2008-05-28
Milstolpar och återvändsgränder – reflektioner i anslutning till förslaget om lärarlegitimation
Förslaget om lärarlegitimation och ytterligare kvalifikationssteg kan om det genomförs bli en milstolpe i utvecklingen av lärarkåren. Andra förslag från Björklund funderar jag på om de är mer återvändsgränder än milstolpar. Som exempelvis de om fler nationella prov, skrifltiga omdömen i de yngre åren etc. Jag blir inte riktigt klok på var gränsen går mellan centralstyrning och ett decentraliserat ansvar. För om lärarkåren ska utvecklas behöver man ge den ett utökat ansvar i stället för att centralt styra den alltmer.
Låt jag ta exemplet med betyg och fler nationella prov. Jag resonerar som så: Bedömning och betyg är en av skolors och lärares kärnverksamheter, det sker löpande och vid särskilda tillfällen och det har stor betydelse för eleverna. För detta behöver lärarna således vara kompetenta. Ett sätt att bli kompetent är att nödgas utforma olika sätt att mäta och bedöma elevers prestationer liksom hur dessa mätningar ska bedömas. Det behöver man, menar jag, ta ett lokalt ansvar för och organisera i lärarlaget på den egna skolan för att det ska ge resultat i den dagliga undervisningen.
Men nu tar staten över det arbetet och gör fler nationella prov i stället. Vad är det lärare lär sig då? Ja, jag ställer mig tveksam till att de med fart blir kompetenta när det gäller att kartlägga elevers kunskapsutveckling och på ett nyanserat sätt förmår bedöma den. För risken finns att de i stället ger upp den egna yrkesbildningen och ägnar kraft att förstå sig på att utöva sitt lärarskap i enlighet med de nationella proven. Och det kan ju bli bra... men det kan ju också bli mekaniskt och oreflekterat... och helt enkelt begränsat eftersom skola och lärande är så mycket mer än nationella prov.
Men å andra sidan... ingenting behöver bli som man befarar, utefter någon lagenlig process. Och det gäller särskilt sociala verksamheter som skola. Det finns ju ett visst utrymme för att i den lokala verksamheten på egen hand forma situationer till endera milstolpar eller återvändsgränder. Lärare kan utveckla sin kompetens när det gäller kunskap, bedömning och betyg parallellt med ett ökat tryck vad gäller nationella prov. Bara man vet vad man vill utveckla så är det mesta möjligt!
Att läsa:
Lortie, Dan C. (2002). School-teacher : a sociological study. [2nd ed.] Chicago: University of Chicago Press
2008-05-06
Utvärdera lärarna mera!
Självklart ska vi använda eleverna för att få information om undervisningen i skolan och där spelar ju lärarna huvudrollen. Eleverna observerar skilda lärare i många olika situationer mest hela dagarna och har mycket information att ge. Det är snarare märkligt att det inte har gjorts tidigare.
Och vi behöver ju inte göra som man gör i USA, eller för den skull på andra ställen. Jag menar att det går att utarbeta ett bra instrument för att utvärdera på vilka sätt lärare organiserar undervisningen och hur bra de är på att förklara. Jag har själv medverkar vid ett flertal sådana utvärderingar.
Det är för övrigt intressant att debatten om att utvärdera lärare verkar väcka samma känslor som många elever har när de ska betygsättas av sina lärare. Hur ska jag som elev veta att det är det jag faktiskt kan som betygssätts och inte jag som person? Ska betygen vara drivkraften bakom mitt lärande? Ska jag inte lära mig för framtiden eller med utgångspunkt i det jag har behov av att lära mig?
Ja, tänker jag... det kan väl vara nyttigt att den yrkeskår som mer än någon annan bedömer och betygssätter får känna på hur det kan vara att sitta i det andra båset - om man nu hade glömt det sen man själv var elev. Det tror jag kan berika debatten.
