Blossing - bloggande skolforskare

Konferens om förändringsagenter/utvecklingsledare!

2012-02-01T16:10:00.000+01:00

Konferens vid Karlstadsuniversitet, 29-30 mars, 2012

Mellan åren 2009 och 2011 har ett kommunfinansierat forskningsprojektundersökt hur lärare i rollen som förändringsagenter eller utvecklingsledarekan driva på skolutveckling. Under konferensen berättar medverkande kommuneroch forskare utifrån erfarenheter och resultat från projektet hur ett ledarskapkan organiseras på skolor för att främja lärares/förskollärares lärande så attbarnens och elevernas lärmiljö stärks. Vi har också nöjet att få hälsa professorTom Tiller från universitetet i Tromsö välkommen. Medverkar gör även fil.dr. Åsa Söderström somtillsammans med docent Ulf Blossing kommer att berätta om färska resultat frånskolutvecklingsforskning i Norge.

Inbjudan och anmälan

Showcase om förändringsagenters arbete

2012-01-24T14:03:00.000+01:00

Följ nedanstående länk för att se vårt Showcase på ICSEI-konferensen i Malmö om förändringsagenters arbete för att driva på skolutveckling.

http://bambuser.com/v/2308518

Hans Rosling om våra ingrodda föreställningar om världen

2012-01-13T10:09:00.002+01:00

Se öppningen av ICSEI konferensen i Malmö. I slutet av filmen talar Hans Rosling. Missa inte det!

http://bambuser.com/channel/icsei2012/broadcast/2264345

Klippt från Facebook om Allmänna råd om undervisning

2011-11-10T07:52:00.001+01:00

Monica Evermark har delat med sig av en länk

Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen

www.skolverket.se

Skolverket kommer att ta fram ett allmänt råd till kursplanerna och kunskapskraven. I det allmänna rådet ges generella rekommendationer om tillämpningen av kursplanerna och kunskapskraven, det vill säga hur författningarna kan eller bör tillämpas.

· · Dela · för 11 timmar sedan ·

1 delning
- Monica Evermark Skulle vara spännande att veta vad ni anser....
  för 11 timmar sedan ·
- Ann-Britt Enochsson Jag orkade inte läsa färdigt den i kväll. Får bli en annan dag. Jag blev så trött av all planering, struktur etc och fattar inte hur det sen går ihop med att utgå från eleverna mitt i alltihop.... Vad tycker du?
  för 9 timmar sedan ·
- Anette Forssten Seiser Ser att en hel del hamnar i rektorns knä!
  Lite konstigt att man anser att lärare behöver allmänna råd för planering och genomförande av undervisningen - är min spontan reaktion
  för 9 timmar sedan ·
- Ann-Britt Enochsson Ja, jag funderade också på vad man tror att lärarutbildningen sysslar med....
  för 9 timmar sedan ·
- Monica Evermark Jag är förvirrad ena stunden ska lärare få legitimation för att få legitimitet i andra stunden tar regeringen bort den med allmänna råd som jag ser det just nu. Själva innehållet återkommer jag till men de har ju skrivit fram elevinflytandet som en centraldel och det är ju bra men det är själva principen . Vi har ju en läroplan och utifrån den för vi ju samtal om "huret" i dessa samtal är ju elevinflytandet med. "Att det har funnits allmänna råd för exempelvis fritids är ju ok som jag ser det eftersom där har man inte skrivit fram uppdraget lika tydligt, Lgr11 har dock skrivit fram fritids uppdrag tydligare.Kanske kan vi fortsätta dessa lösa fragment av tankar .....
  för ungefär en timme sedan ·
- Maria Kjällström Igår myntade jag ett nytt ord: implementeringsutmattning. Det blir mer göra än förstå är jag rädd, har inte läst den än men... Minns allt jobb med nedbrutna mål i lokala kursplaner. Mycket jobb till rätt liten nytta!
  för ungefär en timme sedan ·
- Ann-Britt Enochsson Som sagt är förvirring ordet, men jag orkade heller inte läsa hela (utmattningen)...
  för 39 minuter sedan ·
- Ulf Blossing Jag var orolig för elevinflytandet, men det är ju inskrivet som Monica säger. Men det ger ändå en föreställning om en rationalistisk undervisningsplanering som jag ställer mig tveksam till. Det blir också knepigt när staten ska gå in och detaljreglera på det här viset i förhållande till den professionalisering som pågår.
  för 9 minuter sedan ·
- Ann-Britt Enochsson Ja, jag undrar hur elevinflytandet kan bli reellt och inte bara skendemokrati i allt det här, trots att elevinflytandet står med. Likadant med att utgå från det eleverna redan kan. Jag får inte ihop det.
  för 5 minuter sedan ·

Skriv i Leda och Styra

2011-09-01T15:36:00.000+02:00

Leda & Styra är en tidskrift på internet där du som är chef i förskolan och skolan kan publicera egna artiklar.En artikel i Leda & Styra är meriterade för författaren och utvecklande för skolan. Att bli publicerad i Leda & Styra innebär att artikeln håller en kvalificerad nivå eftersom allt innehåll granskas av utvalda editorer. Publicerad artiklar når tusentals aktörer i skolsamhället och sprids vid RSS-strömmar och Skolportens Matchmail.

Läs vidare!

Pedagogik efter Utöya och London

2011-08-18T12:47:00.004+02:00

Under sommaren har två händelser fått mig att tänka kring demokrati och skolans roll i samhället. Massakern på Utöya och upploppen i London. Jag behöver kanske inte förklara att jag reagerar på våldet och förstörelsen – och bristen på empati som utövarna visar för sina medmänniskor. Med en förmåga att sätta sig in i andra människors situation skulle Anders Behring aldrig åkt till Utöya och ungdomarna i London skulle inte ha vandaliserat bostäder och affärer för sina bröder och systrar.

Hur kan sådant här hända? Frågan har gäckat mig den senaste månaden. Vilka är orsakerna? Jag funderar på om dessa ungdomar har haft en erfarenhet och upplevelse av ett demokratiskt samhälle och skola? En del av de resonemang som framkommer i media kring tänkbara orsaker utgår från en psykologiserande kunskapssyn där samhälleliga företeelser ges en psykologisk förklaring som går ut på att Behring och ungdomarna i London utgör en grupp avvikande individer med sociala störningar. Dessa störningar kan vara av en neuropsykologisk art eller ha uppkommit av försvårande omständigheter i uppväxten.

"Försvårande omständigheter" utgör visserligen en mer social förklaringsgrund och på så vis delvis en mer samhällelig syn, men jag hör mer sällan resonemang om hur vårt samhälle i vidare bemärkelse kanske "skapar" dessa händelser. Jag har emellertid lagt märke till några röster som exempelvis har velat markera att sådana här händelser aldrig sker i ett vakuum utan uppkommer och utformas i det samhälle där individerna växer upp och lever sina liv. Och det är i förlängningen av ett sådant resonemang som det blir intressant att fråga sig om ungdomarnas upplevelse av ett demokratiskt samhälle.

Skolan är samhällets största och viktigaste institution. För våra unga är skolan helt enkelt samhället vill jag påstå. Den viktiga frågan blir då hur lärare och elever kan ordna sina liv och sitt lärande på ett demokratiskt sätt, så att det visar på ett samhälle som vilar på gemenskap och ansvar – inte söndring och laglöshet; på lärande och skapande – inte förstörelse och ödeläggelse? Inte för att jag menar att det är skolans fel att Utöya och London händer och inte för att det nödvändigtvis skulle bota presumtiva vandalister utan för att en demokratisk skola håller fram det samhälle vi önskar och vill se.

Två principer är vägledande för mig i ett sådant demokratiskt och pedagogiskt arbete i skolan: 1) Mötet mellan unga människor och 2) delaktigheten i formandet av skollivet. Gemenskap och omsorg mellan människor växer fram när unga av olika slag och med skilda bakgrunder får mötas. Empatin stärks av att finna det gemensamma i det olika, det gemensamma i att vara ung och människa trots att man har olika ursprung, religion, sexuell identitet etcetera. Här behöver vi skapa ett skolsystem som inte segregerar utan underlättar för unga att träffa de som är olika. I klassrummet behövs bland annat mer av en pedagogik som ger eleverna möjlighet att samtala med varandra i stället för att var och en sitter med sina egna uppgifter.

Delaktigheten är grunden i en demokratisk pedagogik. Det är när jag deltar i ett samtal om de problem som berör mig och som jag vill förbättra som jag växer som människa och tar ansvar. Det är när jag blir lyssnad på och märker att just mina förslag tas tillvara, när jag ser hur förslagen konkretiseras i handlingar som omformar vårt gemensamma liv och lärande i skolan – det är då det blir meningsfullt att verka i samhället. Här behöver lärande och undervisning i skolan mer tydligt organiseras för delaktighet i stället för som nu sker när mållydnad och prestation blir det som alltmer förväntas av eleverna.

Vi kanske aldrig får helt svar på frågan hur Utöya och Londonupploppen kunde hända, men vi kan verka för att skapa en skola och ett samhälle där det inte finns någon tvekan om vilken värdegrund den står på och som med full kraft verkar för att de unga känner att skolan och samhället är något för dem att delta i.

Nya spännande uppdrag!

2011-08-17T07:45:00.000+02:00

I våras fick jag två spännande uppdrag som jag ska ta mig an under hösten. Jag fick en förfrågan om att delta i Pedagogiska magasinets redaktionsråd, och det tackade jag förstås ja till. Det ska bli spännande och lärorikt att möta de andra medlemmarna i rådet och jag hoppas kunna bidra till förslag på intressanta teman för magasinet framöver. Kanske kan vissa av diskussionerna här på bloggen utgöra underlag för att utmejsla några teman.

Det andra uppdraget kom från Skolinspektionen. Där ska jag tillsammans med många andra forskare fungera som expert när det gäller mina kompetensområden skolorganisation, skolförbättring och ledarskap. Tanken är att jag kan kontaktas av projektgrupperna på inspektionen i de fall tillsyn eller kvalitetsgranskningar ska göras inom dessa områden. Då kan jag hjälpa till med kunskapsöversikter eller förmedla idéer kring hur granskningen kan läggas upp.

Skolavslutning igen...

2011-06-03T13:41:00.002+02:00

Dags för skolavslutning igen... och frågan om den ska ske i kyrkan eller inte. Läs min tidigare blogg om detta.

Förändringsagenter. Delrapport 2.

2011-05-18T08:24:00.002+02:00

Nu är delrapport 2 i aktionsforskningsprojektet kring förändringsagenter i förskolor och skolor klar. Hela rapporten kan du läsa här!

Här kommer ett utdrag ur den avslutande reflektionen:

I den första delrapporten framträdde förändringsagentens möten med lärarna/förskollärarna som den betydelsefullaste situationen. Det tycktes vara mötena som gestaltade skolutvecklingsprocessen. Det var när förändringsagenten samlade lärarna/förskollärarna omkring sig och talade med dem som processen skulle hända. Den här reflektionen föranledde en hel del reaktioner och diskussioner bland förändringsagenter och skolledare under det år som dokumenteras i den här andra delrapporten. Bland annat ledde det till en hel del reflektioner bland förändringsagenterna kring den egna rollen.

Analysen av centrala dilemman i praktiken visar att frågor kring vilket innehåll praktiken ska fyllas med och på vilket sätt, är det som upptar förändringsagenterna allra mest. Det handlar om att planera arbetet, att uppfinna modeller eller verktyg, det vill säga hur de idéer som kommer till i planeringsstadiet ska omsättas konkret tillsammans med lärarna samt att följa upp hur det gick.

Att detta så till den grad upptar loggarna kan förstås som ett sätt att få ordning på den komplexa skolorganisation som förändringsagenterna verkar i med mångfasetterade målbeskrivningar och tidskrävande insatser. Genom att skapa berättelser om hur man tänker göra, vad man faktiskt gör och därefter också berätta vad man kom att göra, bringar förändringsagenten en slags ordning i det sammansatta arbetssociala livet han eller hon är satt att leda. Det kan jämföras med den tidigare beskrivningen av makro- och mikroprocesser, vilka också kan förstås som strukturer för att ordna komplexa utvecklingsförlopp.

Analysen av centrala dilemman å ena sidan och analysen av mikro- och makroprocesser å den andra pekar emellertid i samma riktning, att de metakognitiva, långsiktiga och strukturella processerna i förändringsagenternas arbete förmodligen är de som behöver stärkas. Det är möjligt att förstå detta som en utvecklingsprocess som har med förändringsagenternas kunskapsbildning kring den egna rollen att göra. De metakognitiva, långsiktiga och strukturella processerna skulle då vara kvaliteter i denna kunskapsbildning som visar sig senare i denna utvecklingsprocess. Hall och Hord (1978) erbjuder med sin modell Levels of Use eller användningsnivåer ett sätt illustrera denna utveckling.

Användningsnivåerna beskriver skilda kvaliteter i hur den nya idén används från icke-användning till en första orientering om det nya. Därefter följer nivåerna förberedelse för en första användning, mekanisk användning, rutinanvändning, förfinad användning, integrering, och slutligen nyskapande användning.

Användningsnivåerna ger den pedagogiska ledaren god uppfattning om i vilken grad en förbättringsidé brukas och ger dessutom information om vilket stöd lärare behöver för att utveckla idén i praktiken.

Vid en första bedömning utifrån förändringsagenternas loggar bedöms nio loggar uttrycka en nivå där förändringsagenterna övergår från en rutinanvändning av idéerna till en förfinad användning som innebär att man just reflekterar kring processen och sin roll och varierar och prövar nya sätt att göra. Tre av loggarna bedöms ge uttryck för en mer rutinartad användning, en logg för en mekanisk användning och slutligen ger en logg uttryck för att agenten här just har kommit igång och har börjat orientera sig om vad det innebär att verka som förändringsagent.

Relationen mellan rektor och förändringsagent framtonar alltmer som central. Agenten är beroende av rektor för sin legitimitet och för att få sanktion för de aktiviteter som han eller hon genomför tillsammans med lärarna. Rektor å sin sida behöver samtal med agenten för att samordna arbetet och också för att få en uppfattning av hur skilda aktiviteter faller ut. Samarbetet mellan agent och rektor har blivit intensivare under det andra året 2010 och i exempelvis Årjäng betonar skolcheferna betydelsen av en starkare styrning av agenterna från ledningshåll. Vad det betyder för agentens roll behöver följas upp under det sista och avslutande projektåret 2011.

I organisationsutvecklingsperspektivet hämtar den interne agenten sin roll från erfarenheterna med externa agenter. De externa agenterna verkar som utifrån kommande experter som stödjer organisationsmedlemmarna i en process att kartlägga organisationen och ta fram ett åtgärdsprogram. Den externe agenten står fri från organisationens kultur och makt och kan därför upptäcka förhållanden som inte är synliga för de som har levt länge i organisationen eller påpeka missförhållanden där starka normer bland organisationsmedlemmarna förbjuder att detta uttrycks. I vilken utsträckning en intern agent, som lärledarna, utvecklingspedagogerna och processledarna i detta aktionsforskningsprojekt, kan ikläda sig en sådan roll är måhända tveksamt. De lever i skolkulturen och är inordnade i organisationens hierarkiska maktstruktur. En alltför stark inordning kan hämma det nyskapande i agenternas arbete och kan i värsta fall förvandla det som var tänkt som ett yrkesutvecklande arbete för både förskollärare/lärare och agenter till mer av en disciplinerad uppföljning av förskollärare och lärare att de utför rätt uppgifter. Å andra sidan kan alltför fria agenter uppfinna lösningar som förskollärare och lärare inte alls kan identifiera sig med vilket i stället väcker motstånd och kommer att motverka hela idén med förändringsagenter.

Det finns anledning att följa upp båda dessa antaganden i det avslutande forskningsarbetet. Klart är att agenternas arbete på vissa skolor har väckt motstånd antagligen för att de mikroprocesser de har genomfört har brutit med tidigare normer om hur insynen i förskollärares och lärares arbete ska regleras. Här har sålunda inte agenternas inordning i maktstrukturen verkat hindrande för att agera nyskapande i dessa skolkulturer. Snarare vill jag påstå att de i en del fall har hämtat kraft just från denna inordning där nyskapandet har initierats uppifrån.

Vi har i projektet sett hur agenternas arbete kan väcka motstånd på alla nivåer i skolorganisationen, på skolnivå – bland lärare och skolledare, och på kommunnivå – bland skolchefer och politiker. Att så sker visar också att själva idén om förändringsagenter i skolan är nyskapande och ruckar på invanda föreställningar om vad förskollärare och lärare kan ha för uppgifter i skolan och vilka positioner de kan inta i maktstrukturen. (s. 32 f)

Hela rapporten kan du läsa här!

Ny bok i augusti: Skolledaren i fokus!

2011-05-09T10:43:00.000+02:00

Det satsas på skolledarskap! Ett nytt rektorsprogram startade 2010 och en ny skollag börjar gälla 2011, vilken gör skolledarens uppdrag tydligare. Rektors uppdrag är mångfasetterat, komplext och utmanande. I en snabbt föränderlig och globaliserad värld behöver skolledare hantera att styrsystem med stundtals motsägelsefulla värden, och möta ökade krav på öppenhet såväl utåt mot samhället som inåt mot den egna organisationen. Skolledaren behöver kunskap för att orientera sig själv och skolan i ett alltmer värdesammansatt samhälle, och verktyg för det praktiska arbetet i vardagen. I antologin, som tillkommit på initiativ av Lärarförbundets Skolledarförening, har 13 författare samlats för att belysa viktiga områden i en skolledares uppdrag. Antologin vänder sig till blivande och nuvarande förskolechefer och rektorer samt andra med skolledaransvar som arbetslagsledare eller utvecklingspedagoger. Boken fångar vidden av skolledarprofessionens kunskapsbas och den lämpar sig utmärkt för det statliga rektorsprogrammet liksom för andra kurser på universitet eller kommunal nivå där skolledarskapet står i fokus. Varje kapitel utgår från praktiska dilemman som skolledare möter. Avslutningsvis ges förslag på litteratur att studera vidare.

Läs vidare här!

Ledarskap för lärande och undervisning!

2011-04-21T11:39:00.001+02:00

Det kommer många intressanta förslag om att utveckla skolan och stärka kvaliteten i undervisningen. Ibland skulle jag önska att fler av dessa förslag formulerades i en mer nyskapande språkdräkt som kräver av oss att tänka framåt och nytt, i stället för bakåt och traditionellt. Björklunds formulering att läraren åter behöver ta plats i skolans kateder är en sådan formulering som leder tankarna bakåt i stället för framåt. Och jag undrar om inte Håkan Sörmans och Kjell Olof Feldts med fleras förslag på forskning om undervisningsmetoder kan vara av samma slag. I en debattartikel i SvD skriver de att Fler lärare måste bli forskare. Bland annat föreslår man:

Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.

Och vidare:

Skapa en funktion som värderar forskningen och säkerställer att vi får kunskap om bra undervisningsmetoder och arbetssätt. Det måste även finnas goda möjligheter för forskningsresultaten att spridas på ett systematiskt och lättillgängligt sätt.

Visst, de skriver mycket annat än "metod" också, och jag menar inte att det är oviktigt. Jag vill emellertid påstå att det behöver sättas in i ett vidare och "nytt" sammanhang.

Jag föreslår att vi behöver talar om att lärare behöver axla ett ledarskap för lärande och undervisning, i stället för att de ska ta plats i skolans kateder. Och vidare att det behöver forskas om vad detta ledarskap behöver innehålla och hur det kan organiseras för att främja elevernas utveckling, kunskap och färdigheter, i stället för de rätta metoderna. Vidare behöver vi forskning kring hur skolor kan axla arbetet med att organisera detta ledarskap bland sina lärare så att det bildar en lärande gemenskap.

Rektorer behöver stå upp för elevers rättigheter i skolan!

2011-03-24T08:35:00.000+01:00

Mycket av policyarbetet kring skolan idag handlar om att upprätta elevernas rättigheter i skolan - att de ska få den undervisning de har rätt till och att de ska få det stöd de har rätt till. I forsknings- och inspektionsrapporter dokumenteras återkommande hur elevers lär-svårigheter ses som individbundna i stället för att också förstås som organisationsbundna eller som en följd av bristande undervisning eller lärarkompetens. Detta konstateras åter igen i en bred studie från Göteborgs universitet. Där konstateras:

Vad gäller exempelvis de individrelaterade och organisatoriska skälen till elevers behov av särskilt stöd framkommer att praktiskt taget samtliga rektorer för elever i årskurs 7-9 uppfattar elevernas behov av särskilt stöd som individbundna.
Det är mycket sällan som de hänvisar till orsaker som hur undervisningen genomförs, de vuxnas/skolans förhållningssätt eller bristande kompetens hos de vuxna.

Det tycks som detta förhållande är en stabil företeelse i den svenska skolan. Och det är särskilt alarmerande när rektorerna som ska leda det pedagogiska arbetet förstår det på detta sätt.

Skolbarometern

2011-03-22T15:33:00.001+01:00

Den 28 och 29 mars är det Skolriksdag på Stockholmsmässan i Älvsjö. Där kommer Information Tools AB att presentera ett utvecklingsarbete med Skolbarometern. Här har jag medverkat för att ta fram ett instrument med vilket kommuner kan kartlägga elevernas lärmiljö och skolornas förbättringskapacitet.

Elevernas lärmiljö kartläggs genom en enkät som bland annat tar sikte på stöd, krav och inflytande.

Skolornas förbättringskapacitet kartläggs genom frågor till lärarna om ledarskapet, organisationen och utvecklingsprocessen.

Vi hoppas att många kommuner finner detta intressant och vill medverka i den fortsatta utvecklingen av skolbarometern!

Klass 9A och pedagogiska ledare

2011-03-16T08:33:00.001+01:00

Såg du klass 9 A i måndags den 14 mars? Där talar Tomas Holmqvist med rektor om det pedagogiska ledarskapet och hur hon ska räcka till att möta lärarna i klassrummet. Tomas föreslår att utse några lärare till pedagogiska ledare som kan bistå rektor i denna uppgift.

Det är detta vi arbetar med i projektet om förändringsagenter i Hagfors, Årjäng och Järfälla kommuner. En första delrapport finns att läsa och en ny är snart klar.

I klippet nedan kan du också se en intervju med Tomas Holmqvist där han i slutet betonar vikten av att lärare behöver tala med andra om hur de kan utveckla sin lärarkompetens.

"/.../åter ta plats i skolans kateder"... som att ställa sig i utvisningsbåset...

2011-03-14T19:11:00.000+01:00

Nej, det är inte dags för lärarna att åter ta plats i skolans kateder, så som Björklund påstår. Det är snarare dags för lärarna att ge sig ut på läro-planen tillsammans med eleverna för att samverka med eleverna i det livslånga spelet om lärandet. Det betyder att ansvaret för lärandet kan skifta, att det ibland är eleven och att det ibland är läraren som har bollen. Men att ställa sig i katedern, det vore som att ställa sig i utvisningsbåset, då är läraren borta från spelet.

