Visar inlägg med etikett värdegrund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett värdegrund. Visa alla inlägg

2026-02-26

Skolors förbättringskapacitet och infrastruktur

När rektorer, lärare och elever ska förbättra undervisningen och elevernas lärande behöver de förstå vad för slags fenomen skolor är. Skolor är sociala, komplexa och öppna system. Det betyder att de består av människor som agerar utifrån intentioner och hur de tolkar och förstår vad som ska göras. Vidare påverkas de av de normer som finns på skolan och vad som händer utanför den egna skola; hur elevgrupper förändras, reaktioner från föräldrar, myndigheters och politikers ageranden. På det viset kan man förstå skolor som självskapande. Det producerad med andra ord än strid ström av sätt att hantera den komplexa verksamheten, eller praktiken kan man säga. Detta självskapande behöver rektorer, lärare och elever "ta makten över" och ordna till en förbättringskapacitet. Jag har redogjort för det i många av mina skrifter. Nu har jag utvecklat en modell den lokala skolorganisationens förbättringskapacitet och infrastruktur med förhoppning om att det tydligare ska framgå vad som är väsentliga delar i skolors fungerande. 

Du kan läsa om modellen i rapport från forskningsmiljön Skolutveckling och ledarskap vid Göteborgs universitet. Klicka på referensen nedan så kommer du till rapporten.

Blossing, U. (2026). Skolutvecklingssamverkan i tider av ökad komplexitet: En modell för förbättringskapacitet och infrastruktur. I M. Liljenberg & Å. Hirsh (Red.), Skolutvecklingssamverkan i tider av förändring. Nio perspektiv från SKUL (Vol. nr 23, s. 97–114). RIPS: Rapporter från Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. 




2025-12-03

Tänk om...

Tänk om jag en morgon, när kaffet sakta sjunker in i kroppen och nyheterna rullar i bakgrunden, fick höra något annat än reaktiva åtgärder mot barn och ungdomar – sänkt straffålder, längre straff, indraget elevinflytande eller straffarbete i skolmatsalen. Tänk om jag i stället fick höra att regeringen beslutat om en ny utredning med titeln ”Barn och ungas rekrytering till samhällsgemenskapen.”

Tänk om ministern vid presskonferensen förklarade att man äntligen förstått att samhället måste vara minst lika aktivt som de kriminella gängen när det gäller att vinna barnens lojalitet. Barn förstår inte alltid att samhället inte är något som bara finns – det är något vi skapar tillsammans. Därför behöver samhället redskap för att aktivt rekrytera barn och unga till gemenskapen, så att de både vill och kan upprätthålla våra institutioner och utveckla dem för framtidens utmaningar.

Ministern fortsätter: Vi kan inte låta ungdomar lämna grundskolan utan hopp – utan tro på sig själva, på varandra, på att vi faktiskt kan bygga ett samhälle där alla får plats och kan bidra. Vi måste bjuda in barn och ungdomar till samtalet om, bygget av och omsorgen om gemenskapen. Vi måste lära dem hur man deltar, hur man förhandlar, hur man samarbetar.

Grundskolan, med förskola och fritidshem, säger ministern, är barns första och mest långvariga möte med en samhällsinstitution. Där måste de erfara att de blir sedda, lyssnade till och får delta på riktigt – så att de också lär sig ta ansvar, precis som vi vill att de ska göra som vuxna medborgare.

Tänk om jag fick höra att utredningen ska dra upp riktningen för framtidens skola – men också peka ut vad som kan göras här och nu, konkret och nära barnens vardag, för att öka känslan av tillhörighet och engagemang i det gemensamma. Grundskolor ska vara mötesplatser, inte selektionsmaskiner, proklamerar ministern. De ska lära barn att hantera värdekonflikter och skapa mening – så att de står emot de rörelser som lockar med enkla svar.

Bland utredningens punkter märks bland annat:

  • att utforma en läroplan där kritiskt tänkande och demokratisk förmåga får en central plats,
  • att analysera hur den digitala kulturen formar identiteter, gemenskap och medborgarskap – och hur det förändrar kunskap och bildning,
  • att föreslå hur skola, förskola, fritidshem och fritidsgårdar kan samverka till en sammanhållen kraft för samhällsgemenskap.

Tänk om jag en morgon fick höra det. Tänk om vi slutade tala om barn som ett problem att kontrollera – och i stället såg dem som den framtid vi måste vinna.