2008-01-24
Skriftliga omdömen - inte en väg till partnerskap för lärande
Skriftliga omdömen ska göra det tydligt för elever och föräldrar hur det går för eleven i skolan. Det är alldeles för otydligt nu tycks sålunda anhängarna av skriftliga omdömen mena. Det handlar om kommunikation, konstaterar jag. Dock ensidig tycks det, för det framstår som det gäller skolans eller lärarnas kommunikation till eleverna och föräldrarna. Inte om kommunikationen från eleven eller föräldrarna hur man upplever situationen i skolan. När det gäller de lärande processerna menar jag att det är nödvändigt att förstärka kommunikationen från båda parter. Jag skulle vilja säga att lärande i skolan handlar om att bygga en omfattande kommunikation – ett partnerskap, i stället för skriftliga meddelanden som ska levereras till mottagaren eleven och föräldrarna.
Nu kan förstås de skriftliga omdömena kommuniceras inom ramen för ett etablerat och ”gott” partnerskap med eleven och föräldrarna. Frågan är vilken tradition förslaget om skriftliga omdömen förstärker?
Vid sidan av traditionen med skriftliga omdömen, betyg, centrala prov etcetera, så finns också en stark tradition i svensk skola att upprätta ett partnerskap med hemmet för att stödja elevens lärande och utveckling. Sådana skrivningar kan man läsa om redan i 1940-talets skolutredningar. När enhetsskolan infördes så försökte statsmakterna främja denna tanke genom att i läroplanen skriva in kontaktforum som klassmöten, föräldramöten och åhörardagar. Enskilda samtal erbjöds elev och föräldrar när man på 1970-talet tog bort betygen för de tidigare åldrarna. Dessa samtal kom att gå under beteckningen kvartssamtal. Utvecklingssamtalen blev under 1990-talet ett sätt att fördjupa partnerskapstanken med eleven och hans eller hennes föräldrar. I dessa samtal skulle en ömsedig kommunikation föras för att främja elevens lärande.
Lindh & Lindh-Munther (2005) analyserade 25 videoinspelade utvecklingssamtal i år 6 samt genomförde 40 intervjuer och 245 enkäter för att belysa elevers och föräldrars möjlighet att vara delaktiga i sin egen/sitt barns lärande och utveckling. De konstaterar att dessa samtal mellan lärare, elev och föräldrar är komplicerade med många dilemman. I deras analys som fokuserar elevernas upplevelser visar det sig att det är bedömningsfunktionen som går som en röd tråd genom elevernas berättelse.
Det är tydligt att samtalen ger upphov till många olika känslor – en majoritet elever uppskattar samtalen, åtskilliga har blandade känslor och en del tycks känna mest obehag. En gemensam nämnare är dock att bedömning går som en röd tråd i elevernas utsagor. Det är bedömningen som uppskattas eller som man blir obehagligt berörd av. Det utvecklingssamtal som framträder i elevernas svar är inte det förnuftiga och konstruktiva möte som styrdokumenten påbjuder. Eleverna framträder inte som den postmoderna diskursens rationella barn, som nyanserat
kan resonera om egna brister och förtjänster. Tvärtom tycks de ha svårt att skilja mellan sak och person; de känner sig personligt träffade av bedömningarna. Svaren vittnar också om hur utsatta en del elever känner sig. Utvecklingssamtalets framåtsyftande, vägledande och planerande funktion återfinns mera sällan i elevernas svar. Vi kan här bara konstatera att elevernas erfarenheter står i bjärt kontrast till uppdraget som det formuleras i grundskoleförordningen. Nämligen att man i utvecklingssamtalet ska samtala om hur elevens utveckling bäst kan stödjas och vilka insatser som behövs för att nå målen. Elevernas svar ger inte underlag för slutsatsen att samtalet primärt skulle vara till för dem själva och ge vägledning för fortsatta studier och stöd i den personliga utvecklingen. (s 24)
Lindh & Lindh-Munther förklarar det här med att utvecklingssamtalen ingår i en lång utbildningshistorisk tradition där bedömning och betygssättning av eleverna är en kärnverksamhet. " /…/Utvecklingssamtalen skulle kunna ses som den historiska reproduktionens nutida variant av betyg. Det som på papperet har sken av vägledningssamtal är i praktiken en bedömningssituation. Det har eleverna insett." (s 24)
Risken är väl överhängande att de skriftliga omdömena kommer att förstärka den utbildningshistoriska traditionen av bedömning och betygssättning i stället för att utveckla lärares kompetens att främja elevernas kunskapsutveckling. Skriftliga omdömen som sådana gör kanske varken till eller från kan jag tänka. Problemet är att jag inte kan se några förslag som handlar om att stärka lärares kompetens att hantera den vidare situation som de skriftliga omdömena ingår i. Lindh & Lindh-Munther (2005) föreslår att lärarna behöver ha
*kännedom om det utbildningshistoriska sammanhanget liksom om de lokala förutsättningarna,
*betydande samtalskompetens; kunskap om strategier, metoder och färdigheter i skilda samtalssituationer, insikt om särskilda villkor för olika genrer av samtal, som i detta fall det institutionaliserade personliga samtalet,
*insikt om utvecklingssamtalet som en del i undervisningsplanering.