Vi behöver se framåt och skapa nya idéer för skolan, inte bakåt och väcka liv i gamla. Nya idéer som kan möta de problem vi står inför i dag och i morgon, inte gamla som redan tjänat ut och inte har några lösningar på de framtida utmaningarna.

Tron på det individuella lärandet och hur det påverkar skolors förbättringsarbete

2011-03-07T12:57:00.001+01:00

In “An Individual Learning Belief and its Impact on Schools’ Improvement Work – An Individual versus a Social Learning Perspective” Ulf Blossing and Sigrun K. Ertesvåg argue that a social learning understanding of school improvement based on the Community of Practice theory and its application may provide schools with a theoretical understanding which enables the successful implementation of school improvement.

Inget slår en skicklig lärare

2011-03-04T10:31:00.000+01:00

Under hösten medverkade jag ett par gånger i Skolverkets föreläsningsserie "Inget slår en skicklig lärare". Nu finns föreläsningarna dokumenterade i en skrift. Varsågod och läs!

Skolutveckling - en inställningsfråga?

2011-02-16T09:04:00.002+01:00

I P1 morgon, onsdag, kunde vi höra Inspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler beskriva problemet på skolor där lärare och skolledare inte klarar av att ge elever det stöd de har rätt till. Det är en inställningsfråga förklarade Begler, där lärare och skolledare anser att det är eleverna och inte skolan som ska ändra sig. Per-Arne Andersson från Sveriges kommuner och landsting kände igen den inställningen. Det gör jag med, och den är oroväckande.

Det finns skolor som har ett annat angreppssätt berättade Begler och som visar på framkomliga vägar. Per-Arne Andersson menade att det är ett komplext problem och att det finns lite forskning om hur skolor kan gå tillväga.

Risken är, menar jag, att när vi definierar något som en inställningsfråga, så har vi gjort det oåtkomligt för förändring. Jag tänker att inställningen är formad av en långvarig erfarenhet och uppstår som en slags slutsats på hur vi vill förhålla oss i en situation där vi inte finner fram till alternativa handlingsstrategier. De frågor som lärare och skolledare har att hantera är socialt mycket komplexa. Lärare och skolledare behöver ”ta in” världen och livet, genom sina elever, i rejäla och ibland svårsmälta portioner.

Om inte förbättringskunskap finns tillgängligt i ett sådant läge, om hur lärare och skolledare kan arbeta för att förändra verksamheten och inte eleverna, då kan enda utvägen bli att ändra inställning till problemet. Det finns gott om forskning på det här området, men den ryms inte inom Skolinspektionens ansvarsområde. I det politiska läge som råder är väl Sveriges kommuner och landsting en tung part här med ansvar för att upprätta en sådan mottagande enhet för denna kunskap. I ett helt annat läge kan man förstås tänka sig en myndighet för skolutveckling som samlar denna kunskap och ger skolor stöd.

Forskningsfiasko eller traditionell syn på forskning?

2011-02-01T08:40:00.001+01:00

Det svenska forskningsfiaskot är rubriken på ett inlägg på en artikel i Skolvärlden där författarna gör en poäng av att det överhuvudtaget sker för lite mängd och för lite excellent pedagogisk forskning och att den som görs inte är inriktad på undervisningsmetoder som ger effekt. En lista på 10 sätt som förbättrar elevernas prestationer presenteras:

1. Strukturerad utvärdering av enskilda lärare

2. Lärare får video-feedback på sin undervisning.

3. Snabbare undervisning för snabba elever.

4. Insatser som minskar störande beteenden i klassrum.

5. Omfattande stöd till elever med inlärningssvårigheter.

6. Feedback från lärare till elev.

7. Goda relationer mellan elever och lärare.

8. Undervisning utspridd i tiden (ej blockundervisning).

9. Meta-kognitiva strategier för inlärning (till exempel minnesträning för att snabbt ta till sig en komplex text).

10. Direkt undervisning (klassisk katederundervisning).

I botten på listan, det vill säga sådant som till och med kan ha negativ effekt på elevers prestationer, hamnar exempelvis mentorskap, helordsmetoden vid läsinlärning, åldersblandade klasser och när elev bestämmer inlärningen – sådana metoder man kan finna en hel del av i våra svenska klassrum.

Det här är intressant och det är oroväckande att vi inte kan se mer av de tio punkterna i undervisningen. Här instämmer jag helt. Däremot menar jag att det också behövs forskning om hur skolor kan förbättra sig till att omfatta de strategier som tas upp i listan. För om det vore en enkel sak för skolor att omsätta en sådan här lista så skulle ju allt vara löst. Kanske är det så kallade forskningsfiaskot mer uttryck för en traditionell och förlegad syn på forskning och vilka frågor vi behöver ställa oss för att det ska bli bättre för eleverna i skolan. Skolförbättringsforskning har visat att skolors egna förbättrings- eller utvecklingsprocesser behöver se annorlunda ut för att just detta ska fungera. Några av punkter ovan skulle kunna ingå i sådan lista, exempelvis att det sker en strukturerad utvärdering av enskilda lärare och att lärare får video-feedback på sin undervisning. Andra skulle kunna vara:

· Långsiktig planering av förbättringsåtgärder med tät uppföljning.

· Ofta förekommande samtal mellan lärare och elever om det egna lärandet.

· Ett ledarskap för utveckling där flera lärare delar på ansvaret att förbättra verksamheten.

· Ett pådrivande och utmanande ledarskap.

· God interpersonell kompetens för att leda lärares grupprocesser.

· Förlägga förbättringsåtgärder till situationer där lärare och elever möts för att lära, för det mesta klassrummet.

· Kartläggning av läget som utgångspunkt för åtgärdsprogram för hur exempelvis organisationen, men även lärares undervisning ska förbättras.

Samverkan kring forskning och utveckling - 12 april

2010-11-16T12:26:00.000+01:00

Boka den 12 april och kom till Pedagogen i Göteborg och träffa oss forskare inom området skolutveckling och aktionsforskning för samtal om forskningssamverkan! Syftet med dagen är att informera om de forskningsprojekt vi har med kommuner och inleda ett samtal med de av er som önskar någon form av forskningssamverkan. Detta första möte kommer sedan att följas av flera där vi gemensamt formar modeller för forskning och utveckling i samverkan. Program och anmälan kommer under våren. Jag hoppas att få se många av er där!

Aktionsforskning om förändringsagenter!

2010-10-27T15:54:00.001+02:00

Tisdag och onsdag har jag varit i Järfälla på konferens i aktionsforskningsprojektet om förändringsagenter. När vi planerade projektet under 2008 funderade vi särskilt på hur vi riggar ett forskningsprojekt med kommunerna där respons från den pågående forskningsprocessen förmedlas och där erfarenhetsbyte främjas. Jag tillsammans med projektledarna från de tre medverkande kommunerna föreslog att vi skulle ha en årlig konferens med kunskapsinput, forskningsrespons från projektet samt erfarenhetsbyte i grupper. Nu höll vi den andra konferensen och jag tror att vi funnit ett upplägg som fungerar! Det har varit fantastiskt att se engagemanget och hur deltagarna i grupper griper sig an samtalsmetoder för att systematiskt dela erfarenheter med varandra. Input fick vi från P-O Bentley, Göteborgs universitet, som förmedlade matematikdidaktiska kunskaper. Om Bentleys arbete i Lilla Edet läser du här! Vår egen Anette Forssten Seiser har studerat lärares uppfattningar om och erfarenheter av förändringsagenterna och visade resultat från undersökningen. Anettes rapport kan du läsa här! Jag berättade också lite om första årets resultat. Den rapporten kan du läsa här!

Erik Groth: Skolans utveckling

2010-10-19T08:30:00.001+02:00

Ny bok om skolans utveckling av Erik Groth. Erik är kollega till mig från Karlstads universitet med mångårig erfarenhet av skolans utveckling. Här har han samlat sin erfarenhet och kunskap till utmanande tankar i en brytningstid för svensk skolpolitik. Läs den!

Mer om boken kan du läsa här >>

Samspelets lov för alla Allan i skolan

2010-08-16T15:36:00.003+02:00

Det är inte skolans och lärarnas uppgift att fostra eleverna, tycker Björklund. Därför vill han ge skolor möjligheten att påbjuda att föräldrar ska kunna kallas in till skolan för att sitta med vid undervisningen och se till att deras barn sköter sig. Tanken är förmodar jag, att det ska bli lugn och ro så att läraren kan fortsätta att undervisa, övriga elever kan fortsätta med sitt lärande och förstås att den bråkiga eleven också kan fortsätta med sitt lärande.

Men att fostra och lära hör samman och är visst lärares uppgift i skolan, menar jag. Enligt skollagen skall utbildningen ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. Forskning har visat att samspeldimensionen i lärandet är mycket betydelsefullt. Den handlar om att samspela, det vill säga att lyssna på, tala med och förstå sina medmänniskor för att lära sig om omvärlden. Kunskap kan visserligen dokumenteras och lagras och framträder såtillvida som objektiva och faktiska, men det är viktigt att påminna sig att kunskap i allt väsentligt är kulturell, det vill säga genomdränkt av mänsklig aktivitet och samvaro.

Ett uppdrag för skolan och för lärare är att förmedla eller göra kunskapen tillgänglig, en annan är att utveckla ungdomarna till goda lärare som vet hur man gör för att lära sig. Det gör man genom att samspela med andra människor. Ju bättre man är på samspel, desto mer fart kan man få på lärandet och desto mer nytta kan man själv och andra få av kunskapen. Samspel för lärande är det som förenar alla lärare – det är lärares yrkessignum vill jag påstå. Elevers bråk i skolan kan vara ett uttryck för att de inte ges möjlighet att samspela tillräckligt. Här har lärare en viktig uppgift att utveckla ungdomars samspelsformer så att de främjar ett lärande.

Det är det lärare kan, inte föräldrar Björklund.

En nollvision för skolan

2010-07-28T10:02:00.002+02:00

I sommar intervjuades jag av Expressen om den aktuella skolpolitiken med anledning av politikerveckan i Almedalen. Den rödgröna alliansens betygsförslag om betyg från år 7 väckte kommentarer från den borgerliga sidan med innebörden att nu är "flumskolan" död och begraven en gång för alla. I intervjun pekar jag på att flumskolan är ett begrepp använt av traditionalister gentemot progessivister inom skolutveckling. Traditionalister sätter främst skolans kunskapsuppdrag i fokus och menar att progressivisternas fokus på elevens intressen och personliga utveckling leder till låga krav på elevernas kunskapsprestationer och därmed låga resultat.

Denna svartvita "endera-eller" uppdelning som verklighetsbeskrivning är inte särskilt fruktbar. Som utgångspunkt för ett förbättringsarbete är det mer givande att förstå det som att skolan brottas med ett antal problem eller kanske utvecklingsområden. Här handlar det inte om endera-eller lösningar utan om både-och. Om jag börjar med traditionalisternas utgångspunkt så vill jag säga att ja, skolan har ett kunskapsproblem – den didaktiska ämneskunskap vi har idag och som beskriver hur exempelvis matematikundervisning eller språkundervisning kan organiseras för optimalt lärande används inte generellt sett av lärare. Det gör att inte alla elever ges möjlighet till det lärande som vore tänkbart för dem. Dessutom finns ett informations- och återkopplingsproblem. Lärare klarar inte av att ge en målrelaterad och differentierad återkoppling till eleverna om hur det går i deras lärande. Betyg och fler centrala prov löser inte detta. I stället behöver lärare öva på att språkligt och med korrekta och rikliga termer beskriva elevers lärandeprocess och kunskapsläge. Och därtill behöver detta göras i en dialog med eleverna!

Om jag sedan tar progressivisternas utgångspunkt så vill jag säga att skolan också har ett problem när det gäller att främja elevernas personliga utveckling, och att kombinera detta med kunskapsuppdraget. Skolan är våra ungdomars första långvariga relation med samhället och den personliga utvecklingen blir för våra unga nära kopplad till just mötet med skolvardagen. Varje dag går våra ungdomar till skolan från förskoleklassen till och med gymnasieskolan. Här möter de en rad vuxna som alla representerar den mäktiga och kraftfulla samhällsinstitutionen skolan. Här ska eleverna finna sin plats som individer och som människor och känna att de passar in, att de gör nytta i skolan och i samhället, att deras prestationer är något värda, inte bara för dem själva utan också för skolan, i samhället. Här får de sina första upplevelser av om det är meningsfullt att ingå i samhället och inordna sig i dess institutioner. Helt enkelt om det är spännande att delta i ett demokratiskt samhällsbygge.

I dag handlar skoldebatten till övervägande del, eller kanske helt, om kunskapsuppdraget och dessutom på ett ensidigt sätt. När betyg, centrala prov och skriftliga omdömen blir slagord är det kraven på högre prestationskrav på eleverna som kommer i förgrunden, medan lärares didaktiska och dialogiska kompetensbrister hamnar i bakgrunden, eller försvinner helt. Det är också oroväckande att de politiska partierna inför valet inte i högre grad förmår föra upp det demokratiska uppdraget på dagordningen – att de inte förmår att väcka liv i visionen om skolan som den viktigaste samhällsdanande och personlighetsutvecklande institutionen för våra unga. Varje elev som inte får godkänt eller som hoppar av gymnasieskolan är ett misslyckande. Det är ett misslyckande för skolan, för samhället och förstås för den unga människan. Fler lärare i skolan som är ett av den rödgröna alliansens förslag löser inte heller detta. Det behövs mer omfattande reformförslag som strukturerar om arbetet för lärare och skolledare i skolan.

Trafiksäkerhetsverket har en nollvision, inga döda i trafiken ska tillåtas. Jag menar att vi behöver en nollvision i skolan. Inga icke-godkända eller utslagna elever ska tillåtas i den svenska skolan. Inga avhopp. Målet måste vara att alla unga ska finna sin plats i skolan och få en första erfarenhet av att de kan bidra till att göra sin egen och andra människors situation mer meningsfull.

Delaktighet & ledarskap i en pedagogisk praktik

2010-06-22T08:53:00.000+02:00

NORALF -konferens den 16-17 september i Göteborg

Schema och anmälan:
http://www.ufl.gu.se/samverkan/gruc/NORALF-konferens/

För sjätte året anordnas NORALF-konferensen av det Nordiska nätverket för aktionsforskning. Konferensen är öppen för alla som är intresserade och arbetar med utveckling av en pedagogisk praktik genom aktionsforskning och aktionslärande, men även utifrån andra ansatser eller metoder såsom exempelvis forskningscirklar, PBS och kollegahandledning.

Årets tema är delaktighet och ledarskap i en pedagogisk praktik. Delaktighet och ledarskap kan beskrivas som delar av ett komplext och ömsedigt samspel. Delaktighet innebär att ingå i ett sammanhang av handlingar, samtal och reflektion. Delaktighet kan övergå i ett ”erövrat ledarskap” därmed är inte ledarskap enbart en fråga för rektorer och andra ledare, utan i lika hög grad för lärare och andra yrkesverksamma i skola och förskola. Att leda och organisera olika typer av verksamhet ingår i lärares, pedagogers och rektorers dagliga arbetsuppgifter. Det handlar om allt ledarskap från att leda arbetslagsmöten, påklädningssituationen i förskolan och arbetet i klassrummet till att leda en hel organisation. Delaktighet kan betraktas som en förutsättning för att kunna påverka de sammanhang man verkar i.

Du inbjuds härmed att bli delaktig i alla de samtal som kommer att ske under konferensen i september, men också att leda ett seminarium där du presenterar dina erfarenheter av eget avslutat/påbörjat/framtida utvecklingsarbete.

Kostnad: 1200 kr (exkl. moms) inklusive; fm. och em.kaffe & lunch båda dagarna samt mingelmat & konferensmiddag på kvällen.

Logi: Det finns förbokat rum på Hotell Flora, nära Pedagogen. Maila till Karin.ronnerman@ped.gu.se eller lill.langelotz@hb.se för bokningskod senast den 14 augusti. Alternativt boka rum på Slottskogens vandrarhem också med promenadavstånd.
http://www.booking.com/hotel/se/slottsskogens-vandrarhem.sv.html?aid=311094;label=slottsskogens-vandrarhem-_ODYitF*zADL2dEW8iUDaAS3325124177;ws=&gclid=CNSoge2yuKECFcIsDgodsES2-g

Inbjudna föreläsare:

Maria Tullberg , fil dr och lektor på Handelshögskolan i Göteborg. Författare till bl a ”Med ljuset på ledare och ledda inom äldreomsorgen”, Liber 2006 och ”Hej, är det du som är chef” från 80-talet (!) om ledarskap inom barnomsorgen. Maria är civilekonom och psykolog, arbetar som ledarutvecklare och som forskare och har lång erfarenhet av ledarskap inom såväl offentlig som privat sektor.

Mariann Enö är universitetslektor i pedagogik vid lärarutbildningen, Malmö högskola och forskningsledare vid Resurscentrum för mångfaldens skola/FoU-utbildning i Malmö. I forskningsledaruppdraget ingår handledning av licentiander samt ansvar för utveckling av verksamheten med forskningscirklar.

Mariann Enös forskningsområden är profession och skolutveckling.

Sven Persson är professor i pedagogik och föreståndare för Centrum för professionsstudier. Hans forskningsområden är professionsstudier och villkor för de yngre barnens lärande och utbildning. Han har ett
speciellt intresse för handledningsfrågor och forskningscirklar som
metod för professionell utveckling.

Monica Nylund, Cecilia Sandback & Barbro Wilhelmson är förskollärare. De berättar om sina erfarenheter av verksamhetsutveckling i förskolan. Förutom att arbeta i sina barngruppen handleder de kollegor i aktionsforskning, ett arbetssätt som de använt för att stärka kvaliteten och pedagogernas kompetens i fem förskolor i Örgryte i Göteborg.

Skoleutvikling i praksis

2010-06-16T08:00:00.005+02:00

Ny bok om skolutveckling där jag har skrivit ett kapitel med anledning av den utvärdering jag har medverkat i kring skolutveckling i Norge. Du kan läsa mer och beställa här.

Avslutningsorden i mitt kapitel lyder så här:

Jag har i det här kapitlet argumenterat för att man på skolor som vill utvecklas använder ett annat perspektiv än mål-medelperspektivet när man tänker igenom och genomför utvecklingsinsatserna. Det mer verksamma angreppssättet är ett situerat perspektiv. Min grundläggande tes är att det ger en mer effektrik skolutveckling när skolan koncentrerar sina insatser direkt på det som man vill förbättra. Ska den individualiserade undervisningen bli bättre behöver lärare och skolledare gå i närkamp med lärares sätt att arbeta tillsammans med de olika eleverna. Det kan gälla att se hur relationerna ser ut mellan elev och lärare, att hitta på varianter på hur lärare kan uppträda för att stödja elever i deras inlärning och ta reda på om dessa verkligen ledde till bättre inlärning. Detsamma gäller andra teman som kunskapslöftet berör. Är det evalueringen som är i fokus så behöver de sätt som används för att bedöma elevernas kunskaper granskas, nya varianter prövas och deras effekt belysas. Gäller utvecklingsinsatserna inlärning av de grundläggande färdigheterna i skrivning och räkning behöver lärare iaktta hur de själva agerar i klassrummen och hur de och elever samarbetar, nya varianter behöver prövas på hur eleverna kan göra för att lära och för hur lärarna kan underlätta inlärningen. Effekterna av de nya varianterna görs tydliga och slutsatser kan dras om vad som fungerar bättre och sämre.

Det situerade perspektivet leder till högst konkreta råd till skolor som vill utvecklas:

Börja med att identifiera de parter som är huvudaktörer i den process som ska förbättras.
Bestäm i vilka rum som utvecklingsprocesser ska ske.
Avgör vid vilka tider denna process sker.
Iaktta såväl hur den existerande verksamheten som förbättringsvarianterna fungerar i verkligheten.
Ta ställning till vilket sätt att agera som ska användas i framtiden.

Eftersom det är elever och lärare som är huvudaktörerna när elever lär sig i skolan och det gemensamma arbetet huvudsakligen sker i klassrumstiden så kommer den skolutveckling som baseras på det situerade perspektivet att i högre grad skötas i klassrummet och under skoldagarna än under lärarnas konferens- eller fortbildningstid.

Debatten om skolan – en levande demokrati!

2010-06-11T09:59:00.003+02:00

Jag och Jan Lenander har utväxlat några kommentarer kring inlägget Vem står på elevernas och de ungas sida? Det sista inlägget från Jan ser ni nedan:

Jag tycker att det skulle finnas skolforskare som hjälpte till att visa hur mycket arbetsgivarna skulle vinna på att samarbeta med sin lärarkår. Jag tror att en kritisk granskning av hur förmyndaraktigt politiker och skolchefer agerat mot sina anställda skulle belysa många viktiga aspekter av hur vi får en bättre skola.

Nästan alla lärare har blivit det utifrån ett stort engagemang för eleverna och det borde öppna för enorma skolutvecklingsmöjligheter.

Det är alldeles riktigt som Jan säger att arbetsgivarna har mycket att vinna på att samarbeta med lärarna. I min egen forskning där jag i ett projekt följde 35 skolors utveckling från 1980 till 2001 fann vi att de skolor som bäst hade utvecklats i förhållande till styrdokumenten var de där det hade funnits och fanns en skolledare med god kommunikationsförmåga och med kunskap om hur man bygger en organisation för delaktighet. Jag skulle också vilja tillägga att det på dessa skolor fanns en lärarkår där det fanns en öppenhet för att undersöka nya reformkrav.

Också när det gäller andra nivåer inom skolorganisationen som skolchefs- och politikernivån visar forskning att ju mer samstämda aktörerna är på de skilda nivåerna, desto mer kraftfullt och enhetligt kommer skolutvecklingsprocesserna att fungera. Dilemmat består i att de olika nivåerna tänker kring skolutveckling från skilda utgångspunkter. Politikerna utifrån ideologi och sina partipolitiska program, skolchefen utifrån de kommunala verksamhets- och budgetmålen och lärarna utifrån ett elev- eller ämnesperspektiv. Ju bättre kommunikationen fungerar mellan dessa nivåer, desto bättre fungerar skolutvecklingen skulle man lite trivialt kunna uttrycka det. Och desto mer harmoniskt upplever lärarna det, skulle jag kunna tillägga.

Men även om kommunikationen skulle fungera riktigt bra så finns det i själva konstruktionen ett incitament till intressekonflikter. Det är visserligen ett dilemma att så många skilda intressegrupper har något att säga till om när det gäller skolans utveckling, och samtidigt är det fantastiskt att så många kan vara med och tänka om hur vi ska ta hand om våra unga! Frågan är om det skulle kunna se ut på något annat sätt om vi vill ha en skola som är brett förankrad bland medborgarna?