2020-01-16

Hållbar skolutveckling

Hållbarhet inom utbildningsverksamheter har varit i ropet under en tid. Aktioner ska genomföras för att skolutveckling och förbättringsinitiativ ska bli hållbara. Men vi behöver påminna oss att sociala verksamheter som skolor alltid är hållbara. Forskning visar att såväl framgångsrika som icke-framgångsrika skolor har varit stabila i sina arbetsmönster under lång tid. Aktioner för hållbar utveckling tenderar därmed att bli som droppar i ett hav som oberört låter sina dyningar fortgå. Det handlar snarare om att ta ställning till vilken hållbarhet vi vill ha. Vill vi ha en annan hållbarhet än den rådande, som exempelvis den som råder i en icke-framgångsrik skola, då behöver skolan rekonstrueras. Det räcker således inte med enstaka aktioner utan i stället behöver ett grundläggande återskapande av organisationen ske när det gäller uppdraget, skolledares och lärares uppgifter samt arbetsrutiner. Hållbarhet i skolor handlar om en stabil verksamhet som omsätter de mål vi har i läroplanen, som utvecklar barn och ungdomar till ansvariga medborgare. Hållbar skolutveckling handlar om att ta ställning för vilken skola, lärande och samhälle vi vill skapa.

2019-12-24

Barnets århundrade 2

Julaftonsmorgon och jag lyssnar på P1, Från Jesus till Greta - om barns rättigheter del 1, med anledning av att barnkonventionen blir lag år 2020. Jag lyssnar på bloggaren Dagny Carlsson 107 år som berättar om hur de som barn inte hade någon röst, hur de skulle vänta på att bli tilltalade. Jag lyssnar på professorn om hur vuxna under det tidiga 1900-talet såg barn som ofärdiga och utan kunskap. Och förstås hör jag om Ellen Key och Barnets århundrade. I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. All undervisning var anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen skulle ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.

När jag hör om allt detta, och den utveckling som sedan kom, kan den så här i efterhand tyckas självklar. Men det är klart att så inte var fallet vid den tiden. Det handlade om att gradvis bryta sekler av vuxnas fostringspraktik, långa tider av normer som band samman gruppen vuxna mot barn och som skapade en djupt liggande förståelse av vad ett barn var. Jag undrar, vad är det vi inte kan se i dag, men som om några sekler, när vi ser tillbaka, kommer att framstå som en självklar utvecklingsväg?

Dagny 107 år, berättar hur hon som barn bara väntade på att hon skulle blir stor, så hon kunde göra sig fri från föräldrar och vuxna. När jag gick i skolan, från högstadiet och uppåt, så väntade jag bara på att skolan skulle ta slut, så jag fick bli fri att söka den kunskap jag ville. Fler än en gång slängde jag läxböckerna i väggen och förbannade lärarna som inte brydde sig om de lade fem prov samma vecka. I de här stunderna upplevde jag skolan som ett fängelse. Det gick inte att ta sig ut, och kostnaden att strunta i läxorna och proven var för stor. Jag plockade upp böckerna och fortsatte studierna.

Jag tror vi kommer att se tillbaka på vårt skolsystem och undra hur vi tänkte när vi höll barn och ungdomar i skolförvar i stora grupper från sex eller sju år tills dess att de var runtomkring tjugo. Vi kommer att undra hur vi tänkte när de under dessa år hade att prestera och bedömas åter och åter igen, dag för dag. Vi kommer att undra hur vi tänkte om de barn och ungdomar som inte klarade av att ta sig över prestationsribban. Var de ofärdiga och utan kunskap? Vi kommer att undra över hur vi tänkte när barnen och ungdomarna skulle hålla inne sin nyfikenhet och vänta på att läraren skrev upp de rätta frågorna och målen på tavlan och som sedan skulle läras under de kommande veckorna.

Det är hög tid att ta sig an arbetet för barnens århundrade 2. Det är dags påbörja en omfattande reformering av skolsystemet med grund i barnkonventionen. Barns första möte med samhällets största institution kan inte präglas av att de ensidigt tvingas anpassa sig till de prestationskrav som framförs av institutionen. Vad är alla prestationer värda om vi inte klarar av att lära barn att lita på sin egna frågor och det egna engagemanget att lära tillsammans med andra. Kursplanerna har delvis blivit en föråldrad kanon som inte helt kan möta ungdomars och samhällets behov. Skolan behöver i vissa delar integreras med arbetsplatser så elever får möta vuxna i ett arbetsplatslärande, där eleverna får vara med som färdiga människor med kunskap som räknas.












