Barnets århundrade 2

Julaftonsmorgon och jag lyssnar på P1, Från Jesus till Greta - om barns rättigheter del 1, med anledning av att barnkonventionen blir lag år 2020. Jag lyssnar på bloggaren Dagny Carlsson 107 år som berättar om hur de som barn inte hade någon röst, hur de skulle vänta på att bli tilltalade. Jag lyssnar på professorn om hur vuxna under det tidiga 1900-talet såg barn som ofärdiga och utan kunskap. Och förstås hör jag om Ellen Key och Barnets århundrade. I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. All undervisning var anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen skulle ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.

När jag hör om allt detta, och den utveckling som sedan kom, kan den så här i efterhand tyckas självklar. Men det är klart att så inte var fallet vid den tiden. Det handlade om att gradvis bryta sekler av vuxnas fostringspraktik, långa tider av normer som band samman gruppen vuxna mot barn och som skapade en djupt liggande förståelse av vad ett barn var. Jag undrar, vad är det vi inte kan se i dag, men som om några sekler, när vi ser tillbaka, kommer att framstå som en självklar utvecklingsväg?

Dagny 107 år, berättar hur hon som barn bara väntade på att hon skulle blir stor, så hon kunde göra sig fri från föräldrar och vuxna. När jag gick i skolan, från högstadiet och uppåt, så väntade jag bara på att skolan skulle ta slut, så jag fick bli fri att söka den kunskap jag ville. Fler än en gång slängde jag läxböckerna i väggen och förbannade lärarna som inte brydde sig om de lade fem prov samma vecka. I de här stunderna upplevde jag skolan som ett fängelse. Det gick inte att ta sig ut, och kostnaden att strunta i läxorna och proven var för stor. Jag plockade upp böckerna och fortsatte studierna.

Jag tror vi kommer att se tillbaka på vårt skolsystem och undra hur vi tänkte när vi höll barn och ungdomar i skolförvar i stora grupper från sex eller sju år tills dess att de var runtomkring tjugo. Vi kommer att undra hur vi tänkte när de under dessa år hade att prestera och bedömas åter och åter igen, dag för dag. Vi kommer att undra hur vi tänkte om de barn och ungdomar som inte klarade av att ta sig över prestationsribban. Var de ofärdiga och utan kunskap? Vi kommer att undra över hur vi tänkte när barnen och ungdomarna skulle hålla inne sin nyfikenhet och vänta på att läraren skrev upp de rätta frågorna och målen på tavlan och som sedan skulle läras under de kommande veckorna.

Det är hög tid att ta sig an arbetet för barnens århundrade 2. Det är dags påbörja en omfattande reformering av skolsystemet med grund i barnkonventionen. Barns första möte med samhällets största institution kan inte präglas av att de ensidigt tvingas anpassa sig till de prestationskrav som framförs av institutionen. Vad är alla prestationer värda om vi inte klarar av att lära barn att lita på sin egna frågor och det egna engagemanget att lära tillsammans med andra. Kursplanerna har delvis blivit en föråldrad kanon som inte helt kan möta ungdomars och samhällets behov. Skolan behöver i vissa delar integreras med arbetsplatser så elever får möta vuxna i ett arbetsplatslärande, där eleverna får vara med som färdiga människor med kunskap som räknas.