Att klara av kommunikationen mellan alla intressegrupper i skolan är en krävande uppgift och ledarna i skolan behöver ha god, för att inte säga mycket god, kompetens på det området. Det finns förstås skolor och kommuner där detta samtal inte fungerar och det mår ingen bra av, allra minst eleverna. Och här är vi flera skolforskare, menar jag, som kan hjälpa till med att fungera som stöd när samarbetet mellan lärare, elever, föräldrar, rektorer, skolchefer och politiker knakar. Men livliga och ibland heta diskussioner om lärande och skola kommer vi alltid att ha – och det ska vi ha, tänker jag. Det är ett uttryck för en levande demokrati!

En bedre skole må skapes i klasserommene

2010-04-23T07:41:00.006+02:00

Den 22 april presenterade vi resultaten från utvärderingen av Kunskapslyftet i Norge. En rapport om skolutveckling i vårt grannland som har stor bäring också i Sverige. Nedan finner du den debattartikel som publicerades i Dagsavisen den 22 april.

Rapporten med mera kan du ladda ner från http://www.fafo.no/Fafo-frokost/100422/index.html

En bedre skole må skapes i klasserommene

Ulf Blossing, Anna Hagen, Torgeir Nyen og Åsa Söderström

Gjennom programmet ”Kunnskapsløftet – fra ord til handling” har staten gitt støtte til lokale prosjekter for å skape bedre skoler. Men kjernevirksomheten i skolen – lærernes undervisningspraksis – er i liten grad berørt. Dette kommer fram i evalueringsrapporten fra Fafo og Karlstads universitet som lanseres i dag.

Det siste året har norsk skole vært et hett diskusjonstema i tv- og nettdebatter, i aviser, i kantiner og rundt middagsbord. Dokumentarseriene ”Blanke ark” og ”Klasse 10B” har gitt næring til debatten. I seriene har vi ikke bare fått høre ekspertenes vurderinger av hva som skal til for å skape en bedre skole. Gjennom TV-programmene har seerne også fått mulighet til å komme på innsiden av den norske skolen og sett hvordan klasserom, lærere og elever ser ut i dag. Med egne øyne har vi sett hva elever og lærere sliter med, og vi har kunnet observere hva lærere kan gjøre for å forbedre elevenes motivasjon og resultater. Ut fra dette har mange, både i og utenfor skolen, gjort seg opp sine mer eller mindre velfunderte meninger om hvilke utfordringer skolen står overfor i dag og hva som skal til for å skape en bedre skole.

Nå er superpedagogene og kamerafolkene ute av klasserommene, og nye programkonsepter fyller TV-rutene. Tilbake sitter vanlige lærere som hver eneste dag på hver skole i landet har ansvar for sterke og svake elever, med gode og dårlige dager. En viktig utfordring i dette arbeidet er å holde oppmerksomheten rettet mot det som skjer i klasserommet.

I perioden fra 2005 til 2009 ble det bevilget nær 200 millioner i statlige midler til et program for skoleutvikling. Satsingen ble kalt ”Kunnskapsløftet – fra ord til handling”. Fafo og Karlstads universitet har evaluert satsingen, og sluttrapporten fra evalueringen blir lansert i dag. Til sammen 100 prosjekter har fått støtte fra programmet, og rundt 250 skoler har vært involvert. Skoleeiere, prosjektledere og eksterne kompetansemiljøer har planlagt og gjennomført prosjekter av ulikt omfang og med ulik innretting. Midlene er tildelt etter prosjektsøknader fra kommuner og fylkeskommuner. Søknadene er skrevet på bakgrunn av omfattende analyser av sterke og svake sider ved den enkelte skole. Høyskoler, universitet og private konsulentfirmaer har vært trukket inn som eksterne kompetansemiljøer for å støtte prosessene i skolene ved hjelp av blant annet forelesninger, seminarer og samtalegrupper.

Lærere og rektorer som har vært involvert i prosjektene har lært mye. Rektorer har lært at gode prosjektresultater krever langsiktige planer og tett oppfølging. Lærere har utviklet det interne samarbeidet i teamene og erfart hvordan lærere kan lære av egne kolleger. Noen skoler har utviklet aktivitetstilbud i midttimene som bidrar til å gi elevene nye mestringsopplevelser. Flere av ungdomsskolene har satset på ulike tiltak for å skape større arbeidsro i timene. Mange skoler har lagt vekt på tilpasset opplæring gjennom utvikling av individuelle arbeidsplaner og måloppfølging. Et overordnet mål har vært å forbedre elevenes læringsmiljø.

Noe som likevel er slående er at svært få skoler har hatt som mål å utvikle lærernes undervisningspraksis. I stedet satser et flertall av skolene på tiltak for økt disiplin, midttimeaktiviteter for elevene, utvikling av arbeidsplaner eller lærernes egen læring. Når lærere lytter til foredrag eller deltar i gruppesamtaler om pedagogiske emner burde dette i sin tur kunne føre til bedre undervisningspraksis. Men lærernes undervisning har i liten grad vært tematisert. Samtalene er i begrenset grad fulgt opp med observasjon av og tilbakemelding på undervisningspraksis. Intervjuer med elevene gir inntrykk av mange enkeltlærere som er kompetente, engasjerte og innstilt på å tilpasse undervisningen til elevenes behov. Skolene som helhet er derimot preget av en tradisjonell og lite variert undervisning. Lærernes mulighet for å få veiledning er begrensede, og systemer for deling av kompetanse er lite utviklet.

Involvering av ett eller flere eksterne kompetansemiljøer har vært en forutsetning for å få støtte fra programmet ”Kunnskapsløftet – fra ord til handling”. En av intensjonene i programmet har vært at kompetansemiljøene skulle vurdere skolene med et nytt blikk og kanskje utfordre skolene på områder som kan være vanskelig å ta tak i på egen hånd. Ut fra prosjektenes tematiske innretting er det lite overraskende at kompetansemiljøenes innsats i liten grad har vært rettet mot klasserommene og undervisningssituasjonen. Det kan også hevdes at de økonomiske og tidsmessige rammene i prosjektene i liten grad har gitt rom for at kompetansemiljøene har kunnet være til stede i skolene over lengre tid for å observere og veilede lærerne over tid. Kanskje har det også vært lettere for alle parter å ta tak i andre forhold enn det som angår selve undervisningen. Det å endre innarbeidede arbeidsvaner er et vanskelig og krevende arbeid. Det gjelder i skolen, så vel som i andre organisasjoner.

I løpet av det siste året har antall kvalifiserte søkere til lærerutdanningen steget med 20 prosent. Utdanningsminister Tora Aasland har uttalt at dokumentarseriene fra skolen har bidratt til å heve statusen til læreryrket. Det har seriene gjort ved å vise fram gode lærere og hvilken betydning de har for elevenes motivasjon og læring. På samme måte bør myndighetenes støtte til skoleutvikling bidra til å støtte opp under og utvikle lærernes pedagogiske kompetanse. Eksterne kompetansemiljøer kan være en viktig støtte i dette arbeidet, men en forutsetning er at deres innsats tar utgangspunkt i den kompetansen som allerede finnes blant lærerne. Denne kompetansen må synliggjøres, utvikles, deles og brukes. Det viktigste er likevel at arbeidet med å forbedre skoler ikke først og fremst er det som skjer på konferanser, på seminarer eller på personalrommet. Om skolene skal bli bedre, må skoleutviklingsprosjektene handle om det som skjer inne i klasserommet, i møtet mellom lærer og elev.

Vem står på elevernas och de ungas sida?

2010-04-06T08:47:00.001+02:00

De nio S-politikernas artikel till stöd för lärarnas arbetstid väckte en del debatt. Jag skrev om vikten av att hitta en ny arbetstidsmodell som en gång för alla förpassar ens möjligheten att tänka i usk-termer till historien och i stället banar väg för en med flexibel arbetsorganisation och tjänstefördelning av lärarna.

Jag finner det anmärkningsvärt att S-politiker håller fram eleverna genom att ställa sig på lärarnas (fackens) sida. Om vi lyssnar på lärarna (facken) så blir det bättre för eleverna, tycks de mena. För ett socialistiskt parti vore det väl mer självklart att ställa sig på de svagas sida, det vill säga eleverna, särskilt när de befinner sig i en av samhällets mest traditions- och maktbetyngda institutioner. Därför välkomnar jag arikeln i GP där Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly gör klart att de vill sätta stopp för sorteringsskolan. Här tas ett tydligt parti för den svaga parten i systemet, eleven, ungdomarna.

Men det räcker inte att på detta sätt ta ställning för eleverna när det gäller systemets "yttre" struktur vad gäller möjliga utbildningsvägar. Vi behöver också ta ställning för eleverna när det gäller systemets inre struktur, hur de ungas arbetsliv gestaltas i skolor. Att här utgå från att det lärarna vill är det som gynnar eleverna är mycket betänkligt. Eleverna har rätt att bli hörda på sina egna villkor, inte genom de som har makten i det dagliga skollivet. Det är särskilt viktigt eftersom eleverna inte har någon rösträtt att någon tar parti för dem och granskar sakernas tillstånd utifrån deras villkor.

Vart tog tanken om lärarna som läroplans- och kursmakare vägen?

2010-04-01T14:36:00.000+02:00

Jag har sett igenom de nya kursplanerna. De är lättlästa och tydliga och de verkar alldeles förnuftiga och riktiga. De kommer säkert att främja likvärdigheten. Men är de inte rätt omfattande och visst liknar de nästan en innehållsförteckning till en lärobok!

Jag undrar: Vart tog tanken om lärarna som läroplans- och kursmakare vägen? Det var väl ändå en rätt så klok tanke att på det sättet vidga lärarnas professionella bas. Att få tänka till vilka delar ett ämnesområde innehåller och hur de kan ordnas i förhållande till individens utveckling och aktuella omvärldsförändringar är väl ändå kärnan i den didaktiska kompetensen? Och med en sådan vidgad kompetens kanske vi på lite längre sikt skulle slippa från alla psykologiska personlighetsanalyser i åtgärdsprogram och skrifltliga omdömen. I stället skulle vi se mer av didaktiska eller utbildningsvetenskapliga analyser med utgångspunkt i skolans ämnesinnehåll.

Arbetstid och skolutveckling

2010-03-31T09:02:00.001+02:00

Nio socialdemokratiska kommunpolitiker går emot SKL:s krav på att omförhandla lärarnas arbetstider. De menar att det inte är en vidare klok strategi att fokusera formfrågor och få en hel yrkeskår emot sig. I stället anser de att det är skolans innehåll som ska fokuseras.

Det är inte antingen eller, tänker jag. Form och innehåll hänger ihop. Någonstans finns det en gräns för vilket innehåll man kan skapa inom en given form. I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag resonerat kring det jag vill kalla USK-skolan. Här beskriver jag hur föreställningen om undervisningsskyldigheten lever kvar i vissa skolkulturer och bestämmer vad som är huvuduppgiften för lärare i skolan och hur andra uppgifter ska uppfattas i förhållande till det. USK-kulturen säger att lärare ska ägna sig åt undervisning och inget annat, för att spetsa till det. Det kan tyckas helt riktigt, men det håller inte längre för skolors komplexa uppgift att genomföra utbildningsuppdraget. En lärare kan i sig själv inte vara allt det som behövs för ett framgångsrikt lärarskap.

Han eller hon behöver ingå i en organisation där lärare utför många funktioner och som tillsammans klarar av uppdraget. För att nämna några av dessa funktioner: Granskare som följer upp hur framgångsrik undervisningen är, mentorer för nya lärare, förändringsagenter som leder förbättringsarbeten, arbetslagsledare som håller ordning på lagets möten, spanare som omvärldsbevakar och meddelar vad som är på gång, handledare som kan coacha lärare i undervisningssituationen och handleda lärarstudenter. Alla dessa funktioner och fler behövs tillsammans med den undervisande läraren för att klara av uppdraget.

En sådan organisation innebär att lärares uppgifter kan renodlas i stället som nu där varje lärare utöver den undervisning som alla ska göra också utför flera av dessa andra uppgifter. Det kan innebära att en lärare ägnar mycket tid åt undervisning och en annan mer åt att handleda. Kanske är det inte helt så här som SKL tänker sig, men USK-föreställningen behöver brytas. Det är en återvändsgränd och håller fast vid den individuella lärarens kompetens som lösningen på alla problem.

Jag vill lyfta fram lärarens kompetens i samspel med organisationens kapacitet att utveckla skolan. Socialdemokratin har en lång tradition av att intressera sig för skolans inre miljö. Utredningen om skolans inre arbete på 1970-talet lade grunden till den skola med arbetslag och ledarskap vi har i dag och som vi i internationell jämförelse kan vara stolta över. Men vi kan inte stanna där. Att företrädare för socialdemokratin vänder detta perspektiv ryggen och lyfter fram den individuella läraren är nedslående. Det är inte att ställa sig på elevernas sida för deras kunskapsutveckling. Det är att ställa sig på traditionens sida, att förbli vid det bestående, utan visioner för en framtida skola.

Usk-skolan

2010-03-26T07:55:00.003+01:00

Lärarnas arbetstid står i fokus i årets avtalsrörelse. Skolcheferna vill ha makten över tiden med möjlighet att skapa en mer flexibel organisation. Lärarfacken hävdar att dessa möjligheter redan finns. Argumenten handlar om vad det står i gällande avtal och vilket friutrymme det ger. Jag ska inte ge mig in i den debatten för jag är inte påläst på avtalen. Jag går dock i stora drag på skolchefernas krav och menar att skolorganisationen skulle må bra av att arbetsuppgifter hanterades mer likvärdigt. Och den slutsatsen drar jag utifrån mina studier av skolors arbetskulturer, det vill säga hur det levda livet kring arbetstiden faktiskt ser ut på skolor.

Utifrån ett skolkulturperspektiv kan jag se hur usken lever kvar på många skolor som en benämningen på den tid som lärare ska undervisa. Det är kring denna tid som all övrig tid organiseras. Usken ska i omfattning vara rättvis, det vill säga alla på skolan ska ha ungefär lika mycket usk. Det handlar om arbetsbelastning, men också om status. Ju högre upp i skolsystemet desto lägre usk. Usken är ett uttryck för det som är arbetet. Andra uppgifter som utvärderings-, dokumentations- och exempelvis ledaruppgifter ska arvoderas vid sidan av eller innebära nedsättning i usken. Så här framträder livet kring arbetstiden i många skolor, kanske inte i avtalstexten, men i det levda arbetslivet på skolan.

Usk-kulturen är en kultur för undervisning och inte för lärande, för traditionell förmedling till eleverna och inte för elevers och lärares "dubbel-loopar" i sin kunskapsutveckling. I en skolorganisation för lärande är mängden av uppgifter som behöver utföras mångfasetterad till skillnad från usk-skolan där den är enkelriktad och snarast inskränkt. Där är det undervisning, läs förmedling, som gäller och inget annat. I skolor där lärare, rektorer och elever genomför en lärande verksamhet utförs många uppgifter:

Kartläggningar av verksamheten för att bedöma läget.
Dokumentation för att säkra det organisatoriska minnet.
Omvärldsbevakning för att kunna tackla viktiga samhällsfrågor.
Utvecklingsverksamhet för att pröva ut nya och bättre sätt att organisera lärande.
Ledning av arbetsgrupper för att ge arbetet riktning och relevans.

Ja, listan skulle kunna göras lång och jag ska inte skriva ett helt nytt program för skolor här på bloggen. Den lärande skolkulturen kommer i grunden att utamana usk-skolorna och synen på undervisningens plats i läraryrket. I den lärande skolan kommer inte alla lärare på "högstadiet" att slåss för att undervisa högst 16 timmar i veckan. En yngre lärare kan undervisa 10 timmar och därutöver ha 20 timmar till planering och uppföljning för att han eller hon är ny och ovan i sitt yrke, medan den mer erfarne läraren kan undervisa 20 timmar och ha 10 timmar till planering, för att han eller hon kan göra det på rutin.

Men mer väsentligt är att lärare kommer att undervisa olika antal timmar därför att de kommer att ha andra uppgifter vid sidan av undervisningen som tillsammans kommer att gestalta en annan lärarroll, en lärande i stället för en undervisande lärarrroll.

Den traditionella skolkulturen i all sin nakenhet.

2010-03-09T09:03:00.005+01:00

Skolverket har granskat skolornas skriftliga omdömen och levererar återigen hård kritik. Bedömning av elevernas personliga egenskaper och attityder blandas med bedömning av prestationer och kunskapsutveckling. Björklund förstår inte Skolverkets kritik. Det gör jag och kritiken förvånar mig inte. Den stämmer väl med mina erfarenheter av skola under många år. Det är spännande med ett Skolverk och en Inspektion som levererar så intressanta analyser och som också rätt väl stämmer med forskning på området. Sen skulle jag förstås gärna se att vi hade en myndighet som kunde leverera lika väl utarbetade förbättringsförslag.

Reformen har genomförts för snabbt menar Skolverket och Lärarförbunden är snabba att hänga på. Lärare har inte hunnit med att förstå vad det är de ska göra. Som om det vore något nytt att lärare ska bedöma elevernas prestationer och kunskapsutveckling, tänker jag. Det är väl det som är en av de viktigaste delarna i läraruppdraget! Nej, det stora problemet ligger inte i reformgenomförandet utan i lärarkulturen eller kanske hellre förbättringskulturen på skolorna. Det spelar ingen roll hur lång tid skolor får på sig om inte kvaliteten i förbättringskulturen höjs för att spetsa till det.

Det är rektorers ansvar, att följa upp och bedöma kvaliteten av den egna skolans skriftliga omdömen. Vi har högt utbildade och välbetalda skolledare och om inte de klarar av denna uppgift är det allvarligt och en uppmaning till de nya rektorsprogrammen att skapa examinationer med utgångspunkt i fall såsom de skriftliga omdömena.

Man kan tycka mycket om den senaste tidens reformer och reformförslag. Det blir dock märkbart att när skolor avkrävs en mer utförlig uppföljningsverksamhet av elevernas kunskapsutveckling och som också ska vara skriftlig, så framträder den traditionella skolkulturen i all sin nakenhet. En skolkultur som inte förmår att ta ansvar för elevernas lärande utan obekymrat lägger den helt på elevernas och föräldrarnas ansvar. En skolkultur vars medlemmar inte uppträder som pedagoger och som inte förmår att slå följe med eleverna på deras lärresa.

Förändringsagenten som praktikgemenskapare...

2010-02-10T10:01:00.003+01:00

Nu är den första delrapporten klar i aktionsforskningsprojektet om förändringsagenternas roll på förskolor och skolor. Här kommer ett utdrag:

I teorierna kring organisationsutveckling kan strategiplanering i termer av makro- och mikroplanering framstå som rätt så rationella processer – som processer som låter logiska, planenliga och okomplicerade att genomföra. I förändringsagenternas arbete framträder inte strategiplaneringen lika rationell. Den visar sig å andra sidan inte som irrationell, kanske snarare något ad hoc. Det betyder att mycket få planerar utifrån ett helhetsperspektiv där man överväger hela makroprocessen innan man sätter igång. Snarare börjar man lite här och där med lärande samtal och kartläggningar utan att man helt verkar ha klart för sig vart det ska leda på längre sikt, men kanske väl på kort sikt. Ett sådant förfarande är kanske det enda möjliga, ett slags ”trial and error” lärande. Det kan emellertid ta längre tid och leda till viss frustration bland medarbetarna. Under året har dessa mer eller mindre tillfälliga aktioner från förändringsagenterna på många skolor landat i en kartläggning av matematikundervisningen. I X-kommun har det mer handlat om att göra kartläggningar av skolkulturerna.

I ett situerat perspektiv framträder förändringsagentens möten med lärarna/förskollärarna som den betydelsefullaste situationen. Det tycks som det är mötena som gestaltar skolutvecklingsprocessen. Det är när förändringsagenten samlar lärarna/förskollärarna omkring sig och talar med dem som processen händer. Här ser det ut som förändringsagenten tar ett betydande ansvar för att ge förslag och se till att beslut fattas.

Rektorernas och förskolechefernas uttalanden om att förändringsagenten ska finnas i verksamheten och föra diskussioner med lärarna/förskollärarna, skulle kunna tas som ett tecken på agenten som en ”praktikgemenskapare”. Genom sina inspel i exempelvis samtalen på personalrummet lägger förändringsagenten som praktikgemenskapare andra förhandlingsfrågor än de gängse på bordet om hur praktiska undervisningsfrågor ska hanteras.

Vilken skolfråga är viktigast i valet?

2010-01-26T07:10:00.002+01:00

Tidningen Skolvärlden ringde härom dagen och ville ha mina synpunkter på tre frågor. Jag skrev genast ner mina åsikter, men fick sen (förstås) förkorta en hel del. Här kommer i alla fall svaren oförkortade:

Ska mobiltelefoner förbjudas i skolan?

Nej , det verkar inte så klokt så länge inte övriga samhället har tagit ställning till strålningens eventuella hälsorisker.

Hur ska lärarnas löner höjas?

Genom att differentiera lönerna så de mest meriterade och de mest lämpliga lärarna får högre lön. För att detta ska fungera väl behöver också lärares yrkesuppgifter på en skola differentieras så att lärare förutom att undervisa elever också kan ägna sig åt andra kvalificerade uppgifter som utvecklingsledning, kartläggning och utvärdering.

Vilken skolfråga är viktigast i valet?

1) Att skolor på allvar fås att fungera som självständiga organisationer med kunnig ledning och professionella medlemmar. Rektorer och lärare står inför en stor utmaning att få betygssättning, skriftliga omdömen, individuella utvecklingsplaner samt åtgärdsprogram att bli hjälpmedel och lokala styrdokument som främjar elevernas rätt till lärande och utveckling samt ger struktur och riktning åt rektorers och lärares uppgift att stödja eleverna.

2) Att reformera arbetslivsorienteringen i skolan och kontakten med arbetslivet. Dagens ungdomar isoleras under lång tid i ungdomsgrupper utan möjlighet till en mer naturlig kontakt med övriga samhället. Statliga, kommunala och privata arbetsgivares ansvar för ungdomars lärande i arbetslivet behöver tydliggöras samt hur det ska kunna få en mer omfattande plats i grundskolan och gymnasiet.

3) Reformering av skolans läroplan och kursplaner. Grundskolans kursplaner omfattar ämnen och har ett innehåll som till många delar inte är anpassade till dagens samhälle och de behov och krav ungdomarna ställs inför. Det är ett omfattande arbete att utreda vilka de nödvändiga förändringarna är, ett arbete som behöver sättas igång skyndsamt.