2018-08-10

Tankar om lärarassistenter

Liberalerna föreslår att 18 000 lärarassistenter ska anställas i skolan. Det ska ge lärarna möjlighet att ägna sig åt undervisning. Men vad menar Björklund med undervisning?

Undervisning innebär att planera, genomföra och följa upp lektioner. Det innebär också att samverka i planeringen med andra lärare, såväl inom ämnet som med andra ämnen, så att undervisningen framträder som en helhet för eleverna. Det främjar lärandet. Undervisning i betydelsen att genomföra den verksamhet som läroplanen föreskriver, innebär också att planera, iscensätta och följa upp det sociala arbetsumgänget med barnen och ungdomarna så de lär sig tolerans och respekt för varandra samt samarbete och självständighet. Yttermera innebär det att involvera eleverna i skolans verksamhet så de lär sig hur man engagerar sig och tar ansvar som kommande samhällsaktörer.

För att klara det här uppdraget behövs fler lärare i skolan, inte fler lärarassistenter.

2017-11-30

Min drivkraft

 
 
 
 
De här små tavlorna pryder kontoret på universitetet. Det är mina första elever som har målat dem. År 1983 står det på baksidan av tavlorna. Jag var 23 år och hade varit mellanstadielärare i drygt ett år. Nu när jag nyss blivit professor funderar jag på hur det kom sig? Vad har varit min drivkraft?
Jag var inte en topplärare, långt därifrån. Men jag tyckte det var roligt att undervisa och framför allt var det fantastiskt att se när eleverna greps av lärandet. Det fick mig att ändra min undervisning för att just få se glädjen i deras ögon över att lära sig och utvecklas.
 
Jag upplevde att det var rätt så lätt att utvecklas som lärare. Det fanns så mycket tips och idéer, liksom teorier om lärande dokumenterade att problemet mest bestod i att finna det jag sökte för tillfället. Mycket hittade jag och använde ’rakt av’, annat handlade om att jag utvecklade min förståelse av lär- och undervisningsprocessen och utvecklade egna undervisningsredskap. Samtalen med kollegor på skolan, på andra skolor, och på kurser jag gick, utgjorde en viktig del i mitt eget lärande.
 
Och det är väl det som sedan har drivit mig; att få visa för andra lärare vilken glädje det är att förbättra undervisningen och se att eleverna skiner upp! Mycket av de grundläggande förutsättningarna för lärares lärande kan skolledare  förbättra. Det hjälper om det finns strukturer för att ställa frågor, leta efter svaren, pröva nya idéer i praktiken och följa upp hur de fungerade.
 
Jag tittar på tavlorna. En del av eleverna skymtar förbi i minnet. Det var ju de som var den direkta drivkraften att jag tog tag i min egen utveckling som lärare! Jag löste långt ifrån alla problem jag stötte på, men tillräckligt många för att känna av kraften i det egna aktörskapet. Och sen är resten historia som man brukar säga.


2016-08-09

Samtliga levnadsregler (eller tänkespråk) för pedagogen


Här kommer samtliga 32 levnadsregler för pedagogen. Kanske de hellre bör kallas tänkespråk. De kom till efter samtal med sonen som gör sin första tid som utbildad pedagog. Det stod då klart för mig att jag utgår från en hel del ”grundregler” för ett pedagogiskt förhållningssätt. Det utgör ett slags koncentrat av 36 års erfarenhet och kunskapande kring pedagogrollen och skolförbättring. Jag har haft förskola, fritidshem och grundskola i tankarna när jag skrev dem. Läs och fundera! Gärna tillsammans med kollegor. Och lämna gärna kommentarer så kan jag utveckla dem. Jag har redan ändrat något. Tack Robin för givande samtal  om pedagogens roll och arbete. Ser fram emot många fler!


  1. Barns och ungdomars sociala liv i förskola, fritidshem och skola  är normalt dynamiskt och "stökigt".

  1. Pedagogers föreställningar om det lugna och harmoniska sociala livet är därför vilseledande för utformningen av pedagogrollen.