Lindhs och Lindh-Munthers undersökning visar att förslaget om skriftliga omdömen troligtvis kommer att förstärka ett lärande där bedömning och betygssättning är kärnan. Jag hoppas att åtminstone skolans lokala aktörer tar fasta på de råd ovan som Lindh och Lindh-Munther lämnar – för elevernas och deras lärandes skull.
Referenser
Lindh, G., & Lindh-Munther, A. (2005). "Antingen får man skäll eller beröm". En studie av utvecklingssamtal i elevers perspektiv., Studies in Educational Policy and Educational Philosophy (1) (s. 1-28).
Not
Vissa delar av inlägget ovan har jag hämtat från en artikel jag skrev till en tysk tidskrift. Den svenska versionen kan du ladda ner här.
2007-12-12
Betygssättning i skolan - några frustrerade reflektioner.
Och jag känner mig frustrerad. Frustrerad över att skolor inte klarar att kvalitetssäkra den egna betygssättningen och redogöra för den. Och frustrerad över att kontroll verkar vara regeringens kungsväg för att förbättra skolan. Jag tänker att regeringens skolpolitik är ett misstroende mot skolan och lärarprofessionen. Gång efter annan tycker jag att man säger att skolor, lärare och rektorer, inte klarar av sitt uppdrag och därför behöver kontrolleras. Staten bestämmer vilken kompetensutveckling lärare ska ha, i stället för att skolor själva planerar den utifrån en lägesbedömning av skolans kvalitet. Och nu menar regeringen att lärare inte klarar av att sätta betyg och därför behöver de kontrolleras.
Men hur kommer det sig, tänker jag, att skolor inte klarar att kvalitetssäkra sitt bedömningssystem. Varje dag bedömer lärare vad och hur eleverna presterar. Varje dag gör lärare mätningar av olika slag, muntliga såväl som skriftliga. Bedömning och betygssättning är en kärnverksamhet. Det finns således rika erfarenheter att utbyta, granska och förbättra – och ändå klarar man inte att redogöra för hur detta sker! Det är allvarligt för eleverna och det är allvarligt för professionen. Men inte vet jag om lärarna eller rektorerna själva bekymra sig särskilt mycket över det, eller?
Och samtidigt undrar jag vilken regeringens långsiktiga strategi är? Är det att bygga en stark kontrollapparat eller är det att få skolor att agera mer ansvarigt utifrån en hög grad av självförnyande förmåga? Det vill säga en förmåga där man på skolan har kompetens att i arbetslagen granska och förbättra sättet att mäta kunskap och sätta betyg.
Utbildningsministern menar att bristerna kan bero på en ökad konkurrenssituation och en luddig läroplan. Jovisst kan det medverka. Men jag vill påstå att det i högre grad beror på en skolkultur som säger att man inte ska gräva i denna kunskapsfråga därför att den är så komplex att man inte riktigt vet var man hamnar. Därtill kommer en tradition där staten har gett order i frågan och signalerat att lärarna inte ska vara fullt ansvariga i frågan utan rätta sig efter de regler för betygssättning som formulerats av staten.