ICSEI Malmö 2012

2010-01-18T07:55:00.003+01:00

År 2012, 7-9 januari, kommer Malmö att stå som värd för International Congress for School Effectiveness and Improvement - ICSEI. Boka in det redan nu!

År 2011 hålls konferensen på Cypern. Kom redan då och lär dig hur det fungerar så kan vi bilda nätverk för utveckling i Malmö.

Skolors utveckling och elevers lärande. Forskning, förändring och framtid - docentföreläsning.

2009-12-02T11:06:00.000+01:00

Varsågod! Här kommer hela föreläsningen!

http://stream.help.kau.se/kursarkiv/blossing/blossing_090916.wmv

nwt.se - Vill utveckla det pedagogiska ledarskapet

2009-11-01T13:29:00.001+01:00

nwt.se - Vill utveckla det pedagogiska ledarskapet

Undran till Lärarförbundet!

2009-10-15T07:49:00.000+02:00

Lärarnas tidning skriver om hur utvärdering av lärare i Malmö stad nu utvidgas. Intressant och bra tycker jag! Lärarförbundets ordförande i lokalavdelningen där tycker att det är bra med utvärdering, men påstår att lärare redan har egna modeller för det och att lärare inte behöver påläggas några modeller uppifrån.

En undran - är det alldeles orimligt att tänka sig att en lärarförbundsrepresentant i stället för att hävda lärares självstyre utan insyn i verksamheten från andra intressenter kunde säga: "Bra att nu kommunen uppmärksammar betydelsen av relationen mellan lärare och elev och på detta sätt bistår lärarna och skolorna i en systematisk insamling av elevernas upplevelser så att det blir möjligt att mer sakligt bilda kunskap om hur denna viktiga relation för elevernas lärande kan stärkas."?

Förslag i anslutning till Skolinspektionens sammanfattning av första årets granskningar

2009-10-12T09:59:00.006+02:00

I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren sammanfattar generaldirektören för Skolinspektionen Ann-Marie Begler inspektionens resultat efter ett år av granskning. Skolor är inte systematiska, skriver hon.

Skolorna arbetar inte systematiskt med att ta reda på att eleverna lär sig det de ska. Hela 80 procent av de grundskolor som kontrollerats under året behöver vidta åtgärder i det systematiska kvalitetsarbetet. Hela 90 procent dokumenterar inte kvalitetsarbetet i kvalitetsredovisningar som uppfyller kraven. Förvånansvärt sällan analyserar skolorna sina resultat för att sedan använda dessa för fortsatt planering av verksamheten. Det medför att man inte heller vet hur undervisningen eller skolans organisation kan ändras för att förbättra resultaten. I förhållande till eleverna finns stora brister. I 70 procent av de under året granskade grundskolorna upprättar lärarna inte en framåtsyftande individuell utvecklingsplan som uppfyller kraven. Något som ska göras i samband med det utvecklingssamtal som ska hållas med eleven och föräldrarna. När det finns behov av särskilda stödåtgärder så saknar många skolor förmåga att ge eleverna det stöd de behöver. Endast i 40 procent av skolorna utarbetas ett åtgärdsprogram i anslutning till att en stödåtgärd beslutas. Att skolorna inte i den direkta kontakten med eleverna systematiskt upprättar planer och program gör att kvaliteten i allt för stor utsträckning blir beroende av enskilda lärare och inte ett resultat av ett medvetet och planerat arbete från skolans sida. Det innebär till exempel att vid ett lärarbyte går den kunskap tidigare lärare har om eleverna förlorad.

Jag kan bara hålla med Begler och inspektionen i beskrivningen av läget. Det finns inget som förvånar mig där. Det går också i linje med det jag har försökt argumentera för i mitt tidigare blogginlägg Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen.

Vid sådana här rapporteringar är det emellertid viktigt att påminna sig att skolor inte är stillstående organisationer där ingenting alls händer av förbättringar i förhållande till de krav som omvärlden ställer. Det gäller att påminna sig att skolan som institution är en tröggörlig koloss som förändrar sig långsamt, liksom alla institutioner. Longitudinella undersökningar visar å ena sidan att skolor är mycket stabila när det gäller hur de organiserar själva undervisningen, men också att det har skett en förändring när det gäller hur de vuxna på en skola organiserar sig (Blossing, 2004). Det är till exempel läget i dag som det inte var före 1980 att det finns arbetsplaner, en måldiskussion bland personalen, mer pådrivande rektorer och en begynnande utvärdering. Detta fanns inte alls vill jag nog påstå före 1980.

När nu inspektionen granskar så gör de det med tidens ögon och då är kraven högre, eller annorlunda, än vad de var 1980 då den undersökning påbörjades som jag refererar till. Och då kan det se ut som ingenting händer, men det gör det menar jag. Och nu till det som är viktigare - ingenting händer heller bara för att granskningsrapporter publiceras. Härtill behövs innovativa förslag och visioner om den framtida skolan, och helst sådana som kan vara vägledande under lång tid om de ska kunna verka på kolossen skolan.

Här räcker det inte med att tillskjuta mer resurser som socialdemokrater och lärarförbunden mer eller mindre alltid ropar efter. Det förändrar ingenting, det innebär oftast bara mer av samma sak, och det kan i en del fall förstås vara lovvärt, men det kommer inte i grunden att gripa sig an de brister som inspektionen påtalar. Det behövs mer strukturella förändringar. Jag gör en "brain storming"!

Utveckla ett undervisningsledarskap på skolor. Låt detta utgöra ett karriärsteg och koppla ett sådant ledarskap till en skyldighet och ansvar att säkra undervisningskvaliteten.
Förbättra rektorsprogrammet när det gäller rektors kompetens att leda och följa upp undervisningen eller det "nära" klassrumsarbetet. Nuvarande program är bra, men kommer förmodligen att förstärka det osynliga kontraktet mellan rektorer och lärare som säger att de inte ska störa varandra i klassrummet respektive på rektorsexpeditionen.
Ansvar måste kunna utkrävas av rektorer när det gäller undervisningskvaliteten på skolorna.
Organiera en kompetensutveckling med arbetslaget och den dagliga undervisningen som bas till skillnad från universitetsförlagd utbildning.
Gör det obligatoriskt för lärare att dokumentera sitt erfarenhetslärande.
Gör det obligatoriskt för lärare att genomgå regelbunden observation och handledning av undervisning och dokumentation.
Reglera lärares arbetstid så en större del av exempelvis sommaruppehållet kan brukas för kompetensutveckling och planering.

Referens:
Blossing, U. (2004). Skolors förbättringskulturer (Vol. Karlstad University Studies 2004:45). Karlstad: Karlstads universitet, institutionen för utbildningsvetenskap.

Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen

2009-09-29T17:16:00.009+02:00

Så har Skolverket kommit med en rapport om orsaken till de försämrade resultaten i skolan. Till att börja med kan man fråga sig försämrade på vilket sätt, men jag går inte in i den diskussionen här. I stället är det själva vinklingen av resultaten i rapporten som drar till sig min uppmärksamhet den här gången. Rubriksättningen på webben och media är - Orsaker till försämrade skolresultat kartlagda: Social bakgrund har fått större betydelse. Det är ju helt rätt, men är det en strategisk och ens en rättvisande beskrivning och sammanfattning av de resultat som läggs fram i rapporten?

Jag skulle hellre ha valt följande rubrik - Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen. Metta Fjelkner får det att låta som om det är det så kallade systemskiftet med lokal resursstyrning, sammanhållna klasser och individualisering som är orsaken till de påstådda försämrade resultaten. Men det rapporten visar på som jag förstår det är att den sammanhållna klassen liksom inidividualiseringen inte generellt är genomförda på ett professionellt sätt som överensstämmer med forskning på området. Nej, det är svårt att tro att det är systemskiftet som har orsakat det för det har aldrig varit genomfört fullt ut på lokal nivå, det är det rapporten säger!

Lärarförbundet vill ha öronmärkta resurser, så klart. Men det är inte det som gör skillnaden visar forskning. Det är snarare lärares attityd och lärares arbete i klassrummet som är det viktigaste. Och det löser man inte med mer pengar utan med nya idéer om hur den kontinuerliga kompetensutvecklingen i det vardagliga arbetet för lärare ska organiseras. Tänk om Lärarförbundet kunde komma med innovativa förslag här i stället.

Det är också frapperande att Skolverket väljer en rubriksättning som förlägger problematiken så att säga utanför skolinstitutionen. Det innebär också att det är utifrån denna tolkning man lägger upp åtgärdsstrategier och nu skulle vilja se att staten tar ett helhetsansvar för att lösa denna problematik. Det är i och för sig viktigt att rikta uppmärksamhet mot detta, men Skolverkets uppgift är väl att rikta blicken mot vad rapportens resultat får för konsekvenser för skolan när det gäller att vara en bland flera påverkansinstitutioner i samhället. Det är ju för detta skolor och lärare finns till!

Att frånsäga sig denna uppgift gör det rätt hopplöst att arbeta i skolan. Hur ska vi ändra på hela samhället för att det ska passa skolan? Det är bra mycket lättare, och det finns dessutom en rad exempel på det, att stimulera skolor med dess ledare och lärare att förändra sig.

Den skolpolitiska agendan.

2009-09-22T16:25:00.002+02:00

Här kommer ett utdrag ur min docentföreläsning där jag debatterar den skolpolitiska dagordningen.

Den utvidgade lärarrollen!

2009-09-17T09:06:00.001+02:00

Fick den här bilden av en kollega. Den är mitt i prick!

Skynda långsamt när undervisningen ska granskas

2009-08-20T10:08:00.004+02:00

Lärare ska granskas hårdare av"nya" Skolinspektionen kan jag läsa i Skolvärlden. Undervisningen och lärarens kompetens ska sättas i fokus, berättar Ann-Marie Begler. Detta är ett alldeles riktigt fokus vill jag påstå och understödjs av en rad forskningsrapporter på senaste tiden. Se tidigare inlägg här på bloggen.

Jag välkomnar verkligen detta intiativ, men frågar mig också hur kompetensen ser ut hos de inspektörer som ska observera undervisningen? Efter vilka kriterier ska de observera? Vilken kunskap har de om lärandeteorier och de möjliga sätten att undervisa? Hur ser de på elevernas delaktighet i undervisningen? Det är bara några av alla de frågor som väcks.

Det är viktigt att detta blir "bra", tänker jag. Annars kan det bli svårt att vinna tillträde till klassrum och lärares reflektioner kring undervisning under lång tid framåt. Det är nödvändigt att också koppla en sådan här granskning till ett stödsystem för att förbättra lärares undervisningsstrategier. Det finns inte i dag och jag tror inte att man enbart kan lämna den frågan till kommunerna att lösa.

Som sagt: Jag välkomnar intiativet, men skynda långsamt och förbered detta väl... mycket väl.

Så försöker jag ta plats i skoldebatten!

2009-08-18T08:39:00.000+02:00

Pedagogerna måste ta plats i skoldebatten, skriver professor Bengt Persson i GP. Ja, det är viktigt kan jag instämma. Vill bara säga att jag finns här på min blogg för att debattera. Funderade en hel del på vad jag skulle välja för forum för att föra fram forskningskunskap. Fastnade så småningom för bloggen och en stil där jag tillåter mig själv att vara mer funderande och reflekterande. Det ger mig bra möjligheter att hålla i gång tänkandet kring skilda debattämnen som jag sedan kan utveckla på andra håll. Och även om det inte är ett massivt flöde av kommentarer så ger de mig ändå kraft att fortsätta, idéer att tänka vidare kring och kritik att beakta. Naturligtvis hoppas jag också att bloggen läses och att skolintresserade tar intryck och befruktas i sitt tänkande.

Ökat fokus på lärares undervisning i klassummet nödvändigt

2009-08-06T07:46:00.001+02:00

I Helsingborgs Dagblad ger Anders Knape och Maria Stockhaus från Sveriges Kommuner och Landsting en rad intressanta förslag för att förbättra skolan. På senare tid har det kommit flera forskningsrapporter vars resultat är intressanta att relatera till de förslag som läggs fram i artikeln. Resultaten pekar på att det är kvaliteten på undervisningen som är det allt avgörande och att det är läraren som svarar för denna kvalitet. Det är när läraren intar en lärande inställning till sin egen undervisningspraktik och lär sig att organisera undervisningen på skilda sätt beroende på situationen som elevens resultat förbättras.

Dessa forskare talar bland annat om att åtgärder behöver vidtas för att få de "bästa" ungdomarna att söka till lärarutbildningarna. Kanske mer intressant tycker jag det är med de resultat som pekar på att lärare behöver lära sig att bli bättre undervisare och att de behöver öva på det i klassrummet och inte på kurser förlagda till exempelvis högskolor eller universitet. Lärande är som man säger socialt situerat och starkt kopplat till de mellanmänskliga relationerna, i det här fallet retaionen lärar-elev där lärandet i skolan äger rum.

För dett ändamål behövs också ett ledarskap i skolor som kan ta hand om denna typ av kompetensutveckling. Den aktionsforskning jag bedriver om förändringsagenter i skolor tillsammans med Hagfors, Årjäng och Järfälla kan ses som ett exempel på straävanden att utveckla ett sådant ledarskap. Åtgärder skulle också behöva göras för att få rektorer att utöva ett mer aktivt undervisningsledarskap.

En del av de förslag som Anders och Maria lägger fram tycker jag väl stödjer dessa rapporters förslag, särskilt de som handlar om att kommunerna behöver finna fram till strategier för att lärare mer framgånsrikt ska lära av varandra. Likaså att bra lärare ska ha bättre betalt och att lärarna ska finnas mer på skolorna. Det främjar samarbetet och det kollegiala lärandet.

Men det behövs fler förslag som att säga ändrar spelreglerna för yrkesutvecklingen, tänker jag. Jag tillåter mig lite idékläckning:

förändringsagenter med ett pedagogiskt ledarskap anpassat för arbetslagets arbete
handledning av lärare i klassrummet, ett betämt antal under en bestämd period
krav på lärare att dokummentera yrkesutvecklingen
regelbunda study-learning tillfällen för arbetslaget
observationer i klassrummet, videoobservationer
uppföljningar av lärarrollen genom elevresponser

Förslagen är osorterade, men tanken är att de ska fokusera klassrumsarbetet och lärarens undervisande roll i aktion samt läranderelationen lärare-elev. De skulle med fördel kunna ingå i de tankar som tidigare presenterats för lärares karriärvägar och lärarlegitimering. För att förslagen ska ge effekt behöver de ingå på ett strukturellt sätt i organisationen så att de blir en daglig del av skolors inre arbete.

Att läsa:

Hattie, J. A. C. (2008). Visible learning : a synthesis of over 800 meta-analyses relating to achievement. London New York: Routledge.

McKinsey & Company. (2007). How the world's best-performing school systems come out on top. From http://www.mckinsey.com/clientservice/socialsector/resources/pdf/Worlds_School_systems_final.pdf

OECD. (2009). Creating Effective Teaching and Learning Environments: First Results from TALIS. From http://www.oecd.org/dataoecd/17/51/43023606.pdf

Vad bör politikerna göra för att förbättra betygen i Göteborg?

2009-07-27T15:44:00.005+02:00

Var sjätte elev lämnade i juni Göteborgs grundskolor utan att vara behöriga till gymnasiet kan vi läsa i Göteborgsposten. Intressant problem – hur skulle jag gå tillväga för att analysera det?

Jo, jag tror att jag skulle analysera hur betygsresultaten faller ut inom respektive skolområde, bland annat genom att använda mig av Skolverkets SALSA-bas. Där kan man jämföra skolors samlade meritvärde i ett riksperspektiv med hänsyn tagen till elevsammansättning. Det brukar ge värdefullt inspel till diskussionen om lärares arbete i förhållande till hur de uppfattar skolans så kallade socioekonomiska förutsättningar.

För ett urval av skolor som har problem med elevresultaten, men som ändå skiljer sig åt i SALSA, skulle jag sedan samla in och analysera dessa skolors åtgärdsprogram. Åtgärdsprogrammen är ett mått på skolors kompetens och kapacitet att gripa sig an det pedagogiska arbetet med de barn och ungdomar som inte uppnår godkänt. Med ledning av åtgärdsprogrammen kan man exempelvis se om skolans lärare och rektorer brister i sådant som kartläggning av elevers lärsituation, förmåga till analys av lärandefrågorna, kunskap och bedömning, upprättande av åtgärdsförslag samt uppföljning och utvärdering.

Genom att välja skolor som skiljer sig åt i SALSA kan man förhoppningsvis också få fram goda exempel på åtgärdsprogram bakom vilka det finns kompetenser som kan behövas i nästa fas av arbetet. För när man väl har erhållit resultaten från en sådan här undersökning behöver dessa i sin tur analyseras och därefter behöver man upprätta ett åtgärdsprogram för skolorna.

Första reflektionerna i forskningsprojektet om förändringsagenter i skolor

2009-06-25T09:25:00.001+02:00

Nu har vi arbetat en termin i projektet om förändringsagenter i skolor, som är ett samarbete mellan Karlstads universitet och kommunerna i Hagfors, Årjäng och Järfälla. Lärledare och processledare har skrivit loggbok om sina erfarenheter under våren och här nedan sammanfattas i punktform några reflektioner som det fortsatta arbetetet kommer att undersöka vidare.

Förändringsagenterna han ha dubbla roller som ”lärledare” och arbetslagsledare.
De ingår inte alltid i ledningsgrupp, men har möten med rektor…
Det ser inte ut att uppträda någon rollkonflikt mellan rektor och agent när det gäller ansvar och drivandet av ett förbättringsarbetet. Det är annars något som skolledare kan ta upp i andra kommuner jag har mött.
Förändringsagenten är för det mesta ledare för eget lag, men också andra. Här blir det intressant att jämföra den kunskap som finns om de externa kontra den interna agenten.
Mikroplanering vanligare än makroplanering, kanske…? Det finns en variation i hur vissa agenter planerar i större sjok, så kallad makroplanering, med exempelvis kartläggning, inventering, utprövning av arbetssätt etc och för flera år framåt. Och hur andra agenter i stället fokuserar på de ”mindre” delarna för en kortare tid framåt, exempelvis att genomföra lärande samtal under månaden som kommer.
Makroplanering ser ut att vara vanligare i en av kommunerna, kanske…?
Den hierarkiska strukturen har lyfts i forskning som hindrande när det gäller förbättringsprocesser. Den tror jag kommer fram i loggarna i agenternas frågor om legitimitet eller stöd från rektor. En intressant fråga att undersöka vidare är hur mycket detta är reellt eller hur mycket det ligger i agenterna själva, som exempelvis en ovana att inta en ny roll eller som ett försvar för egna rädslor… eller hur man kan förstå det…?
Agentrollen kan leda till främliggörande inför de egna kollegorna och en mellanställning i konflikter, talar tidigare forskning om. Kan inte se att det är något mönster just nu, men en del sådana reflektioner finns i loggarna.
Stor variation i hur agenterna tacklar sin nya roll. Inledande osäkerhet eller något som kommer att vara bestående?
Projektledaren verkar vara viktig för framdriften av agentrollen.
Vissa modeller får genomslag… det vill säga i någon kommun verkar man satsa på kartläggningar, i någon annan på lärande samtal…intressant! Hur kommer det sig?
Vad händer med relationen rektor-agent-lärare över tid?

Elever med funktionshinder eller lärare med kunskapsbrister?

2009-06-11T09:00:00.004+02:00

Jag har fått en fråga om hur jag ser på elever med funktionshinder och deras situation i skolan. Det är en problematik som jag har haft mig nära en tid och som jag har haft anledning att tänka till omkring. Ett sätt att svara är att jag välkomnar förslaget i den nya skollagen att föräldrar ska få rätt att överklaga rektors åtgärdsbeslut om man som föräldrar är missnöjda med den hjälp skolan sätter in.

Jag har mött helt fantastiska lärare, rektorer och specialpedagoger och som med stor kunskap har tacklat föräldrars oro och upprördhet och som med kompetens har satt in relevant stöd för elever. Men jag har också erfarit frapperande okunskap såväl när det gäller att hantera processen mellan föräldrar och övriga involverade som den mer specifikt pedagogiskt och didaktiska situationen med eleven i centrum.

Mitt antagande är att det troligen, tyvärr, är varianter av den senare erfarenheten som är den mest utbredda och det är väl just därför som det nu kommer en uppstramning av rättsäkerheten i skollagen kring denna situation.

Man kan tänka att elevers funktionshinder och hur det kommer till uttryck i skolan och specifika undervisningssituationer är ett relativt nytt fenomen som det ännu inte har hunnit spridas kunskap kring bland lärare och rektorer. De olika diagnoserna för funktionshinder började (väl?) dyka upp först under senare delen av 1970-talet.

Jag menar att det visst är värdefullt att ha kunskap om vad ADHD eller andra typer av diagnoser för funktionshinder, men om man inte har en god kunskapsgrund vad gäller lärprocesser blir det svårt att sätta in den mer specifika kunskapen om funktionshinder i ett sammanhang, eller överhuvudtaget att förstå den.

Jag påstår att med en god allmän pedagogisk och didaktisk kunskap om barn och ungas lärande så kan lärare organisera undervisning där såväl ”normala” elever som elever med funktionshinder ingår. Jag menar att det är viktigt att hålla fast vid detta – att det sålunda brister i lärares allmänna pedagogiska kunskaper snarare än att problematiken med elever med funktionshinder håller på att växa och ”ropar på att lösas” med åtgärder som innebär att dessa elever ska exkluderas från sin klass och behandlas av experter på funktionshinder. Annars riskerar så kallade normala lärprocesser att bli en smal väg endast beträdd av en framgångsrik skara elever alltmer elit-lysande i sin framtoning.

Problemet är dock hur man löser detta bäst så länge många lärare och rektorer inte äger denna breda kunskap i pedagogik och didaktik? Här behöver det säkert finnas en flexibilitet när det gäller olika lösningsförslag och där kan också utan tvivel experten vara den bästa lösningen för eleven i en bestämd situation.

Det är lustfyllt med kunskap i centrum

2009-03-10T08:53:00.000+01:00

I DN kan jag läsa om skolan i Bagarmossen som bytt devisen om lust att lära mot kunskapen i centrum och nått fantastiska resultat med sina elever. Det här är ett intressant exempel. Jag jämför med de skolor i Norge jag har undersökt och som i ett skolutvecklingsprojekt arbetar med att förbättra elevernas resultat, men som i mycket liten grad fokuserar själva undervisningssituationen utan i en del fall rätt så ensidigt satsar på exempelvis reflekterande samtal i lärargrupper. På dessa skolor står lärare och rektorer ofta helt främmande inför sådana tilltag som exemplet från Bagarmossen med läsgrupper för eleverna för en bättre språkutveckling. I stället tänker dessa lärare och rektorer att de ökade insikter som lärarna får i de reflekterande samtalen ska leda till att lärarna sedan förbättrar den egna undervisningen. Jag konstaterar att visst kan det vara så, men sällan på ett sätt så lärandemiljön för eleverna förbättras i sin helhet för eleverna på skolan. Oftast blir det bara bättre i någon klass för de elever som har en särskilt intresserad lärare. För att skolutveckling ska hända behövs fler strategier än reflekterande samtal. Att pröva ut nya undervisningsmönster som det i Bagarmossen är ett bra exempel. Och slutligen: Att sätta kunskapen i centrum behöver inte stå i motsats till lusten - det kan vara lustfyllt att kunskapa!