  1. Pedagogens roll är att engagera sig i barnens dynamiska och stökiga sociala liv och hjälpa till att ordna det.

  1. Ordningen ska ta sikte på att främja kreativiteten, men ordningen  kan fortfarande  vara stökig.

  1. Ordningen ska förhindra att stökigheten skadar individer eller hindrar dem i deras kreativitet.

  1. Ordningen har inte till syfte att återställa lugn och harmoni.

  1. Det dynamiska och "stökiga" sociala livet bland barn på förskola, fritidshem och skola är en funktion av situationen.

  1. Det betyder att dynamiken och stökigheten beror av situationen i högre grad än det individuella barnet.

  1. Stökiga situationer som riskerar att skada andras kreativitet hanteras  av pedagogerna genom att förändra situationen.

  1. Det är inte föräldrarnas uppgift att lösa dessa situationer genom att "prata sitt barn till rätta".

  1. Föräldrarna befinner sig inte i situationen som utlöser den skadliga stökigheten och har därför inte makt att göra något åt den.

  1. Det är pedagogen som är engagerad i situationen tillsammans med barnen som har makt och ansvar att förändra.

  1. Pedagogen förändrar en skadlig situation genom att organisera den på ett nytt sätt.

  1. Att organisera innebär att gruppera barnen, bestämma aktivitet samt fördela rum och tid.

  1. Syftet med organiseringen är att låta flera aktiviteter pågå samtidigt och som fångar upp skilda behov i barngruppen.

  1. Aktiviteterna ska vara i överensstämmelse med  läroplanen.

  1. Det får plats flera aktivitetsrum i ett och samma fysiska rum.

  1. En gruppering kan bestå av två eller flera barn.

  1. Tiden kan fördelas på aktiviteter från ungefär två minuter till en vecka, eller i intervall över exempelvis en månad.

  1. Fördelning av grupper på aktiviteter får inte permanentas utan behöver växla med lämpliga tidsintervall.

  1. Alla barn behöver på sikt lära sig att umgås med alla barn i olika grupper och med olika aktiviteter.

  1. På det viset utvecklas förståelse och tolerans mellan människor.

  1. Det är pedagogens uppgift att i alla situationer förmedla en positiv och tillitsfull inställning till det som händer i situationen.

  1. Det gör pedagogen genom att visa att det går att hantera/organisera situationen.

  1. På det viset lär pedagogen barnen att världen är en trygg plats att leva i.

  1. Det behöver barnen uppleva för att utveckla sin kreativitet.

  1. En av pedagogens största utmaningar är att fråga sig själv: Upplever jag att världen är en trygg plats?

  1. Och en av de största ansträngningarna är att trots att pedagogen kanske inte helt upplever att hens plats i världen är trygg, ändå lära barnen detta.

  1. Genom att i situationen lära barnen att världen är trygg, ger sig pedagogen själv en möjlighet att medvetet utveckla sitt yrkeskunnande.

  1. I förskola, fritidshem och skola erbjuds pedagogen rika möjligheter att få syn på bristerna i sitt yrkeskunnande och utveckla det.

  1. På det viset är pedagoger och barn både lärare och elever på samma gång.

  1. Eller: Barnen är de bästa lärare en pedagog kan få!


2016-08-08

Levnadsregler för pedagogen 4



23. Det är pedagogens uppgift att i alla situationer förmedla en positiv och tillitsfull inställning till det som händer i situationen.


24. Det gör pedagogen genom att visa att det går att hantera/organisera situationen.


25. På det viset lär pedagogen barnen att världen är en trygg plats att leva i.


26. Det behöver barnen uppleva för att utveckla sin kreativitet.


27. En av pedagogens största utmaningar är att fråga sig själv: Upplever jag att världen är en trygg plats?


28. Och en av de största ansträngningarna är att trots att pedagogen kanske inte helt upplever att hens plats i världen är trygg, ändå lära barnen detta.


29. Genom att i situationen lära barnen att världen är trygg, ger sig pedagogen själv en möjlighet att medvetet utveckla sin tillit.

30. I förskola, fritidshem och skola erbjuds pedagogen rika möjligheter att få syn på sin egen bristande tillit.


31. På det viset är pedagoger och barn både lärare och elever på samma gång.


32. Eller: Barnen är de bästa lärare en pedagog kan få!

2016-08-06

Levnadsregler för pedagogen 3

13. Pedagogen förändrar en skadlig situation genom att organisera den på ett nytt sätt.


14. Att organisera innebär att gruppera barnen, bestämma aktivitet samt fördela rum och tid.


15. Syftet med organiseringen är att låta flera aktiviteter pågå samtidigt och som fångar upp skilda behov i barngruppen.