Jag menar att en långsiktig strategi behöver vila på att stärka kompetensen där betygssättningen avgörs, det vill säga bland lärare och elever på varje enskild skola. Då behöver de ökade kraven på att skolor ska hållas ansvariga för detta kombineras med en stödapparat så att okunskapen om kunskap och bedömning skingras på lokal nivå. En fortsatt ensidig kontrollapparat däremot, kommer att främja skolor och en profession som vänder blicken mot dem som kontrollerar och vad dessa säger om hur betygssättning ska gå till – i stället för att vända blicken inåt, mot den egna skolan och tillsammans med sina kollegor undersöka och förstå sig på frågan om kunskap och bedömning.
2007-11-20
Det finns så mycket jag inte begriper mig på...
Tillsammans med vänner och kollegor talar jag om våra barn och våra skolerfarenheter. Fall, så goda som några att reflektera kring. I dessa berättelser liksom frågor jag får vid föreläsningar framkommer återkommande teman. Det kan ju vara så att dessa teman endast dominerar vårt tal – men i många fall finns det nog belägg för att de också är dominerande i skolpraktiken.Och ibland blir jag så funderande, jag begriper mig inte på de här fenomenen. Jag får helt enkelt ingen rätsida på dem, hur det kommer sig att de uppträder som de gör. Hur kan man förstå dem?
Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få till ett pedagogiskt ledarskap. Skolor vimlar ju av ledare, skolledare och lärare, och personer med pedagogisk kompetens. Och ändå…dessa två storheter går tydligen inte enkelt att addera. Visst är det märkligt?
Och jag begriper mig inte på det där med alla läxor och prov som ungdomarna framför allt på högstadiet och gymnasiet ska göra. Klarar man inte lärandet på den tid som eleverna tillbringar i skolan? Är inte det ett underkännande av lärarnas kompetens? Hur kommer det sig att ungdomarna först ska arbeta i skolan som är deras arbetstid och sen förutsätts att ta med sig stora delar av arbetet hem för att fortsätta där? Vilken annan yrkesgrupp skulle gå med på att ha det så? Vad handlar läxgivandet egentligen om?
Och sen förstår jag inte det där att man i förskolan ”minsann” alltid har arbetat i arbetslag! Vad betyder det? Att förskoleverksamheten i något avseende skulle vara bättre än skolverksamheten? Vad jag har sett och läst så är den inte särskilt mycket mer progressiv, utmanande eller frigörande utan i minst lika hög grad disciplinerande som skolan.
Och jag förstår mig inte heller på att elever på gymnasiet ska ha inskolning och gå halva dagen, eller att eleverna har hemstudietid medans lärarna har kompetensutveckling. Eller att eleverna har friluftsdagar, filmdagar varje dag i två till tre veckor innan skolan slutar för sommaren. Å ena sidan är tiden oerhört viktig i skolan med numera rigorösa system för närvarokontroll, men å andra sidan tycks en uppluckring av tidsanvändningen ske, eller?
Det händer så mycket intressanta saker i skolor.
2007-11-17
Skolkulturer och elevresultat
Hade en föreläsning om skolors förbättringskulturer i torsdags i Malmö. Som vanligt fick jag frågan om skolor med en professionell kultur uppnår bättre elevresultat. Den kopplingen har jag ju själv inte undersökt, i alla fall inte elevresultat i form av betyg. Dagen därpå slog det mig att jag ändå ska undersöka en del av de 35 skolor vars förbättringsprocesser jag har följt från 1980 till 2001 och hur deras elevresultat faller ut i SALSA; skolverkets databas över skolors genomsnittliga meritvärde, justerat för bakgrundfaktorer som utländsk bakgrund och socioekonomiska förhållanden.(Bilden hämtad från http://www.folkuniversitetet.se/templates/Page.aspx?id=66850)