Vår utvärderingsrapport från det norska projektet hittar du här: Delrapport 2.

Satsa på skolforskning!

2009-02-20T08:00:00.018+01:00

Äntligen, vilket initativ! Lärarföbundet slår ett slag för ökad utbildningsvetenskaplig forskning och uppmanar kommuner att bidra med medel för detta. Vi har ju haft en tid av så kallad grundforskning och som har främjats på bekostnad av mer tillämpad eller praktiknära forskning. Grundforskning kan förstås också vara praktiknära men inte alltid så dirket användbar för lärare.

Tanken med grundforskning kan som jag har förstått vara att den är kunskapsproducerande och kan bli mer utvecklande om den därefter tillämpas, medan så kallad tillämpad eller mer beskrivande forskning riskerar att inte leda vidare. Den så att säga endast beskriver sakernas tillstånd och inte mycket mer.

Jag är emellertid inte så säker på att det går att göra den här åtskillnaden. Jag tänker snarare att båda inriktingarna behövs. Det är exempelvis viktigt med breda kartläggningar av hur exempelvis utvecklingssamtal bedrivs i våra svenska skolor. Det bara genom sådana det går att få fatt i hur stabila kontra utvecklande mönster i dessa ser ut. Det tror jag är viktigt för att kunna uppmärksamma mot vilka frågor grundforskning behöver inriktas liksom dessa kartläggninar också kan fungera som granskningar av giltigheten i resultaten från grundforskningen.

Om det fanns ett sådant växelspel mellan dessa skilda forskningsansatser tänker jag mig att forskningen skulle bli mer praktiknära och användbar för lärare.

Invigning av Kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap

2009-02-14T18:05:00.004+01:00

Se reportage från TV 4, 44 sekunder in i nyheterna.

Låt elevernas röst skalla!

2009-01-23T12:54:00.003+01:00

”...lärarna ska inte
bara lyssna på oss när
dom känner för det
utan ta med våra kommentarer
och åsikter i
alla diskussioner om
... jaa allt i skolan.
Det är ju bara vi som
kan säga vad det är
som är bra/dåligt med
till exempel schema,
lärare, mobbing. Det
är vi som upplever
det.”

Rädda barnen har publicerat en viktig rapport om elevinflytande.

Se också Sveriges Radio där du kan lyssna på en intervju med Sofia Zackrisson från Rädda barnens ungdomsförbund.

I rapportens sammanfattning läser jag:

Denna rapport visar att elever vill ha inflytande över allt som berör dem i skolan, men att vuxna ofta står i vägen. I klassrummet är elevernas möjligheter att påverka beroende av lärarens inställning. Elevrådets möjlighet att påverka beslut som rör hela skolan beror på skolledningens inställning och vilka strukturer som finns för elevinflytande på skolan. Ju längre från klassrummet och skolan besluten fattas, desto mindre blir inflytandet – över de beslut som fattas av kommunpolitiker, Skolverket eller regeringen. Även skollagen, som är beslutad av riksdagen, innehåller begränsningar av elevernas inflytande.

Rädda Barnen anser att grunden för allt verkligt elevinflytande är att de vuxna i skolan lyssnar till barn och unga och bemöter dem med respekt. Detta måste börja i klassrummet, i dialogen mellan lärare och elever. Samtidigt menar Rädda Barnen att elevernas formella rätt till inflytande i skollag och styrdokument är för svag. Följden av detta är att barns och ungas möjligheter att påverka i skolan i alltför hög grad är beroende av vilken inställning de vuxna har.

Kan bara instämma i detta utifrån egen forskning. Tack för denna kartläggning!

Blir skolan bättre av förändringsagenter?

2009-01-15T14:01:00.001+01:00

Jag har tillsammans med kommunerna i Årjäng, Hagfors och Järfälla startat ett nytt forskningsprojekt om förändringsagenter i skolan. Läs pressmeddelande från Karlstads universitet.

”Bespara oss denna medeltidstradition” | Inrikes | SvD

2008-12-18T14:04:00.003+01:00

”Bespara oss denna medeltidstradition” | Inrikes | SvD

Länka till tidigare blogginlägg i frågan om skolavslutning i kyrkan.

"Lärares initiativ blev forskning för bättre förskola"

2008-12-18T12:59:00.005+01:00

Pressmeddelande från Karlstads universitet: "Lärares initiativ blev forskning för bättre förskola"

Att sprida goda idéer och förbättringsprocesser

2008-10-22T21:36:00.006+02:00

Skolor är bäst på att sprida praktiknära kunskap. Under några år arbetade jag tillsammans med Myndigheten för skolutveckling för att lära skolor hur de kan utveckla de traditionella studiebesöken så att de främjar spridning av såväl goda idéer som förbättringsprocesser. Erfarenheterna från detta arbete och några goda råd för hur ni på din skola kan komma igång med ert spridningsarbete kan du finna i den här publikationen. I det här fallet rör spridningen arbetet med mångfaldsfrågorna, men det går lika bra att tillämpa på andra områden. Hoppas du får mycket nytta av den!

Om lärande, handledare och svartrockar

2008-09-13T09:11:00.034+02:00

Under veckan har jag deltagit i en europeisk pedagogkonferens - ECER, European Conference on Educational Research – i Göteborg där 1700 deltagare samlades på Pedagogen. Temat för årets konferens var "From Teaching to Learning". Huvudföreläsare och artikelpresentatörer beskrev och problematiserade "den nya lärande-rörelsen".

I korthet uppfattade jag budskapet som att lärande i dag förstås som ett livslångt fenomen där individen under hela sin livstid har möjlighet att lära, dock på skilda sätt. Språklärandet togs som exempel där vi har levt med en föreställning att det sker i individens unga år, men där senare forskning visar att det också kan ske senare, fast under andra former. Här finns outnyttjad potenial för lärande var budskapet.

Vidare konstaterades att lärandet är knutet till människans sociala gemenskap. Optimalt verkar lärandet bli när vi talar med andra om det vi erfar, helst i den situation där vi håller på att erfara något. Lärandet är som forskarna uttrycker sig socio-kulturellt, situerat och dialogiskt. Hjärnforskningens nya rön lyftes också. En intressant uppgift var att forskarna här har kommit fram till att främre delen av hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25-års åldern och kanske ännu senare. Det är den främre delen som står för funktioner som planering och kontroll. Slutsatsen blev att våra ungdomar behöver stöd i sitt lärande och fostran längre upp i skolan än vi kanske har förstått.

Skiftet från undervisning till lärande har lett till att lärarens roll har förändrats konstaterade konferensens talare. Läraren har blivit mer av handledare och den som ska ge förutsättningar för elevernas lärande. Läraren ägnar i dag mer tid att förstå sig på hur eleven lär och att hjälpa honom eller henne att utveckla den egna förståelsen kring sitt lärande. Lärarens roll har rört sig från förmedlarens till handledarens - from teaching to learning.

Men jag får det inte riktigt att gå ihop!

Att påstå att lärarrollen i dag skulle vara handledande menar jag är en felaktig beskrivning. Utifrån lärar- och elevintervjuer i projekt jag deltar i skulle jag inte säga att lärarrollen är handledande i den lärande-mening jag beskrivit ovan. Utvecklingssamtal, portfolio och individuell utvecklingsplan utgör visserligen drivkrafter till ett socialt, situerat och dialogiskt lärande – men i intervjuerna hör jag ett tydlig stråk av en förmedlande tradition, där läraren med nya verktyg som exempelvis portfolio ger sken av att fördela lärandemakt till eleven, men där endast lärarens frågor besvaras. Det verkar inte vara så att elevens frågor och förslag på arbets- och undersökningsformer i någon utökad utsträckning ligger till grund för lärandet. Och inte heller verkar det vara dialogen, där tankar utväxlas på lika villkor, som genomsyrar samtalet mellan lärare och elev.

Detta stråk flyter samman med lärande-stråket och blir något annat än en handledande lärarroll. Den förmedlande lärarrollen där läraren enbart föreläser för eleverna är på väg ut ur skolorna, helt riktigt. Och visst är det också så att det i dag förekommer åtskilligt mer av utvecklingsarbete i skolor där lärare finner fram till hur de nya rönen kring lärande kan tillämpas i undervisningen.

Men att påstå att detta är huvudtrenden i våra svenska skolor ställer jag mig mycket tveksam till. Min egen och andras forskning visar att skolor visserligen har utvecklats till att bli arbetsplatser där mer av systematiskt arbete kring mål och resultat bedrivs, men där undervisningen tillsammans med eleverna förblir märkvärdigt oförändrad.

Det finns således behov av kritiska beskrivningar som kan kan ge oss nya infallsvinklar på den här problematiken och vad som håller på att hända när stråk av tradition och förnyelse flyter samman. Jag skulle vilja testa följande: att läraren uppträder i nya kläder som den lyssnande och vägledande handledaren, men med en förlegad kunskapssyn som kanske till och med tagit formen av tro, en blind övertygelse om kunskapens former och processer. Jag fortsätter: Läraren är inte handledande i lärandets tjänst utan i trons tjänst, i en sammanslutning av kunskapspräster som dagligen utför skilda IUP-ritualer på det att vi må bli övertygade om att lärande sker.

Med den här bilden framstår lärare som den moderna tidens svartrockar med överjordisk makt att forma det uppväxande släktet. Är det så? Nja, en metafor är en metafor och är till för att ge nya infallsvinklar. Den här metaforen är intressant för att den ger en infallsvinkel på styrkan i undervisningsformernas stabilitet i skolor. Den säger också något om vilken utmaning lärarkåren står inför när det gäller att ta till sig vetskapen om lärande. Bilden kan ge en vink om att den nya kunskapen om lärande inte kan tillämpas i våra skolor med mindre att lärarkåren i grunden omdanas. Att överge en tro sker ju inte så lätt – det sker sällan utan konvulsioner.

Kära läsare, när du nu har läst klart, passa då på att avge reaktioner och göra en klassificering nedan!

Skolpolitik till varje pris!

2008-08-25T09:43:00.000+02:00

Sveriges Radio har granskat den svenska skolpolitiken och Björklunds påståenden om den svenska skolans kris, se också artikel i Expressen. Björklunds påståenden stämmer inte är resultatet i korthet. Den svenska skolan är långt ifrån i någon kris. Snarare har vi ett skolsystem i världsklass!

Politik handlar visserligen om att att driva sina teser ur ett ideologiskt perspektiv. Men jag undrar: Måste den borgerliga skolpolitiken innehålla en skola i kris? Går det inte att driva en borgerlig skolpolitik med utgångspunkten att vi faktiskt har en rätt så bra skola?

Visst ska politiska idéer drivas med övertygelse, men inte till priset av att vilseleda medborgarna. Nu vill jag se en annan skolpolitik! Jag vill se idéer som utgår från det faktiska läget och som utvecklar vidare.

Det är kurs A i kvalitetsarbete Björklund. Läs den!

En ny bok till! Läraren i blickpunkten!

2008-06-29T08:42:00.009+02:00

Läraren i blickpunkten – olika perspektiv på lärares liv och arbete
Carola Aili, Ulf Blossing & Ulrika Tornberg (red)

Baksidestext:
Lärares arbete är komplext och kan beskrivas på olika sätt beroende på vilken utgångspunkt man väljer. I takt med att det ställs allt högre krav på lärare att utgå från en vetenskaplig bas i arbetet, behövs också fler redskap och begrepp för att förstå och förklara läraryrket. Hur ser arbetsprocesserna ut? Vad formar yrket? Vilka insatser kan göras för att förbättra verksamheten? Den här antologin presenterar femton sätt att se på lärares liv och arbete med hjälp av olika teoretiska perspektiv.
Boken vänder sig till lärare och blivande lärare samt till alla som är intresserade av kunskapsutvecklingen kring lärares arbete.

Läraren i blickpunkten kommer finnas för beställning på http://www.blogger.com/www.lararforbundet.se/forlaget från den 15 augusti.

I antologin medverkar:
Elisabeth Ahlstrand, lektor i pedagogik
Carola Aili, lektor i pedagogik
Ingrid Andersson, docent i pedagogiskt arbete
Ulf Blossing, lektor i pedagogik
Göran Brante, adjunkt och doktorand i pedagogik
Anna-Lena Eriksson Gustavsson, lektor i pedagogik (specialpedagogik)
Anneli Frelin, doktorand i didaktik
Katrin Hjort, docent i pedagogik
Glenn Hultman, professor i pedagogiskt arbete
John Krejsler, docent i pedagogisk antropologi
Feiwel Kupferberg, professor i pedagogik
Per Lindqvist, lektor i pedagogik
Lars-Erik Nilsson, lektor i pedagogik
Ulla Karin Nordänger, lektor i pedagogik
Karolina Parding, forskarassistent
Karin Permer, lektor i pedagogik
Lars-Göran Permer, lektor i pedagogik
Sofia Persson, adjunkt i sociologi
Ulla-Britt Persson, lektor i pedagogik
Johanna Ringarp, doktorand i historia
Staffan Selander, professor i didaktik
Ulrika Tornberg, docent i pedagogik
Charlotte Tullgren, lektor i pedagogik
Ann-Sofi Wedin, fil dr i pedagogiskt arbete
Eva Wennås Brante, adjunkt i pedagogik

Innehåll:
I. SKOLAN
Blir skolor bättre på att klara av sitt uppdrag?
– ett socialpsykologiskt och organisatoriskt perspektiv på lärares lärande och skolors utveckling
Ulf Blossing

Klassrummets tillfälliga sanningar
– att undersöka lärares arbete med foucaultianska analysverktyg
Karin Permer, Lars-Göran Permer & Charlotte Tullgren

Lärares arbete och lärande
– ett kontextuellt perspektiv
Glenn Hultman & Ann-Sofi Wedin

Socialt samspel och lärande
– tolkning och meningsskapande i ett designteoretiskt perspektiv
Staffan Selander

Att studera lärararbetets ”insida”
– grundad teori som vetenskapligt redskap
Per Lindqvist & Ulla Karin Nordänger

Måste jag säga ja?
– ett positionsteoretiskt perspektiv på arbete i skolan
Lars-Erik Nilsson & Eva Wennås Brante

Kan jag få jobba klart nå’n gång?
– tidsgeografiska perspektiv på lärararbetet
Carola Aili

Läraryrkets kreativa uppdrag
– pedagogiskt iscensättande av kreativt lärande
Feiwel Kupferberg

II. INDIVIDEN
Personliga drivkrafter i lärarskapet
– ett livshistorieperspektiv
Ulrika Tornberg

Professionell närhet och distans
– en dimension av lärares arbete ur ett genusperspektiv
Anneli Frelin

Erfarna lärares engagemang
– livsberättelser som retrospektiv reflektion
Elisabeth Ahlstrand, Ingrid Andersson, Anna-Lena
Eriksson Gustavsson & Ulla-Britt Persson

III. SAMHÄLLET
Kommunaliseringen av lärartjänsterna
– förändrad styrning ur ett professionsteoretiskt perspektiv
Karolina Parding & Johanna Ringarp

Den danska gymnasiereformen – mening i galenskapen?
– ett diskursanalytiskt perspektiv på lärares arbete
Katrin Hjort

Från professionell lärare till kompetensnomad?
– ett epistemologiskt perspektiv på förändringar i lärares och skolans arbete
John Krejsler

Bortom förklara eller förstå
– att analysera läraryrket genom en kritisk realistisk ansats
Göran Brante & Sofia Persson

Ny bok!

2008-06-22T17:41:00.004+02:00

Kompetens för samspelande skolor
Om skolorganisationer och skolförbättring

Ulf Blossing

Förändringar, till och med ett kraftigt flöde av förändringar, är en konstant i arbetet som lärare och skolledare. Den här boken visar hur kunskap om skolorganisationer och skolförbättring kan omsättas i viktig kompetens för att skolor ska bli mer samspelande. Det är just det professionella samspelet mellan lärare, skolledare och elever som ska till för att kvaliteten i verksamheten ska säkras.I Kompetens för samspelande skolor ger författaren perspektiv på hur skolor, lärare och ledare aktivt kan gripa sig an förändringsflödet och hur ett ledarskap för förbättring kan organiseras. Områden som behandlas är bl.a. tid, kultur, ledarskap, system och organisation. I boken presenteras verktyg för att bedöma skolors förutsättningar för att driva förbättringsarbete. Dessutom ges bilder av samspel från skolor som ingått i olika forskningsprojekt.Boken vänder sig till förändringsagenter och processledare som lärare, rektorer, arbetslagsledare och utvecklingspedagoger.

Boken kommer vecka 30-31 men går att beställa redan nu från Studentlitteratur.

Minskad undervisningstid inte en väg att locka fler till läraryrket

2008-06-09T07:55:00.011+02:00

Varannan man hoppar av lärarutbildningen och Lärarnas Riksförbund föreslår därför bland annat en begränsing av undersvisningstiden. Det ska göra läraryrket mer attraktivt. Men är det inte märkligt med ett yrkesförbund som föreslår att det som är huvuduppgiften i yrket –undervisning – ska minska? tänker jag. Och om Lärarnas Riksförbund representerar sina medlemmars uppfattningar så blir det än mer märkligt. Lärare vill ägna sig mindre och mindre åt undervisning!

Och därutöver: Kan undervisningstiden bli lägre? När jag ibland brukar fråga rektorer på högstadiet hur många undervisningstimmar deras lärare i snitt har svarar de cirka 16 timmar. Det är ju knappt en förmiddag med arbete i veckan! Resten av tiden återstår till för- och efterarbete samt andra uppgifter. En revisionsrapport från Stockholm år 2005 visar på att undervisningstiden troligen inte utgör en för stor andel av den totala arbetstiden.

Syftet med denna granskning har varit att bedöma dels om eleverna får det lagstadgade antalet undervisningstimmar i skolår 1-9, dels hur kollektivavtalet tillämpas vad gäller lärarnas reglerade arbetstid. Granskningen har enbart genomförts vid fyra grundskolor inom två stadsdelsnämnder.

Granskningen visar att skolorna schemalägger tillräckligt antal timmar för att uppfylla lagens krav på garanterad undervisningstid för eleverna i grundskolan. Skolorna har dock inte något system för att följa upp att den planerade undervisningstiden i praktiken genomförs fullt ut.

Av granskningen framgår också att lärarnas genomsnittliga undervisningstid uppgår till 40-50 procent av den reglerade arbetstiden vid de granskade skolorna. Vidare konstateras att många lärare förfogar över en förhållandevis stor andel av den reglerade arbetstiden till för- och efterarbete. För samma ändamål har lärarna även s k förtroendearbetstid. Granskningen visar även att rektorerna sällan fattar beslut om hela den reglerade arbetstiden. (s 1)

Jag tänker att det inte är framkomligt att överhuvudtaget tala om undervisningstid och "annan tid" längre. Och det sänder absolut fel signaler till våra ungdomar som ska göra sitt yrkesval. Vem vill välja ett yrke där kåren kämpar för att göra kärnverksamheten till en så liten del av yrket som möjligt?

Kan man inte avskaffa talet om undervisningstid till förmån för ett tal om vilka uppgifter man som lärare ska ha rätt att få gripa sig an under en yrkestid? Jag menar att man på det sättet skulle kunna göra synligt alla de olika spännande och utvecklande uppgifter som läraryrket innehåller och som man faktiskt har rätt att få pröva på. Det tror jag skulle locka fler till yrket.

Lärandekrönikan, del 1: Robin

2008-05-31T15:24:00.002+02:00

Elitskolor –"quick fixes" i stället för tålmodigt samhällsbyggande.

2008-05-30T07:26:00.013+02:00

Det fanns en vision med den svenska grundskolan – enhetstanken – att den skulle samla samhällsmedborgarna i en bildningsinsstitution där de skulle lära känna varandra, sitt land, sina liv och sitt uppdrag som just samhällsmedborgare.

En av de stora svårigheterna i samhällsbyggandet handlar som jag ser det om att vi människor är så olika. Vi kommer från olika bakgrunder med olika förutsättningar, vi har olika behov och vi förtstår vår omvärld på skilda sätt. Förutsättningarna för att bygga en värld tilsammans är ingalunda givna – de behöver vi ge oss själva, se till att de finns där.

Jag tror inte att elitskolor är en sådan förutsättning som vi ska ge oss. Dess elever har naturligtvis rätt att få fylla sina behov, men jag menar att det inte är klokt att låta det ske i en isolerad gemenskap. För att vi ska lyckas bygga en bättre värld behöver vi lära oss att från tidig ålder umgås med oliksinnade och lära oss att vara tillsammans med våra olikheter.

Är jag romantisk? Nej, men visionär och uthålligt byggande.

Läs också på FredrikBloggen!

Skolavslutning – ett demonstrationstillfälle – men för vad?

2008-05-29T07:12:00.009+02:00

Inte fel med skolavslutning i kyrkan skriver Mikael Oscarsson (Kd) på SvD Brännpunkt. Kd, som traditionens bevarare, kanske ska propagera för midvinterblotets återinförande också, skriver Hans Lind på sin blogg. Arash Asadi, liksom Gulan Avci, värnar traditionen och tycks se det som naturligt att skolan ska vara en slags behållare för diverse samhällssyften - i det här fallet bevarandet av traditioner, eller värnandet om barnens rätt att sjunga den blomstertid.

För mig står den pedagogiska verksamheten i fokus och det är i det sammanhanget jag vill förstå vad skolavslutningar kan vara och inte bör vara. Avslutningscermonier får nog betraktas som tillfällen då en verksamhets värdegrund demonstreras – och att demonstrera en religiös värdegrund i en pedagogisk verksamhet är abslout ingen självklarhet som jag ser det. Jag har tidigare utvecklat det i inlägget "Skolavslutning i kyrkan – inget för en skola med den lärande människan som värdegrund." Läs gärna!