16. Aktiviteterna ska vara i överensstämmelse med läroplanen.

17. Det får plats flera aktivitetsrum i ett och samma fysiska rum.


18. En gruppering kan bestå av två eller flera barn.


19. Tiden kan fördelas på aktiviteter från ungefär två minuter till en vecka, eller i intervall över exempelvis en månad.

20. Fördelning av grupper på aktiviteter får inte permanentas utan behöver växla med lämpliga tidsintervall.


21. Alla barn behöver på sikt lära sig att umgås med alla barn i olika grupper och med olika aktiviteter.

22. På det viset utvecklas förståelse och tolerans mellan människor.

2016-08-05

Levnadsregler för pedagogen 2


7. Det dynamiska och "stökiga" sociala livet bland barn på förskola, fritidshem och skola är en funktion av situationen.


8. Det betyder att dynamiken och stökigheten beror av situationen i högre grad än det individuella barnet.


9. Stökiga situationer som riskerar att skada andras kreativitet hanteras  av pedagogerna genom att förändra situationen.

10. Det är inte föräldrarnas uppgift att lösa dessa situationer genom att "prata sitt barn till rätta".


11. Föräldrarna befinner sig inte i situationen som utlöser den skadliga stökigheten och har därför inte makt att göra något åt den.


12. Det är pedagogen som är engagerad i situationen tillsammans med barnen som har makt och ansvar att förändra.

2016-08-04

Levnadsregler för pedagogen


  1. Barns och ungdomars sociala liv i förskola, fritidshem och skola  är normalt dynamiskt och "stökigt".

  1. Pedagogers föreställningar om det lugna och harmoniska sociala livet är därför vilseledande för utformningen av pedagogrollen.

  1. Pedagogens roll är att engagera sig i barnens dynamiska och stökiga sociala liv och hjälpa till att ordna det.

  1. Ordningen ska ta sikte på att främja kreativiteten, men ordningen  kan fortfarande  vara stökig.

  1. Ordningen ska förhindra att stökigheten skadar individer eller hindrar dem i deras kreativitet.

  1. Ordningen har inte till syfte att återställa lugn och harmoni.

2016-04-06

Hur lärare kan föstå uppdraget

Sagt igår på Skolverket  på konferensen Samverkan för bästa skola, gällande icke framgångsrika skolor; att det är problematiskt att lärare på dessa skolor fortfarande idag kan förstå uppdraget som att det handlar om att det är elevernas skyldighet att anpassa sig till lärares olika sätt att undervisa.

2014-12-01

Morgonreflektion: Rektorsrollen behöver omdefinieras

Ser på en video från UR om Ströveltorpsskolans arbete med att förbättra sina resultat. Tänker att forskningsresultat visar att det är just lärares samarbete kring sin undervisning och som syftar till att ändra lärarbeteendet som ger resultat. Och tänker vidare på att TALIS visar att svenska lärare rapporterar att de sällan ger andra lärare respons på undervisning, och att lärare rapporterar att de sällan upplever att respons leder till professionell utveckling. TALIS visar att vi i Sverige ligger under medelvärdet här jämfört med andra länder. Hur kommer det sig?


Hur kommer det sig  när vi har lång tradition av lokal skolutveckling? Hur kommer det sig när vi nu har satsat stort på rektorsprogrammet? Hur kommer det sig med vår värdegrund att elevens behov ska vara i centrum. Funderar på alla möten med lärare och skolledare jag under den sista tiden har varit med i; på rektorsprogram, föreläsningar och konferenser, i intervjuer i samband med utvärderingar och forskning...


Tror att ett svar ligger i att vi har en statlig och kommunal verksamhet/administration som knutit rektorer till sig på ett sätt, så att de har avlägsnat sig från kärnarbetet i sina skolor. Rektors huvuduppgift borde vara att skapa professionellt lärande gemenskaper på sina skolor som har elevernas lärande i fokus, varje dag.

2014-02-25

Nytt namn på ordning-o-reda utredningen

Byt namn till Elevernas och lärarnas arbetsmiljö. Och sätt dit en ordförande från Sveriges elevkårer. Frisinnat tänkt!

2013-10-31

Rektorers piratverksamhet

Uppdrag gransknings rapport om friskolor som väljer bort elever gör mig oroad och upprörd. Hur kan det vara möjligt att som rektor resonera såsom det visas i reportaget? Hur är skolverksamheten organiserad och hur följs den upp om detta är möjligt? Men frågorna blir fler och går utanför programmet. Vilken grundläggande människosyn och kunskapssyn är det ett uttryck för och som också får konsekvenser för elevernas lärmiljö i skolan? Och är detta en grupp rektorer som vi bara finner i friskolor eller återfinns de också i den kommunala skolan?

Mina svar på dessa frågor pekar tyvärr inte i någon hoppfull riktning. Jag håller för troligt att denna situation pekar på en grupp rektorer som om jag ska formulera det kort verkar mena att människan är bestämd av sitt biologiska och sociala arv, kanske också sin syndiga natur. Och sådana barn och unga vill de förstås inte ha i sin skola. Men den människosyn som läroplanen uttrycker handlar om att människan är en del av en social gemenskap och del av ett samhälle. Hon är dess resultat men också dess skapare. Människa blir man helt enkelt i gemenskap med andra. Vi formas av gemenskapen och vi formar den. I det privata kan vi välja vem vi vill umgås med, men inte när vi agerar utifrån en samhällelig institution. Det är elevens rätt att få träda in i den sociala och samhälleliga gemenskapen och det är en fantastisk möjligt för oss vuxna att bidra till ungas utveckling för ett demokratiskt samhälle.

Forskning och inspektion har gång på gång visat hur vissa skolor håller eleverna ansvariga för skolans resultat. Det är uttryck för samma människosyn jag ovan tecknat. Ur en sådan människosyn faller också en kunskapssyn där elevens lärförmåga också ses som biologiskt bestämd, eller ännu värre - har med individens förtappade natur att göra. Men läroplanen talar om att alla barn och unga kan utveckla lärandet och dessutom att det är det som är skolans uppdrag att aktivt medverka till. De skolor som inspektionen talar om, som håller eleverna ansvariga för resultaten, är huvudsakligen kommunala skolor. Med andra ord: den människosyn och kunskapssyn som nu har avklätts i uppdrag granskning är således inte begränsad till friskolor. Den är förmodligen också vanlig i kommunala skolor.

Jag blir upprörd och tänker att det rektorerna i reportaget uttrycker är att likna vid piratverksamhet, där de verkar tycka sig ha rätt att borda själva grundskrovet i den likvärdiga skolan. Och trots nu rätt många år av krav på systematiskt kvalitetsarbete  och inspektion så fortsätter denna piratverksamhet. En sak är i alla fall positivt - att det har kommit upp till ytan. Tack och lov för undersökande journalistik och Uppdrag granskning. Nu vet vi hur det förhåller sig. Nu gör vi något åt det!


2013-10-22

De märkliga rutinernas livskraft



En lärarstudent berättade om barnen på vfu:n som var så bråkiga. Ljudnivån var hög, de slog och sparkade varandra, drog varandra i håret och kallade varandra vid tillmälen. Jag frågade vad som hände mer i detalj och vilka lärarnas pedagogiska handlingar var? Snart utkristalliserade sig två situationer jag mött många gånger. Den ena handlade om den fria leken på rasterna och den andra om ”ställa-upp-i-led pedagogiken”. Jag återger de båda situationerna som typiska, det vill säga jag fyller på med erfarenheter jag har av liknande händelser och kommenterar dem. Alla likheter med en verklig skola är skenbara.

Barnen blev osams på rasterna. Många spelade basket. Basket är en komplicerad lagsport. Reglerna är många för hur man får dribbla och attackera varandra. För barn i 8 till 10 års åldern kan man inte räkna med att de alla ska förstå och kunna tillämpa dessa regler. Vissa av pedagogerna fanns visserligen på plats på rasterna, men deltog inte i barnens lagsport eller i förberedelserna för den. Det är pedagogernas uppgift att stödja barnen i deras lek som är en viktig lärsituation. Leken är för det mesta en kraftfull lärsituation eftersom barnen är fullt engagerade i den. I det här fallet lärde sig barnen att de inte klarade av att samarbeta. Rast efter rast lärde de sig detta. Pedagogerna behöver ge barnen stöd i den här situationen genom att föreslå andra lagsporter med enklare regler som alla förstår och klarar av. Då kan barnen få en positiv upplevelse av att leka tillsammans. Pedagogerna kan också introducera flera typer av lekar, så barnen kan välja det som passar dem.