Milstolpar och återvändsgränder – reflektioner i anslutning till förslaget om lärarlegitimation

2008-05-28T07:40:00.015+02:00

I DN:s ledare är man tveksam till förslaget om lärarlegitimation. Obehöriga lärare kan också vara bra, menar ledarskribenten. Ett liknande resonemang förs i kulturbloggen. Själv gillar jag förslaget skarpt! Vi behöver en gång för alla göra upp med föreställningen att "så gott som alla" kan fungera som bra lärare – det kan aldrig vara grundvalen för en yrkeskår. Likt den amerkanske sociologen Lortie vill jag påstå att den föreställningen hämtar sin näring ur det faktum att läraryrket är det enda yrke där alla medborgare sedan sin egen skoltid har rikliga erfarenheter av skola och lärare. Men det är långt ifrån detsamma som att vi utan en kvalificerad utbildning är bra lärare som klarar av alla de uppgifter som lärare ska klara.

Förslaget om lärarlegitimation och ytterligare kvalifikationssteg kan om det genomförs bli en milstolpe i utvecklingen av lärarkåren. Andra förslag från Björklund funderar jag på om de är mer återvändsgränder än milstolpar. Som exempelvis de om fler nationella prov, skrifltiga omdömen i de yngre åren etc. Jag blir inte riktigt klok på var gränsen går mellan centralstyrning och ett decentraliserat ansvar. För om lärarkåren ska utvecklas behöver man ge den ett utökat ansvar i stället för att centralt styra den alltmer.

Låt jag ta exemplet med betyg och fler nationella prov. Jag resonerar som så: Bedömning och betyg är en av skolors och lärares kärnverksamheter, det sker löpande och vid särskilda tillfällen och det har stor betydelse för eleverna. För detta behöver lärarna således vara kompetenta. Ett sätt att bli kompetent är att nödgas utforma olika sätt att mäta och bedöma elevers prestationer liksom hur dessa mätningar ska bedömas. Det behöver man, menar jag, ta ett lokalt ansvar för och organisera i lärarlaget på den egna skolan för att det ska ge resultat i den dagliga undervisningen.

Men nu tar staten över det arbetet och gör fler nationella prov i stället. Vad är det lärare lär sig då? Ja, jag ställer mig tveksam till att de med fart blir kompetenta när det gäller att kartlägga elevers kunskapsutveckling och på ett nyanserat sätt förmår bedöma den. För risken finns att de i stället ger upp den egna yrkesbildningen och ägnar kraft att förstå sig på att utöva sitt lärarskap i enlighet med de nationella proven. Och det kan ju bli bra... men det kan ju också bli mekaniskt och oreflekterat... och helt enkelt begränsat eftersom skola och lärande är så mycket mer än nationella prov.

Men å andra sidan... ingenting behöver bli som man befarar, utefter någon lagenlig process. Och det gäller särskilt sociala verksamheter som skola. Det finns ju ett visst utrymme för att i den lokala verksamheten på egen hand forma situationer till endera milstolpar eller återvändsgränder. Lärare kan utveckla sin kompetens när det gäller kunskap, bedömning och betyg parallellt med ett ökat tryck vad gäller nationella prov. Bara man vet vad man vill utveckla så är det mesta möjligt!

Att läsa:
Lortie, Dan C. (2002). School-teacher : a sociological study. [2nd ed.] Chicago: University of Chicago Press

Framtidens klassrum - kan det va nåt?

2008-05-24T17:16:00.001+02:00

Skolans förbättringshistoria dokumenterad!

2008-05-20T14:39:00.007+02:00

På Billingstad barneskole fann vi i vår pågående utvärdering av Kunskapslyftet i Norge en intressant modell för att dokumentera skolans förbättringshistoria. När vi i de olika intervjugrupperna frågade om hur förbättringsarbetet brukar gå till på skolan hänvisade man till skolans framdriftsplan som ni kan se ovan. Här har man planerat för olika arbeten under tre år - i initierings-, implementerings- samt institutionaliseringsfasen kan man tänka. I planen blir det också tydligt hur de olika arbetena löper i varandra och hur de så småningom är tänkta att bli en del av skolans reguljära verksamhet. Riktigt fiffigt tycker jag!

Läxritualen – vad är det den vill dölja?

2008-05-13T13:36:00.013+02:00

Då var det dags för läxor igen! Nästan alla lärare ger läxor, konstaterar Lärarnas tidning. Och det starkaste skälet till att man gör det är att man vill att eleverna ska träna på att ta ansvar. Ett annat tungt vägande skäl enligt lärarna i undersökningen är att föräldrarna ska bli delaktiga.

I samma tidning presenteras också en mycket intressant artikel om vad läxor egentligen är till för. Här har man bland andra intervjuat Jan-Olof Hellsten som har undersökt skolors läxtradition. Att ge läxor är en självklarhet som förblindar är Hellstens budskap. Vi ser inte problemen med läxgivandet just för att vi tar det för givet.

I en vetenskaplig artikel redovisar Hellsten hur läxor framtonar i olika slags texter som har med skola och undervisning att göra. Han konstaterar att läxor egentligen inte alls omnämns i så hög grad och att de nästan inte alls problematiseras. Det verkar inte som de tas på allvar som en inlärningsmetod. Men de värderas högt, lägger Hellsten märke till. De verkar med andra ord fylla en närmast symbolisk funktion, utgöra en slags ritual i skolverksamheten.

Att tillåta oss att en del av verksamheten i skolan som tar så stort utrymme för eleverna inte problematiseras, att den till stor det verkar försiggå på ett slags omedvetet sätt och tillmätas en symbolfunktion är helt oacceptabelt som jag ser det. Då handlar det om tro... igen! (Se tidigare inslag på bloggen).

Ritualer och symboler kan ge trygghet och skapa mening där tillvaron kan vara svår att greppa. Men de kan också stänga in och begränsa, vara ett utmärkt medel för att hålla fast vid föreställningar som är svåra att motivera sakligt. Och särskilt sådana föreställningar som är inskonsekventa i sin logik om de läggs på bordet. Som exempelvis den att skolan å ena sidan inte behandlas som elevers arbetsplats där de utför ett arbete och som således ger dem rätt till att efter avslutad arbetsdag ha fri tid (eftersom lärare ger arbetsuppgifter som kan utföras efter skoltid). Men å andra sidan så ger ju lärare läxor och säger därmed att det krävs ett arbete att lära. Å ena sidan är skola och lärande ett arbete, å andra sidan är det det inte. Rakt motsatta budskap!

Vi behöver se närmare på skolor där man inte har läxor – vad händer då? Eller åtminstone vad som händer när skolor arbetar mer medvetet med sitt läxgivande. Ett sådant exempel återges också i Lärarnas tidning. Men, alla ni lärare och skolor som har försökt att bryta läxritualen – hör av er och berätta: Vad händer?

Forskningsseminarierna jag inte blir klok på...

2008-05-11T19:04:00.014+02:00

Härom veckan var jag på ett seminarium vid Göteborgs universitet som tog upp frågan om kvalitet i utbildningsvetenskaplig forskning. I den stora föreläsningssalen var vi alla församlade – doktorander, doktorer, docenter och professor – för att höra på några utvalda inlägg och diskutera det där med kvaliteten.

För det är väl det som är meningen med seminarier, att det ska vara ett aktivt deltagande. Att det ska bli en diskussion och dialog som kan främja lärandet.

Det blev det nu aldrig. Det var få som var aktiva. Inte jag heller... jag undrar varför? De flesta satt mol tysta. Det var några professorer som yttrade sig och en doktorand, tror jag. Annars var det mest ett antal föredrag som applåderades.

Några dagar senare var jag på ännu ett seminarium, ett så kallat slutseminarium där en doktorand fick respons på sitt arbete av en professor. Det var ett intressant och bra seminarium, på det viset att professorn gav bra och väl avvägd respons. Men... något aktivt deltagande vill jag nog inte påstå att det var bland oss andra. Jag såg runt på doktoranderna vid bordet, ingen av dem verkade ens ha en ansats att komma med inlägg när professorn bad om respons från deltagarna. Och här skulle de ju kunna lära sig så mycket, tänkte jag. Men återigen... jag sa inget jag heller...

Har vi lärt oss att vara tysta när de inbjudna ska tala? Är vi rädda att säga fel saker i kretsen av alla kloka och visa? Är seminarierna egentligen föreläsningar och inget att aktivera sig i? Ja, jag blir som sagt inte klok på det hela. Ibland får jag stunder när jag försöker bryta normen att vara tyst, men för det mesta faller jag in i mönstret. Visst har jag varit i andra miljöer där seminarierna verkligen har aktiverat, med det är undantag från regeln.

Utvärdera lärarna mera!

2008-05-06T07:18:00.005+02:00

Ilmar Reepalu lägger ett förslag om att eleverna ska få betygsätta eller hellre - utvärdera sina lärare. Ett förslag väl värt att beakta läser jag på Johans blogg. Går väl inte... är Lisas budskap. Vad eleverna lär sig är inte så klart relaterat till vad lärarna faktiskt lär ut, menar hon. Mats Olsson utropar på sin lärarutbildarblogg att Reepalu är en olycksalig gubbe! Hur det har gått när elever ska betygsätta sina elever har vi ju sett i exempelvis USA.

Självklart ska vi använda eleverna för att få information om undervisningen i skolan och där spelar ju lärarna huvudrollen. Eleverna observerar skilda lärare i många olika situationer mest hela dagarna och har mycket information att ge. Det är snarare märkligt att det inte har gjorts tidigare.

Och vi behöver ju inte göra som man gör i USA, eller för den skull på andra ställen. Jag menar att det går att utarbeta ett bra instrument för att utvärdera på vilka sätt lärare organiserar undervisningen och hur bra de är på att förklara. Jag har själv medverkar vid ett flertal sådana utvärderingar.

Det är för övrigt intressant att debatten om att utvärdera lärare verkar väcka samma känslor som många elever har när de ska betygsättas av sina lärare. Hur ska jag som elev veta att det är det jag faktiskt kan som betygssätts och inte jag som person? Ska betygen vara drivkraften bakom mitt lärande? Ska jag inte lära mig för framtiden eller med utgångspunkt i det jag har behov av att lära mig?

Ja, tänker jag... det kan väl vara nyttigt att den yrkeskår som mer än någon annan bedömer och betygssätter får känna på hur det kan vara att sitta i det andra båset - om man nu hade glömt det sen man själv var elev. Det tror jag kan berika debatten.

Kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap

2008-05-05T10:42:00.004+02:00

På Karlstads universitet har vi bildat ett kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap. Där hjälps vi åt för att undersöka och utveckla skolor och ledarskap. För min egen del kan jag och medarbetare särskilt bistå skolor med att göra lägesbedömningar av skolkulturen för att se på vilka sätt organisationen främjar eller hindrar lärarnas och rektorernas möjligheter att förbättra verksamheten. Sådana bedömningar görs på uppdrag och kan genomföras med lite olika fokus. Hör gärna av dig för att få reda på mer!

Ibland finner man dem - de professionella skolorna!

2008-04-23T09:27:00.007+02:00

Den här veckan är jag i Norge och besöker skolor. På dagarna intervjuar jag rektorer, elever och lärare. Och rätt som det är så finner man det - det samarbetande kollegiet, det systematiska mål- och resultatarbetet och det kollegiala och professionella erfarenhetsbytet. Jag ser en av skolorn från fönstret i mitt rum på den vackra gården där jag bor.

Återigen slås jag av hur olika arbetsmönstren kan se ut på skolor och vilka helt olika förutsättningar det ger för såväl lärare och elever att utvecklas och lära. Jag ser fram emot att få fördjupa mig i intervjuerna och sätta fingret på såväl de främjande som de mer uppbromsande processerna i skolors förbättringsarbeten.

Bestrålade pedagoger

2008-04-04T11:58:00.005+02:00

Allt som oftast hör jag progressiva pedagoger och drivande rektorer tala om den inre motivationen eller det värdefulla förhållningssättet. Det är själva drivkraften för det framgångsrika förbättringsarbetet och den goda skolan, förklarar de. Detta i motsats till att vara yttre-motiverad eller att inte äga en stabil värdegrund att stå på för sitt handlande.

De verkar så starka dessa människor. När man ser dem och hör dem så dras jag med och instämmer i deras slutsatser. Det gäller att äga ett rätt förhållningssätt eller att vara inre-motiverad för att lyckas. Det handlar om att göra saker för att man själv tror på dem, för sin egen skull. Men det gäller också att ta ansvar för andra, att inte låta den egna drivkraften skada andra eller komma i strid med uppdraget. Alla människor har rätt att utvecklas och förverkliga sina liv. Jag tror det är det de säger, de strålande pedagogerna.

Men hur går det till tänker jag. Hur ska jag bli motiverad inifrån och var ska jag hitta den där värdegrunden att stå på? Jag ser mig runtomkring och jag ser djupt inuti mig och funderar: Är motiv eller värdegrunder något som finns utanför oss i den yttre världen oberoende av oss att erövra? Eller är det något som finns inom oss att upptäcka och hålla fast vid? Eller kan det vara så att det skapas i situationer mellan människor när de kommunicerar och samspelar med varandra?

Dessa vältaliga pedagoger, tänker jag igen, de utstrålar den lysande inre motivationen – och de drivande rektorerna, de står där med båda fötterna i en välgrundad och näringsrik mylla. De får det att låta som att receptet är att stråla och ställa fötterna på rätt plats. Men det är ju så svårt. Jag känner mig inte så stark. Jag vet inte riktigt var i mina inre rum jag ska finna strömbrytaren för att slå på strålningen och inte vet jag heller var jag har ställt påsen med den näringsrika myllan att strö runt mina fötter.

Jag funderar vidare och tänker att de kanske glömde att återge en del av berättelsen, en del av sina liv. Det kanske är så att de där pedagogerna är bestrålade av ett lysande mänskligt samspel och har varit det under så lång tid att de numera är självlysande. De har kanske glömt bort det briljanta samspelet för att det var så länge sedan. Det har blivit naturligt runt dem så till den grad att det har blivit en del av dem – något inre. Och det är kanske det de glömde att berätta – att det där inre som gör dem starka och lysande från början var något yttre.

Och det kanske är så att de drivande rektorerna har fått utvecklats i kretsen av kloka människor som har myllat dem med god kultur så att deras rötter har kunnat växa sig starka, stadiga och uthålliga. Och sen kan de gå omkring lite var som, men rötterna finns alltid med dem och även i ödemarken söker rötterna liksom av sig självt upp den lilla fukt som finns och tillför kraft. Ja, så kan det ju vara – rektorerna glömde berätta att de är kulturiverade.

Om det är så… då ska jag sluta irra omkring i mina inre rum efter strömbrytare att slå på. Och jag ska sluta jaga säckar med rätt sammansatta modeller och lösningar som kan berika mig. I stället ska jag se mig om efter människor att vara med, att tala med, att få tänka stort och smått med; klokt, vansinnigt och odogmatiskt – att få samspela med.

Gymnasieskolan – en sekundär grundskola

2008-03-31T09:23:00.004+02:00

Ett tionde år i grundskolan föreslår gymnasieutredningen. Ja, att det individuella programmet inte kan fortsätta som nu håller jag med om. Det som var tänkt som en extra hjälp för de några som inte klarade godkänt är nu det största programmet på gymnasiet. Men ett tionde år på grundskolan, skulle det inte snart hamna i samma situation, det vill säga att det blir det skolår på en skola som har flest elever?

Det är inte det tionde året utan det att hjälpen ska sättas in tidigt – det är det som är själva poängen, kontrar Björklund. Och ansvaret behöver ligga på det skolområde och hos den rektor där elever inte har fått godkänt. Det ska inte flyttas över till den nya skolan, gymnasiet, fortsätter han.

Det där låter i och för sig bra, tidig hjälp och att ansvaret inte ska övergå till någon annan. Skolverket konstaterar emellertid att stödet till elever redan sätts in tidigt, men att det inte är rätt utformat. Att det i alltför hög grad fokuserar elevens brister i stället för att kartlägga elevens hela situation i skolan – det vill säga hur den pedagogiska miljön för lärande ser ut, skulle jag vilja formulera det. Skolverket konstaterar vidare att det är just lärarnas kompetens som är den enskilt största förbättringsfaktorn. Det behövs lärare med kunskap om elevens såväl sociala som kunskapsmässiga läge. Dessutom behöver de äga en bred undervisningsrepertoar för att kunna variera undervisningen och möta elevens behov.

Ja, vad ska vi göra med dessa elever som inte går igenom systemet som det var tänkt – som inte kan produktmärkas och kvalitetssäkras innan de släpps vidare till nästa system, gymnasieskolan?

Men gymnasieskolan är ju inte längre ett annat utbildningssystem skilt från grundskolan, tänker jag! I dag går i princip alla vidare till gymnasiet. Det är mer eller mindre nödvändigt med en gymnasial utbildning. Och är det då verkligen rimligt att ungdomarna ska gå kvar ett år när de redan behöver gå i skolan i tolv år?

Gymnasiet har med andra ord blivit en andra grundskola för våra ungdomar – vi har fått ett grundskolesystem med en primär del (förskoleklass till år nio) och en sekundär del, det så kallade gymnasiet. I en grundskola för alla har alla lärare ett ansvar för att ge våra barn och ungdomar en god förberedelse för vuxenlivet. Här finns det ingen anledning att bygga system i systemet – särskilda grupper och tionde år. Här är det inte eleven som får gå om eller kvar utan lärarna som får ta nya tag.

En skola för människor eller för hjärnor – ett lokalt ansvar

2008-03-14T14:15:00.004+01:00

Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar säger Martin Ingvar. De flummiga modeller vi har för inlärning fungerar inte, utbrister han. Han angriper flumskolan, förordar pluggskolan, ett betygssystem som levererar och tycker att läsinlärningskurserna på lärarutbildningarna borde förbättras.

Ibland är jag med på hur Ingvar tänker… tror jag. Som när han skriver att betygssystemet behöver ingå i skolans kommunikationssystem från början med den huvudsakliga betydelsen att utvärdera skolans arbete, och att det i själva verket är lärarnas insatser man mäter med betygen.

Fast jag vet inte: ibland får Ingvar det att låta som om skolan ska utformas för att ta emot hjärnor och inte människor! I skolan ska de unga göra insatser och träna idogt för att det atomicerar, de ska tidigt drillas i språk för att hjärnan är mest mottaglig då och de ska få betyg som entydigt retar det centrala informationscentret. Det kan ju vara så att det där som Ingvar tycker är flummiga modeller och bortkastade regionala betygskriterielösningar är uttryck för en strävan av de människor som är lärare och rektorer på skolor att skapa en skola för de unga människor de möter just på deras skola.

Människor, tänker jag, är hjärnor med erfarenhet – med minnen och med känslor – som ibland gör hjärnans optimala resurser mer eller mindre tillgängliga. Vi har utmärkta teorier och modeller för lärande som tar hänsyn till detta. Slutsatsen blir att man visst kan skapa en pedagogik på en rätt så övergripande nivå för alla små hjärnor i Sverige, men sen när dessa hjärnor ska möta andra hjärnor och låta erfarenheterna blandas – då behövs en kompetens hos skolan och läraren just i den situationen för att ett lärande ska ske.

Och det där lärandet är svårt att planera för centralt, det behöver man göra lokalt. Vi borde mer diskutera vad vi behöver göra centralt för att stödja och utmana att huvudmän, rektorer och lärare tar det ansvaret, och mindre för hur vi igen ska ändra betygssystemet eller finna andra centrala lösningar för hur det ska se ut lokalt när lärare möter elever.

"Den tror jag inte på", sa Björklund

2008-02-15T08:12:00.008+01:00

Ekot rapporterar om att regeringen har beslutat att inrätta en ny stor myndighet som ska inspektera kvaliteten i landets skolor. Journalisten frågar utbildningsminister Björklund om den rapport som har granskat de inspektioner som hittills har genomförts och som visar att de flesta skolor inte alls blir bättre utan förblir som de är eller till och med försämras.

"Den tror jag inte på", svarar Björklund. Jag tror att det är viktigt att synliggöra skolors resultat och lära av det, säger han vidare.

Märkligt, tänker jag. Borde inte synliggöra-logiken också gälla Björklund och statliga myndigheters kvalitet. Rapporten som journalisten hänvisar till är en granskning av professor Mats Ekholm och fil kand Kerstin Lindvall och är nog så saklig och vetenskaplig som någonsin en skolinspektion. På det viset är rapporten en slags inspektion av inspektionen. Det är ju bra att synliggöra en verksamhets resultat, säger Björklund. Men just det här synliggörandet tror han inte på!

Det kommer väl knappast att vara okej att rektorer och lärare när de får sina inspektionsrapporter säger att "den tror jag inte på". Och det hoppas jag verkligen inte att de kommer att säga. Däremot ser jag fram emot att skolor har genomfört egna granskningar av sin verksamhet och kan presentera välgrundade resultat som därmed kan utgöra sakliga inlägg när det gäller inspektionsrapportens giltighet.

För det är viktigt att påminna sig, menar jag, att det inte finns någon slags kunskap om hur man bedömer skolor kvalitet och vad som brister i skolors verksamhet som är så avancerad att den endast skulle vara förbehållen en inspektion. Jag menar att vi inte heller äger någon särskild kader av människor i vårt land utöver de som redan finns i skolverksamheten med denna kunskapsbakgrund och som skulle kunna befolka en inspektion.

Så alla rektorer och lärare! Lägg inte ner ert kvalitetsredovisningsarbete i väntan på inspektionen. Fortsätt i stället att förbättra era granskningar och gör de än mer grundade, det vill säga vetenskapligt sakliga. Och sen när inspektionen kommer, granska den kritiskt utifrån de data ni själva har samlat in. Säg emot när det behövs, men säg aldrig att "den tror vi inte på!"

Skriftliga omdömen - inte en väg till partnerskap för lärande

2008-01-24T08:17:00.005+01:00

Skriftliga omdömen ska göra det tydligt för elever och föräldrar hur det går för eleven i skolan. Det är alldeles för otydligt nu tycks sålunda anhängarna av skriftliga omdömen mena. Det handlar om kommunikation, konstaterar jag. Dock ensidig tycks det, för det framstår som det gäller skolans eller lärarnas kommunikation till eleverna och föräldrarna. Inte om kommunikationen från eleven eller föräldrarna hur man upplever situationen i skolan. När det gäller de lärande processerna menar jag att det är nödvändigt att förstärka kommunikationen från båda parter. Jag skulle vilja säga att lärande i skolan handlar om att bygga en omfattande kommunikation – ett partnerskap, i stället för skriftliga meddelanden som ska levereras till mottagaren eleven och föräldrarna.

Nu kan förstås de skriftliga omdömena kommuniceras inom ramen för ett etablerat och ”gott” partnerskap med eleven och föräldrarna. Frågan är vilken tradition förslaget om skriftliga omdömen förstärker?