Pedagogernas handlingar när det gäller raster inskränker sig många gånger till att sätta gränser eller avvärja ytterligare konflikter när den första olyckan redan har hänt. I stället skulle pedagogerna behöva vara på plats innan och hjälpa barnen att i samtal planera rastaktiviteterna. För pedagogen gäller det att med Vygotskijs ord närma sig barnens utvecklingszon och stödja deras inre tankeutveckling med ett yttre samtal. Barn behöver vuxna omkring sig som engagerar sig i deras intressen och samtalar med dem hur de kan utvecklas och förbättras. Dessa samtal kommer barnen med tiden att göra till inre tankeredskap för hur de kan ta tag i situationer och utveckla dem.

Den andra situationen innebar att barnen skulle ställa upp i led i alla möjliga sammanhang; efter rast när de skulle in i klassrummet, vid lunchrasten när de skulle in i matsalen, framför bänkarna innan lektionen skulle börja. Genom uppställandet ville pedagogerna förmodligen framkalla lugn och ro. I många fall blir emellertid uppställande ytterligare ett stress- och irritationsmoment. Många barn kan ha svårt att stå stilla i led nära varandra. Frestelsen är stor att peta på kamraten. Pedagogen blir trött och irriterad på att barnen inte kan komma i ordning. Och barnen blir trötta på läraren som bara tjatar. Dessutom tas tid från lektionen om eleverna ska stå uppställda flera gånger innan arbetet kan börja.

Med Vygotskijs termer blir pedagogens yttre handlingar också här till inre tankeredskap hos barnen. Vad är det barnen lär sig av denna situation? Att det finns gränser mellan ute och inne, mellan lekuterummet och klassinnerummet. Att det är en gräns som den vuxne bevakar. Att lekrummet är det stökiga som klassrummet måste skyddas från. Och slutligen att det är viktigt att upprätthålla gränsen mellan ute och inne, mellan lek och lärande. Jag tänker att det inte skulle behöva vara så starka gränser mellan lekrum och klassrum, att de båda skulle vara lärrum där såväl barn som vuxna engagerar sig och där båda parter är delaktiga.

Det pågår mycket utveckling i skolor, men samtidigt kan märkliga rutiner bita sig fast vars grund kan vara svår att förstå. När sådana rutiner jag ovan beskrivit blir ett tydligt mönster i skolvardagen kan de, menar jag, understödja en oro i umgänget mellan såväl barn som vuxna på en skola. Då blir inte skolan en motvikt mot traditionella barn-vuxen normer utan snarare en förstärkare som säger att barn är stökiga och ska veta sin plats. Och som tyvärr också socialiserar in många lärarstudenter till att fortstätta leduppställandet och inte engagera sig i barnens lekuterum.

2013-09-22

Som maräng kring hjärtat!

Torsdag och fredag förra veckan deltog jag i NORALF-konferensen, det nordiska nätverket för aktionsforskning. Lärare och forskare presenterade och samtalade kring aktionsforskning, verksamhetsutveckling och undervisningsförbättring. Konferensen var organiserad som en dialogkonferens. Efter varje presentation träffades vi i dialoggruppen på cirka tolv personer för att samtala kring det vi hört. Vi använde oss av egenreflektion, laget runt och talarlista för att säkra att alla kom till tals. En av grundtankarna i den här typen av konferens är att forskare och lärare ska mötas, liksom att utveckling och forskning ska befrukta varandra i en aktionsforskande anda.

Allt eftersom växte sig en känsla stark av en lärarrörelse mot ett undersökande förhållningssätt till den egna undervisningen eller verksamheten i förskolan. På samma sätt kände jag av en forskarrörelse där närheten till den verksamhet man forskar på och till skolors och förskolors utvecklingsarbeten blir en viktig källa till kunskap.

Vi den avslutande utvärderingsrundan i gruppen uttryckte lärare och forskare ovanligt starka och positiva upplevelser. Dialoggruppen, som under de två dagarna utvecklades till slags hemgrupp, upplevdes mycket positivt. En trygghet skapades här som gjorde att man vågade fråga och undra. "Det är fantastiskt att jag har fått var med här", sa en doktorand. För mig blev det slående hur praktik och forskning i socialt trygga former kraftfullt kan verka för lärande. "Jag är så lycklig så det känns som maräng kring hjärtat", uttryckte en annan deltagare. Jag är lite osäker på hur det känns... men jag såg i hennes ögon att det var något gott och varmt.

2011-08-18

Pedagogik efter Utöya och London


Under sommaren har två händelser fått mig att tänka kring demokrati och skolans roll i samhället. Massakern på Utöya och upploppen i London. Jag behöver kanske inte förklara att jag reagerar på våldet och förstörelsen – och bristen på empati som utövarna visar för sina medmänniskor. Med en förmåga att sätta sig in i andra människors situation skulle Anders Behring aldrig åkt till Utöya och ungdomarna i London skulle inte ha vandaliserat bostäder och affärer för sina bröder och systrar.

Hur kan sådant här hända? Frågan har gäckat mig den senaste månaden. Vilka är orsakerna? Jag funderar på om dessa ungdomar har haft en erfarenhet och upplevelse av ett demokratiskt samhälle och skola? En del av de resonemang som framkommer i media kring tänkbara orsaker utgår från en psykologiserande kunskapssyn där samhälleliga företeelser ges en psykologisk förklaring som går ut på att Behring och ungdomarna i London utgör en grupp avvikande individer med sociala störningar. Dessa störningar kan vara av en neuropsykologisk art eller ha uppkommit av försvårande omständigheter i uppväxten.

"Försvårande omständigheter" utgör visserligen en mer social förklaringsgrund och på så vis delvis en mer samhällelig syn, men jag hör mer sällan resonemang om hur vårt samhälle i vidare bemärkelse kanske "skapar" dessa händelser. Jag har emellertid lagt märke till några röster som exempelvis har velat markera att sådana här händelser aldrig sker i ett vakuum utan uppkommer och utformas i det samhälle där individerna växer upp och lever sina liv. Och det är i förlängningen av ett sådant resonemang som det blir intressant att fråga sig om ungdomarnas upplevelse av ett demokratiskt samhälle.

Skolan är samhällets största och viktigaste institution. För våra unga är skolan helt enkelt samhället vill jag påstå. Den viktiga frågan blir då hur lärare och elever kan ordna sina liv och sitt lärande på ett demokratiskt sätt, så att det visar på ett samhälle som vilar på gemenskap och ansvar – inte söndring och laglöshet; på lärande och skapande – inte förstörelse och ödeläggelse? Inte för att jag menar att det är skolans fel att Utöya och London händer och inte för att det nödvändigtvis skulle bota presumtiva vandalister utan för att en demokratisk skola håller fram det samhälle vi önskar och vill se.

Två principer är vägledande för mig i ett sådant demokratiskt och pedagogiskt arbete i skolan: 1) Mötet mellan unga människor och 2) delaktigheten i formandet av skollivet. Gemenskap och omsorg mellan människor växer fram när unga av olika slag och med skilda bakgrunder får mötas. Empatin stärks av att finna det gemensamma i det olika, det gemensamma i att vara ung och människa trots att man har olika ursprung, religion, sexuell identitet etcetera. Här behöver vi skapa ett skolsystem som inte segregerar utan underlättar för unga att träffa de som är olika. I klassrummet behövs bland annat mer av en pedagogik som ger eleverna möjlighet att samtala med varandra i stället för att var och en sitter med sina egna uppgifter.

Delaktigheten är grunden i en demokratisk pedagogik. Det är när jag deltar i ett samtal om de problem som berör mig och som jag vill förbättra som jag växer som människa och tar ansvar. Det är när jag blir lyssnad på och märker att just mina förslag tas tillvara, när jag ser hur förslagen konkretiseras i handlingar som omformar vårt gemensamma liv och lärande i skolan – det är då det blir meningsfullt att verka i samhället. Här behöver lärande och undervisning i skolan mer tydligt organiseras för delaktighet i stället för som nu sker när mållydnad och prestation blir det som alltmer förväntas av eleverna.

Vi kanske aldrig får helt svar på frågan hur Utöya och Londonupploppen kunde hända, men vi kan verka för att skapa en skola och ett samhälle där det inte finns någon tvekan om vilken värdegrund den står på och som med full kraft verkar för att de unga känner att skolan och samhället är något för dem att delta i.