Vid sidan av traditionen med skriftliga omdömen, betyg, centrala prov etcetera, så finns också en stark tradition i svensk skola att upprätta ett partnerskap med hemmet för att stödja elevens lärande och utveckling. Sådana skrivningar kan man läsa om redan i 1940-talets skolutredningar. När enhetsskolan infördes så försökte statsmakterna främja denna tanke genom att i läroplanen skriva in kontaktforum som klassmöten, föräldramöten och åhörardagar. Enskilda samtal erbjöds elev och föräldrar när man på 1970-talet tog bort betygen för de tidigare åldrarna. Dessa samtal kom att gå under beteckningen kvartssamtal. Utvecklingssamtalen blev under 1990-talet ett sätt att fördjupa partnerskapstanken med eleven och hans eller hennes föräldrar. I dessa samtal skulle en ömsedig kommunikation föras för att främja elevens lärande.

Lindh & Lindh-Munther (2005) analyserade 25 videoinspelade utvecklingssamtal i år 6 samt genomförde 40 intervjuer och 245 enkäter för att belysa elevers och föräldrars möjlighet att vara delaktiga i sin egen/sitt barns lärande och utveckling. De konstaterar att dessa samtal mellan lärare, elev och föräldrar är komplicerade med många dilemman. I deras analys som fokuserar elevernas upplevelser visar det sig att det är bedömningsfunktionen som går som en röd tråd genom elevernas berättelse.

Det är tydligt att samtalen ger upphov till många olika känslor – en majoritet elever uppskattar samtalen, åtskilliga har blandade känslor och en del tycks känna mest obehag. En gemensam nämnare är dock att bedömning går som en röd tråd i elevernas utsagor. Det är bedömningen som uppskattas eller som man blir obehagligt berörd av. Det utvecklingssamtal som framträder i elevernas svar är inte det förnuftiga och konstruktiva möte som styrdokumenten påbjuder. Eleverna framträder inte som den postmoderna diskursens rationella barn, som nyanserat
kan resonera om egna brister och förtjänster. Tvärtom tycks de ha svårt att skilja mellan sak och person; de känner sig personligt träffade av bedömningarna. Svaren vittnar också om hur utsatta en del elever känner sig. Utvecklingssamtalets framåtsyftande, vägledande och planerande funktion återfinns mera sällan i elevernas svar. Vi kan här bara konstatera att elevernas erfarenheter står i bjärt kontrast till uppdraget som det formuleras i grundskoleförordningen. Nämligen att man i utvecklingssamtalet ska samtala om hur elevens utveckling bäst kan stödjas och vilka insatser som behövs för att nå målen. Elevernas svar ger inte underlag för slutsatsen att samtalet primärt skulle vara till för dem själva och ge vägledning för fortsatta studier och stöd i den personliga utvecklingen. (s 24)

Lindh & Lindh-Munther förklarar det här med att utvecklingssamtalen ingår i en lång utbildningshistorisk tradition där bedömning och betygssättning av eleverna är en kärnverksamhet. " /…/Utvecklingssamtalen skulle kunna ses som den historiska reproduktionens nutida variant av betyg. Det som på papperet har sken av vägledningssamtal är i praktiken en bedömningssituation. Det har eleverna insett." (s 24)

Risken är väl överhängande att de skriftliga omdömena kommer att förstärka den utbildningshistoriska traditionen av bedömning och betygssättning i stället för att utveckla lärares kompetens att främja elevernas kunskapsutveckling. Skriftliga omdömen som sådana gör kanske varken till eller från kan jag tänka. Problemet är att jag inte kan se några förslag som handlar om att stärka lärares kompetens att hantera den vidare situation som de skriftliga omdömena ingår i. Lindh & Lindh-Munther (2005) föreslår att lärarna behöver ha

*kännedom om det utbildningshistoriska sammanhanget liksom om de lokala förutsättningarna,
*betydande samtalskompetens; kunskap om strategier, metoder och färdigheter i skilda samtalssituationer, insikt om särskilda villkor för olika genrer av samtal, som i detta fall det institutionaliserade personliga samtalet,
*insikt om utvecklingssamtalet som en del i undervisningsplanering.

Lindhs och Lindh-Munthers undersökning visar att förslaget om skriftliga omdömen troligtvis kommer att förstärka ett lärande där bedömning och betygssättning är kärnan. Jag hoppas att åtminstone skolans lokala aktörer tar fasta på de råd ovan som Lindh och Lindh-Munther lämnar – för elevernas och deras lärandes skull.

Referenser

Lindh, G., & Lindh-Munther, A. (2005). "Antingen får man skäll eller beröm". En studie av utvecklingssamtal i elevers perspektiv., Studies in Educational Policy and Educational Philosophy (1) (s. 1-28).

Not

Vissa delar av inlägget ovan har jag hämtat från en artikel jag skrev till en tysk tidskrift. Den svenska versionen kan du ladda ner här.

Skolavslutning i kyrkan – inget för en skola med den lärande människan som värdegrund.

2007-12-31T11:10:00.000+01:00

Ska eleverna fira skolavslutning i kyrkan eller inte? När jag mellan åren 1982 till 1992 arbetade som lärare menade jag nog att avslutning skulle firas i kyrkan. Kanske inte med nån nödvändighet, men kom frågan upp tyckte jag det var naturligt. Det var vackert och fint. Det var en tradition tänkte jag mest, och jo… julens budskap om frid kändes rätt. Jag hade väl egentligen inte tänkt närmare på det.

Men vad är en skolavslutning, frågar jag mig i dag, eller vad borde den vara? En skolavslutning borde väl vara en summering av verksamheten? En avslutning kan också ha vissa ceremoniella eller högtidliga inslag. Syftet med dessa kan vara att göra klart den värdegrund som verksamheten vilar på och visa att man håller den högt, att den är viktig och att man värnar om den. Kanske tycker många att det är detta man gör genom att hålla avslutningen i kyrkan. Genom att låta en präst tala och påminna om julens budskap håller man fram den kristna värdegrunden som är den som det västerländska samhället och skolan vilar på.

Ja, det kanske stämmer till vissa delar, men skolverksamhet vilar också på en helt annan värdegrund än den kyrkliga verksamheten, tänker jag. Skolan sätter (väl) "den lärande människan” främst till skillnad från kyrkan som håller fram ”den troende människan”. Den lärande människan är den medvetet och fritt skapande människan som tar på sig det fulla ansvaret för sitt eget och sina medmänniskors liv. Den troende människan däremot vilar (faktiskt) på en grund som innebär att hon är bristfällig och behöver förlita sig på en utomstående makt för att bli den skapande människan.

Om skolan höll fram den lärande människan fullt ut skulle skolledare och lärare ta chansen att betona lärandet och sätta verksamhetens barn och ungdomar i första rummet. De skulle ta chansen att summera och betona vad skola och lärande innebär och vad man som ung kan ha för nytta av det. De kanske skulle meddela att lärande är en källa till att i gemenskap med andra omskapa sitt liv och sin närhet och ja! – skapa en bättre värld! Skolledare och lärare skulle ta chansen att med en lärande värdegrund blicka framåt och skapa en vision om ett möjligt liv för sina unga.

När våra barn och ungdomar ska fira och högtidlighålla att skolåret är slut förflyttas många till en annan lokal än den de vanligtvis håller till i och sätts att lyssna på en vuxen människa de inte känner till från det dagliga arbetet som dessutom inte är lärare utan innehar ett helt annat yrke. Det blir då svårt för eleverna att koppla ceremonin till det arbete de har åstadkommit under året och vad det har inneburit för dem och för andra.

Lärandet är situerat sluter sig den pedagogiska forskningen till, det vill säga lärandet främjas av att knytas till den situation där betydelsen återfinns eller där tillämpningarna ska genomföras. En skolavslutning som vill åskådliggöra den lärande människan skulle då genomföras i skolan med lärarna, och där eleverna fick ha en huvudroll. Där skulle man exempelvis visa vad man har lärt sig under året och vilken betydelse det har fått. I ett sådant här sammanhang skulle man, tänker jag, framför allt lyfta fram lärandet tillsammans med andra och det som kanske också har fått konsekvenser utanför skolan.

Skolavslutningar i skolan kan förstås äga rum med den troende människan som grund och det blir självklart lika märkligt som att hålla avslutningen i kyrkan. Och skolavslutning i kyrkan är inget för en skola med den lärande människan som värdegrund. Avslutning i kyrkan eller inte – frågan är snarare vad en avslutning är eller kan vara i en verksamhet som har lärande och inte tro som uppdrag.

Aktionslärande - för vem?

2007-12-21T12:58:00.000+01:00

Häromdagen var vi några stycken som samlades för att diskutera Eli Moksnes Furus avhandling Rak lärarrygg. Den handlar om åtta lärares aktionslärande inom ramen för en utbildning som Eli var ledare för i Sverige. Aktionslärande är spännande! Genom att göra aktioner, till exempel pröva ett nytt arbetssätt med eleverna, studera och reflektera över utfallet, kan en kontinuerlig utveckling av praktiken åstadkommas.

Det finns flera olika riktningar av aktionslärande lärde vi oss. Vi lärde oss också att aktionslärande inte är samma sak som aktionsforskning. Ett sätt att göra skillnad verkar vara att förstå aktionslärande som det som läraren gör i exempelvis sin klass, medan aktionsforskning handlar om forskaren som kommer utifrån och vill studera det läraren gör, men samtidig vara en del av processen. Ungefär som Eli som var ledare för den utbildning i aktionslärande som lärarna genomgick.

Ett genomgående drag i aktionslärandet verkar handla om styrkan i att processen initieras av de verksamma, det vill säga lärarna. Det är läraren som har ett problem som han eller hon har stött på i praktiken. Läraren har också många gånger en idé om hur problemet kan lösas eller angripas. Helst ska den här idén vara underbyggd av tidigare kunskap, kanske utgå från någon teori om lärande.

Genom att de verksamma initierar processen blir aktionen just verksamhetsanknuten och så att säga utbildningsvetenskapligt relevant. Vidare tänker man sig att lärarens motivation för att utveckla verksamheten blir starkare på det här sättet. I en riktning av aktionslärande menar man att det här sättet att arbeta ger lärarna en mer meningsfylld arbetsupplevelse. De upplever att de är centrum i verksamheten, att de äger den och får nyttja sin professionella kunskap fullt ut. De känner sig helt enkelt frigjorda från de många krav som andra i skolans värld har formulerat som nödvändiga för att skapa en bättre skola.

Den här särskilda inriktningen kallas för den emancipatoriska. Problemet är bara, tänker jag, i en verksamhet som skolan – vem det är som ska vara huvudmålet för frigörelsen? Lärarna eller eleverna? Det är problematiskt, tänker jag, just därför att i skolan samlas alla våra barn och ungdomar där lärarna har till uppgift att såväl fostra och bilda dem, ge dem kunskap för att skapa sig ett meningsfullt och gott liv. Och på samma sätt som man kan resonera om nödvändigheten med ett frigörande aktionslärande för lärarna kan man ju resonera om denna nödvändighet för eleverna, så att de kan frigöra sig från de sociala situationer de är födda till och skapa sig det meningsfulla liv de eftersträvar.

Jag undrar om det finns en risk för att när aktionslärandet tar plats i klassrummet så blir det framför allt lärarnas frigörelse som hamnar i förgrunden? Det är ju lärarens problem och hans eller hennes modell för hur man kan angripa det som kommer att gälla. Men om man nu ska tillämpa det emancipatoriska läranderesonemanget fullt ut så borde väl problemet formuleras på riktigt i praktiken, tänker jag. Det vill säga i den praktik där såväl elever och lärare lever och som till största delen befolkas av elever.

För om elever tillsammans med lärare formulerade problemet så kan det ju hända att det skulle uttryckas annorlunda än om läraren ensam gjorde det. Som det exempel i Furus avhandling där en lärare definierade problemet som bristande arbetsro medan eleverna tyckte att problemet var att de aldrig fick prata i klassrummet och att det blev så tråkigt!

Ja, ibland undrar jag – vad skulle hända om lärare intresserade sig mindre för sin egen frigörelse och mer åt sina elevers? Vad skulle hända om aktionslärandet startade i en problemformuleringsprocess tillsammans med eleverna? Det kanske skulle bli ett riktigt lärande för såväl elever som lärare.

Betygssättning i skolan - några frustrerade reflektioner.

2007-12-12T12:42:00.000+01:00

Skolinspektionen ska kontrollera lärare hur de sätter betyg är nyheten i dag. Det pågår en betygsinflation, menar skolministern och likvärdigheten behöver säkras.

Och jag känner mig frustrerad. Frustrerad över att skolor inte klarar att kvalitetssäkra den egna betygssättningen och redogöra för den. Och frustrerad över att kontroll verkar vara regeringens kungsväg för att förbättra skolan. Jag tänker att regeringens skolpolitik är ett misstroende mot skolan och lärarprofessionen. Gång efter annan tycker jag att man säger att skolor, lärare och rektorer, inte klarar av sitt uppdrag och därför behöver kontrolleras. Staten bestämmer vilken kompetensutveckling lärare ska ha, i stället för att skolor själva planerar den utifrån en lägesbedömning av skolans kvalitet. Och nu menar regeringen att lärare inte klarar av att sätta betyg och därför behöver de kontrolleras.

Men hur kommer det sig, tänker jag, att skolor inte klarar att kvalitetssäkra sitt bedömningssystem. Varje dag bedömer lärare vad och hur eleverna presterar. Varje dag gör lärare mätningar av olika slag, muntliga såväl som skriftliga. Bedömning och betygssättning är en kärnverksamhet. Det finns således rika erfarenheter att utbyta, granska och förbättra – och ändå klarar man inte att redogöra för hur detta sker! Det är allvarligt för eleverna och det är allvarligt för professionen. Men inte vet jag om lärarna eller rektorerna själva bekymra sig särskilt mycket över det, eller?

Och samtidigt undrar jag vilken regeringens långsiktiga strategi är? Är det att bygga en stark kontrollapparat eller är det att få skolor att agera mer ansvarigt utifrån en hög grad av självförnyande förmåga? Det vill säga en förmåga där man på skolan har kompetens att i arbetslagen granska och förbättra sättet att mäta kunskap och sätta betyg.

Utbildningsministern menar att bristerna kan bero på en ökad konkurrenssituation och en luddig läroplan. Jovisst kan det medverka. Men jag vill påstå att det i högre grad beror på en skolkultur som säger att man inte ska gräva i denna kunskapsfråga därför att den är så komplex att man inte riktigt vet var man hamnar. Därtill kommer en tradition där staten har gett order i frågan och signalerat att lärarna inte ska vara fullt ansvariga i frågan utan rätta sig efter de regler för betygssättning som formulerats av staten.

Jag menar att en långsiktig strategi behöver vila på att stärka kompetensen där betygssättningen avgörs, det vill säga bland lärare och elever på varje enskild skola. Då behöver de ökade kraven på att skolor ska hållas ansvariga för detta kombineras med en stödapparat så att okunskapen om kunskap och bedömning skingras på lokal nivå. En fortsatt ensidig kontrollapparat däremot, kommer att främja skolor och en profession som vänder blicken mot dem som kontrollerar och vad dessa säger om hur betygssättning ska gå till – i stället för att vända blicken inåt, mot den egna skolan och tillsammans med sina kollegor undersöka och förstå sig på frågan om kunskap och bedömning.

Samarbete för utveckling eller stagnation i förskolan.

2007-12-07T15:05:00.003+01:00

I går tog jag, några lärledare, en rektor samt en utvecklingsledare äntligen tag i uppgiften att utarbeta ett instrument för att bedöma en förskolas arbetskultur. När jag är ute och föreläser om skolkultur så frågar personal på förskolor om de instrument jag har använt mig av också finns anpassade för förskolan. "Nej, tyvärr", säger jag, "men det kan ni säkert enkelt göra själv". Och samtidigt har jag tänkt att det där behöver jag nog sätta mig in i nån gång.

I går var det så dags! "Äntligen!" utropade lärledarna. "Vi på förskolan får alltid hör att vi kan anpassa allting som sägs om skolan till vår verksamhet. Men det är inte alltid så lätt." De här lärledarna utgick från en kategorisering av skolkultur som jag har använt mig av. De började tala om varför den hade väckt deras intresse. Samtalet, märkte jag, kom att handla om vad i kulturen som verkar hindrande för utveckling och hur lagarbetet då ter sig.

Jag lyssnade uppmärksamt och med tilltagande intresse. Jag började få svar, anade jag, på min undran som jag har skrivit om i ett annat inlägg här på bloggen : om vad det betyder att vi "minsann" alltid har jobbat i lag på förskolan... och som jag ibland kan få höra från förskolärare som vill mena att förskolan utmärks av en samarbetskultur i större utsträckning än skolan.

Lärledarna berättade om hur laget kan vara ett lag i så stor utsträckning att inidividerna har försvunnit, hur jag är detsamma som vi och hur att göra nånting själv betyder att vi gör så... "Men vad skulle hända", frågade jag, "om ni säger att ni ska diskutera er lärandesyn i laget och att var och en ska börja med egen reflektionstid under tre minuter och skriva ner några nyckelord kring den egna lärandesynen innan ni tar en gemensam diskussion?"

"Ja, då skulle de börja prata med varann om vad de skulle skriva och om jag hävdade att de skulle vara tysta och skriva själva skulle jag få frågan om jag varit på kurs och lärt mig något nytt påhitt!" uttryckte en lärledare.

Ingen konstig reaktion i och för sig, tänker jag. Men det var intressant att med ett sånt eftertryck få den beskrivningen från dessa lärledare, att lagarbete i förskolan inte alls behöver betyda samarbete för utveckling utan tvärtom samarbete för stagnation. Det här fenomenet finns redan dokumenterat från skolforskningen, men dessa lärledares berättelser visar på att det kan finns starkare mekanismer som verkar för detta kulturinslag i förskolan - men det är ännu bara ett antagande.

Vi fick en mycket givande dag tillsammans där vi mejslade fram texter om olika slags förskolekulturer. Nu går vi vidare och testar dem innan vi använder dem för att bedöma och kartlägga förskolors kulturer. På vägen hem slogs jag av den paradoxala upplevelsen jag haft. Att dels i berättelserna få kunskap om hur den begränsat professionella kulturen kan se ut på förskolor samtidigt som jag i arbetet med lärledarna fick erfara några mycket professionella förskollärares och ledares kompetens. Kul!

Avstängning och övervakningskameror eller danslektioner i vuxensamspel?

2007-12-01T10:00:00.000+01:00

Under veckan har det rasslat till i media om förslag för att få ordning i skolan. Detta med anledning av det senaste knivdådet mot en rektor. Skolverket rapporterar också att skolor redan har tillgripit åtgärder, som att avstänga gymnasieelever och att stänga grundskolor för några dagar. Det sker i högre grad nu än för några år sedan konstarerar man. "Vi behöver vakter i skolan!", säger eleverna. Övervakningskameror finns redan på plats i flera skolor.

"Ungdomar måste lära sig gränser och visa vuxna respekt!", är en annan replik som återkommer. Förslagen är många och det är väl bra, tänker jag. De kan nog hjälpa till att hantera akuta situationer och sätta "yttersta" gränser, men kommer de att lösa problemet på lång sikt? undrar jag.

Jag hör få förslag på åtgärder som verkar vara riktade mot det som skulle kunna vara orsaken till våldet, till normlösheten och respektlösheten. "Våldet är en spegel av samhället", konstaterar en del analytiker och tycks med det mena att det är något som skolan får acceptera. Vad betyder det där uttrycket att våldet är en spegel av samhället egentligen? Menas det att när ungdomarna inte är i skolan så är de i samhället !! och där härskar normlösheten, vilken de tar med sig till skolan när de återvänder dit?

Den tolkningen skulle förmodligen inte accepteras för skolan är ju också samhället skulle motargumentet bli. Aha, tänker jag, i så fall vore det också riktigt att säga att våldet är en spegel av skolan! Nej, det skulle nog inte heller gå hem och i varje fall inte vara en en särskilt populär tolkning.

Men, menar jag, det går inte riktigt att svära sig fri från den logiken. Skolan är en stor del av det samhälle som ungdomar möter. Och vi vuxna behöver verkligen på allvar fråga oss vad det är för samhälle vi låter våra undomar möta där. Och vi behöver påminna oss själva att det är vi som är samhället och att det också är vi som kan förbättra det och låta våra ungdomar möta ett samhälle i skolan som ger dem en förebild inför vuxenlivet.

Liksom Johan Sjövall, rektor på Vålbergsskolan i Karlstads kommun och som misshandlades på sin arbetsplats av före detta elever, menar jag att skolan har kompetens och demokratisansvaret för att förbättra situationen. Skolan är den viktigaste demokratidanande samhällsinstitution vi har, hävdar jag. När familjen i det moderna samhället inte längre förmår vara den fasta normsättande och fostrande grundstenen i samhället behöver skolan och de vuxna som finns där träda in.

Det betyder inte att hemmet eller andra delar i samhället kan frånsäga sig ansvar. Men det betyder att det inte går att backa tiden och återupprätta traditionella familjemönster. Och jag frågar mig om familjen någonsin generellt sett har fungerat som den där fasta grundsten? När det gäller att komma till rätta med våldet i skolan är det ingen framkomlig väg att lägga skulden på samhället eller föräldrarna genom att säga att "det är en bild av samhället" eller "att det är hemmets uppgift".

Under det förra seklets första hälft var barns och ungdomars hälsa ett samhällsproblem. Skolan blev då den samhällsinstitution som fick lära ut vikten av hygien och en väl sammansatt kost. Förutom att sprida information om detta så infördes rutiner i skolan som tvagning, matbespisning och gymnastik som också praktiskt hjälpte barnen och undomarna till nya vanor. Jag kan nog tänka att det också då fanns en debatt om att detta var familjens ansvar och inte något som skolan skulle engagera sig så till den grad för. I dag undrar jag om någon skulle bestrida betydelsen av dessa skolsatsningar för landets och medborgarnas utveckling.

Jag tänker att vi befinner oss i en liknande situation i dag. Men nu är det inte tvagning och dagliga mål mat som är i fokus. Och det är definitivt inte en fortsatt ensidig satsning på att ungdomarna ska prestera bättre resultat i svenska och matte som behövs! I stället handlar det om att införa rutiner i skolan som ger ungdomarna vana att umgås som blivande vuxna med andra vuxna. Vuxna relationer utmärks av respekt och respekt innebär att lyssna, känna in, ge respons och ge uttryck för egna känslor och viljeinriktningar. Vuxna relationer utmärks av ömsesidighet, av samspel. En god vuxenrelation är som en vacker dans med såväl enkla som komlicerade turer. De där turerna går att lära sig och vuxna i skolan behöver ta ett ansvar för att lära våra ungdomar det. Det är faktiskt rätt kul att dansa!

Och vad kan vara mer viktigt?

Lärandet - det allra heligaste i skolan. Hur hanterar vi det?

2007-11-29T08:24:00.000+01:00

I går tog jag och löparkollegan en tur i eftermiddagsmörkret. Regnet slog på fönsterrutorna men väl ute var det bara duggregn. Morgonens rejäla kyla hade förbytts till mildväder. Efter en kvart kändes det underbart att vara på spåret igen! Turen fylldes som så många gånger förr av skolutvecklingstal. Jag var för tillfället uppfylld av alla skolor och dess lärare och rektorer som vill utvecklas och min egen roll i de förfrågningar om medverkan jag fick.

I bilen hem slogs jag av vad massiv denna upplevelse kan vara - av lärare som inte vill annat än att utvecklas, som inte vill annat än att förbättra verksamheten. I dessa lägen tycks skolor riktigt myllra av förbättringsiver. Och lika fullt kan å andra sidan uppelvelsen av motsatsen vara - det massiva motståndet mot alla förslag som innebär andra uppgifter för lärare än vad traditionen bjuder.

Många gånger fastnar vi, eller jag, i den senare upplevelsen. I motståndet, i upplevelsen av de stabilt rigida arbetsmönstren där distansen och det kritiska förhållningssättet inte finner mycket näring. Och så blir denna upplevelse utgångspunkt för de frågor jag ställer: Varför är motståndet så kompakt? Varför är skolor inte mer utvecklingsbenägna? Hur utvecklar man en skola med särbokultur till att omfatta en professionell kultur etc.

Men det kanske blir alldeles galet tänker jag. Hur blir det om vi stannar kvar i upplevelsen av att skolor med dess lärare och rektorer kan uppvisa båda ytterlägena, såväl det traditionellt stabila som det progressivt förnyande? Hur påverkas våra frågor om skolor och förbättring om vi utgår från att detta är ett naturligt läge för verksamheter med ett samhällsuppdrag likt skolans?

Det kanske är så att en organisation med lärande som uppdrag utsätts för starka inre drivkrafter ungefär som man resonerar om sjukvården som arbetar med människors hälsa och på något sätt behöver hantera det faktum att man dagligen har med människors liv och död att göra, ett faktum som väcker starka existentiella känslor.

Lärande är en process, tänker jag som kan utlova utveckling, inspiration, ja nytt liv skulle man kunna säga. Och när man har sagt det så finns myntets baksida genast där. Om inte lärprocessen får sin gång, om jag inte "orkar" eller andra lägger hinder i vägen, så kommer jag att fråntas detta liv.

Kanske är det så att en del av dem som arbetar i skolan ser möjligheterna i lärandet och får erfara det kittlande nya, medan andra aldrig greppar hur det går till. Och hur ska man uthärda den erfarenheten, när man befinner sig i lärandets allra heligaste rum, skolan, och ändå inte lyckas få till det? Ett sätt är att göra stabiliteten, icke rörelsen, till dygd. På så vis blir ytterligheterna ett faktum, stillaståendet kontra utvecklingsivern.

Om detta är ett naturligt inslag i skolor kan inte frågor om skolutveckling ta sin utgångspunkt i den ena eller andra ytterligheten, tänker jag. Jag vet inte riktigt var frågorna ska ta sin utgångspunkt. Kanske behöver man konfrontera det man är rädd för att man inte ska lyckas att hantera - det egna lärandet - på ett sätt som leder till att man förmår att ta in mer av världen.

Kvalitetsarbetet i skolans vardag

2007-11-27T17:59:00.000+01:00

I dag har jag talat på en konferens om kvalitetsarbetet i skolans vardag. Konferensen varade under en dag och jag kom på plats strax före lunch. Vid lunchen hamnade jag vid ett bord med några lärare som alla arbetade på en och samma skola. Vi hann inte mycket mer än att presentera oss för varandra förrän en av lärarna raskt meddelade att han tyckte att statsmakterna hitta på alldeles för mycket annat som lärare skulle göra än att undervisa. Kollegan konstaterade att hon efter det man hittills hade lyssnat på inte hade fått mycket vägledning i hur det praktisk skulle gå till – att kvalitetsarbeta.

”Å herregud!” utropade jag. ”Vilka krav ni ställer på mig som ska föreläsa härnäst!” Stämningen blev snart uppsluppen och vi talade om ditt och datt. Lunchen tog slut och det var dags för mig. Jag hade varit lite för ambitiös märkte jag snart och förberett för många presentationsbilder på den dryga timme jag hade på mig.

Efter föreläsningen var det fika. I ögonvrån sneglade jag och mina lunchkamrater på varann, men ingen av oss sa något. Undrar om de tyckte att de fick några praktiska verktyg? tänkte jag. Sen var det dags för nästa föreläsare som talade om aktionsforskning. Det var mycket praktiskt, tänkte jag. Här finns det många goda idéer att ta med sig hem för lärare!

Mina lunchkamrater fanns emellertid fortfarande kvar i sinnet och plötsligt tyckte jag se konferensen ur deras perspektiv. Jag vet inte, men jag kan nog tänka mig att de inte tyckte det gav dem särskilt mycket handfast hjälp. Vi forskare använder mycket ord och det blir gärna komprimerat. Går det överhuvudtaget att lära sig hur kvalitetsarbetet i skolans vardag kan gå till genom att gå på konferens och lyssna på föreläsningar? tänker jag.

När mina kamrater från lunchen uttryckte sin kritik frågade jag varför de hade anmält sig till konferensen. Det blev några ögonblicks tystnad. "Vår chef skickade hit oss", sa de sen, tittade på varann, skrattade, och konstaterade att det var en bra fråga jag ställde.

Visst kan det fungera att skicka lärare på en dags konferens för att lära sig hur kvalitetsarbetet i skolans vardag ska gå till, särskilt om det ingår som en del bland flera satsningar. Men först och främst tänker jag att det behöver upplevas – just i vardagen.

Det hjälper med teorier!

2007-11-24T15:31:00.000+01:00

Har ni läst Silwa Claessons bok "Spår av teorier i praktiken"? Om inte så gör det! Silwa visar hur undervisningspraktiken kan påverkas av de teorier om lärande som lärare studerar. Hon visar också hur det går att härleda lärares praktik till olika teorier. Mycket spännande!

Silwas bok är ett inlägg i debatten om lärararbetet har någon teoretisk och ens vetenskaplig grund, tänker jag. Det har den uppfattar jag att Claesson säger. Hon låter oss ta del av några lärares undervisning och förhållningssätt till eleverna. I sina skarpa, men ändå ödmjuka tolkningar blir det klart hur lärarna ibland lyckas att omsätta teorier de anammat och likaså hur de ibland gör något helt annat än det de egentligen uttrycker att de vill.

Dessa fantastiska lärare!

2007-11-22T15:50:00.000+01:00

Som forskare och skolutvecklare behöver man å ena sidan hålla reda på generella bilder av läget i våra skolor när det gäller olika områden, som exempelvis elevinflytande, läsinlärning eller sätt att värdera och bedöma elevernas prestationer. Å andra sidan behöver man också frigöra sig från dessa generella bilder för att kunna upptäcka kvaliteter inom olika områden som kanske helt bryter med den generella bilden.

I dag har varit en av dessa dagar då jag har fått vara med om att upptäcka, lyssna på och dofta några av dessa kvaliteter som helt bryter med den generalla bilden av skolan som en "inte alltför utvecklingsbenägen verksamhet". Ska jag vara uppriktig så får jag rätt ofta vara med om dessa fantastiska upplevelser för att jag möter lärare just i utbildningssituationer de har sökt till för att de vill utvecklas.

I dag har jag lyssnat på en lärare som hade så tappat sugen på läraryrket att hon hade gett upp hoppet att återvända till det. Emellertid övertalades hon av en engagerad rektor som sedan uppmärksammade hennes skolutvecklingsintresse på ett sätt så att livsandarna för läraryrket vaknade igen. Nu arbetar den här läraren med andra lärare för att skolutveckla. En människa - en rektor - kan göra skillnad, blev poängen i den här berättelsen.

En annan lärare hade nyss avslutat sin specialpedagogexamen och berättade om hur hon uppbackad av sin rektor tog sig för att besöka lärare och "observera" deras undervisning. Vidare fick jag höra talas om hur hon hade engagerat sig inför läromedelsbeställningen och bistått lärarna med omdömen om olika läromedel.

Plötsligt gick det att se specialpedagogens "nya" funktion i den praktiska verksamheten. En kvalitetet som bryter med många andra berättelser om hur specialpedagoger av normtrycket på skolan helt faller tillbaks i speciallärartraditionen.

Rätt ofta händer det också att andra omkring mig berättar om sådana där doftande kvaliteter de har upptäckt i sitt skolutforskande. Som mamman och sonen som misstänksamma av många katastrofala utvecklingssamtal nu gick till det första på den nya gymansieskolan - och som återvände helt lyckliga därifrån!

Läraren hade skickligt dirigerat ett samtal där sonen fick huvudrollen och redskapen för att på egen hand leda samtalet medan läraren dokumenterade. Tänk vilken upplevelse för den unge mannen att äntligen få ordet fullt ut i denna viktiga situation!

Det är viktigt att upptäcka dessa kvaliteter, de finns där överallt, rätt som det är har man dem framför sig - och stannar man inte upp och lyssnar finns det risk att man trampar på dem, och bara går förbi. Såna här dagar blir min övertygelse än starkare att vi visst är på väg att få en ännu bättre skola för våra barn och ungdomar.

Utvecklingspedagoger - framtidens pedagogiska ledare?

2007-11-21T15:00:00.000+01:00

I dag bär det av till Halmstad för att starta en uppdragsutbildning. Halmstad kommun vill utbilda utvecklingspedagoger. Vad de mer exakt vill med dessa ska jag låta vara osagt, men det handlar i alla fall om att stärka det pedagogiska ledarskapet.

Den utbildning vi ger innehåller en hel del skolutvecklingskunskaper, grundläggande lärandeteorier samt kunskaper och färdigheter inom kommunnikationsområdet. Vi vill att utvecklingspedagoger ska erhålla färdigheter för att driva den egna eller andra skolors förbättringsprocesser samt bli goda gruppledare.

Är utvecklingspedagoger lösningen på den bristfälliga kopplingen mellan skolors mål- och resultatarbete och undervisningskvaliteten? Kommer utvecklingspedagogerna att bli de utmanande och stimulerande pedagogiska ledarna?

Förhoppningarna är stora. Flera kommuner satsar på den här typen av kompetensutveckling för sina medarbetare. Själv har jag kontakt med Hagfors, Järfälla, Nyköping och Årjäng... och som sagt var Halmstad, i det här ärendet.

Andra kommuner, såsom Karlstad, har flera års erfarenhet av utvecklingspedagoger. Men så vitt jag vet finns mycket lite dokumentation av resultatet. Vi behöver kunskap om vad som händer när utvecklingspedagogen verkar i praktiken för att kunna göra en ännu bättre utbildning. Hör gärna av er om ni har sådan dokumenterad kunskap!

Det finns så mycket jag inte begriper mig på...

2007-11-20T15:50:00.000+01:00

Tillsammans med vänner och kollegor talar jag om våra barn och våra skolerfarenheter. Fall, så goda som några att reflektera kring. I dessa berättelser liksom frågor jag får vid föreläsningar framkommer återkommande teman. Det kan ju vara så att dessa teman endast dominerar vårt tal – men i många fall finns det nog belägg för att de också är dominerande i skolpraktiken.
Och ibland blir jag så funderande, jag begriper mig inte på de här fenomenen. Jag får helt enkelt ingen rätsida på dem, hur det kommer sig att de uppträder som de gör. Hur kan man förstå dem?

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få till ett pedagogiskt ledarskap. Skolor vimlar ju av ledare, skolledare och lärare, och personer med pedagogisk kompetens. Och ändå…dessa två storheter går tydligen inte enkelt att addera. Visst är det märkligt?

Och jag begriper mig inte på det där med alla läxor och prov som ungdomarna framför allt på högstadiet och gymnasiet ska göra. Klarar man inte lärandet på den tid som eleverna tillbringar i skolan? Är inte det ett underkännande av lärarnas kompetens? Hur kommer det sig att ungdomarna först ska arbeta i skolan som är deras arbetstid och sen förutsätts att ta med sig stora delar av arbetet hem för att fortsätta där? Vilken annan yrkesgrupp skulle gå med på att ha det så? Vad handlar läxgivandet egentligen om?

Och sen förstår jag inte det där att man i förskolan ”minsann” alltid har arbetat i arbetslag! Vad betyder det? Att förskoleverksamheten i något avseende skulle vara bättre än skolverksamheten? Vad jag har sett och läst så är den inte särskilt mycket mer progressiv, utmanande eller frigörande utan i minst lika hög grad disciplinerande som skolan.

Och jag förstår mig inte heller på att elever på gymnasiet ska ha inskolning och gå halva dagen, eller att eleverna har hemstudietid medans lärarna har kompetensutveckling. Eller att eleverna har friluftsdagar, filmdagar varje dag i två till tre veckor innan skolan slutar för sommaren. Å ena sidan är tiden oerhört viktig i skolan med numera rigorösa system för närvarokontroll, men å andra sidan tycks en uppluckring av tidsanvändningen ske, eller?

Det händer så mycket intressanta saker i skolor.

Social fostran plus didaktiska ambitioner

2007-11-19T15:51:00.000+01:00

Kommentar till Flumpedagogik och minisamhälle i skolan
Håller med dig i mycket du skriver. Visst ska vi vara sociala fostrare... men det har visat sig vara svårare i praktiken än i teorin.
av Lakrisalen den 19 november 2007 kl 10:32
==============================================
Ja det är svårt. Och det allra svåraste tror jag är att förena detta sociala fostrande med de didaktiska ambitionerna, så att de inte åtskiljs. Jag menar att det är denna samgång mellan det sociala och didaktiska som behöver till för att det ska bli riktigt meningsfullt för eleverna - och egentligen också för lärarna!
Och hur detta går till vet vi en hel del om, återkommer till det. Tyvärr syns inte mycket av den kunskapen i de skolpolitiska programmen. Till det får jag också återkomma!

Flumpedagogik och minisamhälle i skolan

2007-11-19T15:25:00.000+01:00

Bryt med flumpedagogiken säger Inger Enkvist i SvD och för fram krav på ordning och reda i skolan. Inger argumenterar för att de vuxna omkring barnen och framför allt lärarna i skolan måste agera normsättare i stället för att djungelns lag tillåts råda där den starke bestämmer.
Jag instämmer! Lärare har en viktig uppgift att fungera som sociala fostrare vid sidan av att vara kunskapsförmedlare, eller kanske hellre bildningsvägledare.

Ibland hör man argumentet att det är föräldrarna som ska ta ansvaret för sina barn. Ja, det är ju förstås helt riktigt, men normsättning sker i den aktuella situationen - och i skolan finns ju inte föräldrarna på plats, där finns lärarna. Det är sålunda lärarna som behöver blanda sig i den stundom bökiga och slitsamma samvaron med ungdomarna för att ta strid om vilka normer som gäller.

"Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle." Citatet från Inger Enkvist känns nästan rätt, men... att leva i ett samhälle innebär väl också att man får vara delaktig i vilka regler som ska gälla och inte endast efterfölja redan uppsatta regler?

Om ungdomarna ska uppleva det meningsfullt att leva i ett minisamhälle behöver de uppleva att samhället är ungdomarna tillsammans med de vuxna, i det här fallet lärarna. De behöver uppleva att det är värt att uttrycka sin åsikt och att den kan göra skillnad i sampelet med lärarna. De behöver erfara att det inte endast är lärarnas regler som gäller.

I skolans minisamhälle är undervisning, lektioner, inläsning, läxor och prov huvudsaken. Dessa delar utgör huvuddelen av tiden. Det är sålunda kring dessa delar som det kan vara meningsfullt för eleverna att samspela om vilka normer som ska gälla. Här ska lärare ge sig in i striden - argumentera för och hålla fast vid vissa traditioner och släppa efter och pröva nytt i andra fall.

För tänk om det är så att att det är för att det inte fungerar på detta sätt som eleverna i vissa fall vänder skolan ryggen. Det vill säga de har förstått att det inte spelar någon roll vad de tycker. Lärare fortsätter att bete sig som de har gjort i alla tider i alla fall. Och vad värre är... många lärare reagerar inte ens när de försöker göra uppror i skolan utan skjuter problematiken vidare till föräldrarna eller lägger den på eleven själv och hennes bristande ansvar.

Dessa ständiga lärarröster

2007-11-18T15:13:00.000+01:00

Häromdagen fann jag mig alldeles uttröttad på alla lärarröster!

Jag läste kapitel till en antologi om Lärares liv och arbete som jag fungerar som redaktör för. Kapitlen är skrivna av forskare med lite olika infallsvinklar, men många tar sin utgångspunkt i, och vill göra en poäng av, lärarnas röster. Det är lärare som har intervjuats om situationen i skolan och det är lärares berättelser om sitt yrkesliv som har dokumenterats.

Under läsandet blev jag, märkte jag, alltmer irriterad. Lärarnas upplevelser är förstås alldeles riktiga. Det är ju så de upplever sin situation - stressigt, hinner inte ta rast, försämrade arbetsvillkor i och med kommunaliseringen som lägger hinder i vägen för deras professionella yrkesutövande etc. Men vad är sant undrar jag!

Jag granskade min egen irritation och kan nog tro att det är eleven i mig som reagerar. Behöver inte frågan om vad som är sant i dessa lärarröster ställas mot andra röster, och lämpligen då eleverna för vilka skolan är till? undrar jag.

Med en nästan konspiratorisk misstanke började jag fundera på om inte dessa forskare som intresserar sig för lärarröster också själva är lärare. Visst är det bra att den egna professionens representanter undersöker yrkets grundvalar, men för vems räkning kan jag också undra? Man kan ju tänka sig ett resonmang om att kännedom om det egna yrkets förutsättningar och utveckling också gynnar eleverna. Man skulle också tänka sig ett utvidgat reflekterande kring hur den vunna kunskapen från lärarrösterna kan komma eleverna till godo. Men det saknas, åtminstone i de texter jag har läst.

Vem tecknar ner elevernas röster? Var finns de många berättelserna om hur de upplever sin situation i skolan? En antologi om elevernas liv och arbete - det kanske vore nåt härnäst!

Skolkulturer och elevresultat

2007-11-17T15:04:00.000+01:00

Hade en föreläsning om skolors förbättringskulturer i torsdags i Malmö. Som vanligt fick jag frågan om skolor med en professionell kultur uppnår bättre elevresultat. Den kopplingen har jag ju själv inte undersökt, i alla fall inte elevresultat i form av betyg. Dagen därpå slog det mig att jag ändå ska undersöka en del av de 35 skolor vars förbättringsprocesser jag har följt från 1980 till 2001 och hur deras elevresultat faller ut i SALSA; skolverkets databas över skolors genomsnittliga meritvärde, justerat för bakgrundfaktorer som utländsk bakgrund och socioekonomiska förhållanden.

Upptäckte en del intressant där, återkommer när jag sammanställt det!
(Bilden hämtad från http://www.folkuniversitetet.se/templates/Page.aspx?id=66850)

Blossing - bloggande skolforskare

Konferens om förändringsagenter/utvecklingsledare!

Showcase om förändringsagenters arbete

Hans Rosling om våra ingrodda föreställningar om världen

Klippt från Facebook om Allmänna råd om undervisning

Monica Evermark har delat med sig av en länk

Skriv i Leda och Styra

Pedagogik efter Utöya och London

Nya spännande uppdrag!

Skolavslutning igen...

Förändringsagenter. Delrapport 2.

Ny bok i augusti: Skolledaren i fokus!

Ledarskap för lärande och undervisning!

Rektorer behöver stå upp för elevers rättigheter i skolan!

Skolbarometern

Klass 9A och pedagogiska ledare

"/.../åter ta plats i skolans kateder"... som att ställa sig i utvisningsbåset...

Tron på det individuella lärandet och hur det påverkar skolors förbättringsarbete

Inget slår en skicklig lärare

Skolutveckling - en inställningsfråga?

Forskningsfiasko eller traditionell syn på forskning?

Samverkan kring forskning och utveckling - 12 april

Aktionsforskning om förändringsagenter!

Erik Groth: Skolans utveckling

Samspelets lov för alla Allan i skolan

En nollvision för skolan

Delaktighet & ledarskap i en pedagogisk praktik

Schema och anmälan: http://www.ufl.gu.se/samverkan/gruc/NORALF-konferens/

Skoleutvikling i praksis

Debatten om skolan – en levande demokrati!

En bedre skole må skapes i klasserommene

Vem står på elevernas och de ungas sida?

Vart tog tanken om lärarna som läroplans- och kursmakare vägen?

Arbetstid och skolutveckling

Usk-skolan

Den traditionella skolkulturen i all sin nakenhet.

Förändringsagenten som praktikgemenskapare...

Vilken skolfråga är viktigast i valet?

ICSEI Malmö 2012

Skolors utveckling och elevers lärande. Forskning, förändring och framtid - docentföreläsning.

nwt.se - Vill utveckla det pedagogiska ledarskapet

Undran till Lärarförbundet!

Förslag i anslutning till Skolinspektionens sammanfattning av första årets granskningar

Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen

Den skolpolitiska agendan.

Den utvidgade lärarrollen!

Skynda långsamt när undervisningen ska granskas

Så försöker jag ta plats i skoldebatten!

Ökat fokus på lärares undervisning i klassummet nödvändigt

Vad bör politikerna göra för att förbättra betygen i Göteborg?

Första reflektionerna i forskningsprojektet om förändringsagenter i skolor

Elever med funktionshinder eller lärare med kunskapsbrister?

Det är lustfyllt med kunskap i centrum

Satsa på skolforskning!

Invigning av Kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap

Låt elevernas röst skalla!

Blir skolan bättre av förändringsagenter?

”Bespara oss denna medeltidstradition” | Inrikes | SvD

"Lärares initiativ blev forskning för bättre förskola"

Att sprida goda idéer och förbättringsprocesser

Om lärande, handledare och svartrockar

Skolpolitik till varje pris!

En ny bok till! Läraren i blickpunkten!

Ny bok!

Minskad undervisningstid inte en väg att locka fler till läraryrket

Lärandekrönikan, del 1: Robin

Elitskolor –"quick fixes" i stället för tålmodigt samhällsbyggande.

Skolavslutning – ett demonstrationstillfälle – men för vad?

Milstolpar och återvändsgränder – reflektioner i anslutning till förslaget om lärarlegitimation

Framtidens klassrum - kan det va nåt?

Skolans förbättringshistoria dokumenterad!

Läxritualen – vad är det den vill dölja?

Forskningsseminarierna jag inte blir klok på...

Utvärdera lärarna mera!

Kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap

Ibland finner man dem - de professionella skolorna!

Bestrålade pedagoger

Gymnasieskolan – en sekundär grundskola

En skola för människor eller för hjärnor – ett lokalt ansvar

"Den tror jag inte på", sa Björklund

Schema och anmälan:
http://www.ufl.gu.se/samverkan/gruc/NORALF-konferens/