Visar inlägg med etikett vision. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vision. Visa alla inlägg

2026-02-26

Skolors förbättringskapacitet och infrastruktur

När rektorer, lärare och elever ska förbättra undervisningen och elevernas lärande behöver de förstå vad för slags fenomen skolor är. Skolor är sociala, komplexa och öppna system. Det betyder att de består av människor som agerar utifrån intentioner och hur de tolkar och förstår vad som ska göras. Vidare påverkas de av de normer som finns på skolan och vad som händer utanför den egna skola; hur elevgrupper förändras, reaktioner från föräldrar, myndigheters och politikers ageranden. På det viset kan man förstå skolor som självskapande. Det producerad med andra ord än strid ström av sätt att hantera den komplexa verksamheten, eller praktiken kan man säga. Detta självskapande behöver rektorer, lärare och elever "ta makten över" och ordna till en förbättringskapacitet. Jag har redogjort för det i många av mina skrifter. Nu har jag utvecklat en modell den lokala skolorganisationens förbättringskapacitet och infrastruktur med förhoppning om att det tydligare ska framgå vad som är väsentliga delar i skolors fungerande. 

Du kan läsa om modellen i rapport från forskningsmiljön Skolutveckling och ledarskap vid Göteborgs universitet. Klicka på referensen nedan så kommer du till rapporten.

Blossing, U. (2026). Skolutvecklingssamverkan i tider av ökad komplexitet: En modell för förbättringskapacitet och infrastruktur. I M. Liljenberg & Å. Hirsh (Red.), Skolutvecklingssamverkan i tider av förändring. Nio perspektiv från SKUL (Vol. nr 23, s. 97–114). RIPS: Rapporter från Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. 




2025-12-03

Tänk om...

Tänk om jag en morgon, när kaffet sakta sjunker in i kroppen och nyheterna rullar i bakgrunden, fick höra något annat än reaktiva åtgärder mot barn och ungdomar – sänkt straffålder, längre straff, indraget elevinflytande eller straffarbete i skolmatsalen. Tänk om jag i stället fick höra att regeringen beslutat om en ny utredning med titeln ”Barn och ungas rekrytering till samhällsgemenskapen.”

Tänk om ministern vid presskonferensen förklarade att man äntligen förstått att samhället måste vara minst lika aktivt som de kriminella gängen när det gäller att vinna barnens lojalitet. Barn förstår inte alltid att samhället inte är något som bara finns – det är något vi skapar tillsammans. Därför behöver samhället redskap för att aktivt rekrytera barn och unga till gemenskapen, så att de både vill och kan upprätthålla våra institutioner och utveckla dem för framtidens utmaningar.

Ministern fortsätter: Vi kan inte låta ungdomar lämna grundskolan utan hopp – utan tro på sig själva, på varandra, på att vi faktiskt kan bygga ett samhälle där alla får plats och kan bidra. Vi måste bjuda in barn och ungdomar till samtalet om, bygget av och omsorgen om gemenskapen. Vi måste lära dem hur man deltar, hur man förhandlar, hur man samarbetar.

Grundskolan, med förskola och fritidshem, säger ministern, är barns första och mest långvariga möte med en samhällsinstitution. Där måste de erfara att de blir sedda, lyssnade till och får delta på riktigt – så att de också lär sig ta ansvar, precis som vi vill att de ska göra som vuxna medborgare.

Tänk om jag fick höra att utredningen ska dra upp riktningen för framtidens skola – men också peka ut vad som kan göras här och nu, konkret och nära barnens vardag, för att öka känslan av tillhörighet och engagemang i det gemensamma. Grundskolor ska vara mötesplatser, inte selektionsmaskiner, proklamerar ministern. De ska lära barn att hantera värdekonflikter och skapa mening – så att de står emot de rörelser som lockar med enkla svar.

Bland utredningens punkter märks bland annat:

  • att utforma en läroplan där kritiskt tänkande och demokratisk förmåga får en central plats,
  • att analysera hur den digitala kulturen formar identiteter, gemenskap och medborgarskap – och hur det förändrar kunskap och bildning,
  • att föreslå hur skola, förskola, fritidshem och fritidsgårdar kan samverka till en sammanhållen kraft för samhällsgemenskap.

Tänk om jag en morgon fick höra det. Tänk om vi slutade tala om barn som ett problem att kontrollera – och i stället såg dem som den framtid vi måste vinna.


2020-11-21

Det omvälvande mötet med kollegahandledning

Samarbete är lösningen för att skolor ska bli bättre. Forskningslitteraturen ger klart besked om det. Men samarbete mellan lärare och skolledare är komplext, dels för att skoluppdraget i sig är omfattande och dels för att samarbete bygger på kommunikation mellan individer och i grupp. Och att kommunicera i en organisation är svårt, inte nog med att man ska förstå varandra, man ska också ha fokus på uppdraget i samtalet och vara problem- och lösningsinriktad för att kunna förbättra situationen. Det är många delar att hålla reda på och samtalet behöver ha olika karaktär i skilda faser för att innovativa lösningar ska bli möjliga att få fram. 

Men det finns hjälp att få! Handal och Lauvås har utarbetat en rad verktyg för det här ändamålet och den mest spridda samtalsmodellen är ”problemlösning i grupp” eller kollegahandledning som den ofta kallas. Jag kom första gången i kontakt med modellen i slutet på 1990-talet när jag arbetade på Högskolan i Karlstad, nu Karlstads universitet. Tillsammans med Anders Hedin planerade jag och genomförde kurser i kollegahandledning.

Mötet med kollegahandledning var omvälvande! Som lärare längtade jag efter fördjupande samtal med mina kollegor om pedagogik på ett sätt som också kunde ge avtryck i min praktiska undervisning och som gjorde skillnad för eleverna. Jag hade visserligen fantastiskt professionella kollegor på den lilla landsbygdsskolan i Värmland där jag arbetade. Men jag ville mer! Jag ville ha fler samtal, jag ville komma fortare till kärnan i det pedagogiska problemet och jag ville komma fram till andra sätt att organisera undervisningen i stort som smått, såväl när det gällde att ändra relationerna mellan lärare och elever till hur olika innehållsliga moment skulle angripas. 

Kolleghandledning blev ett redskap för sådana samtal kollegor emellan. Jag kommer väl ihåg ett kurstillfälle när en äldre lärare efter avslutad kolleghandledning kom fram till mig och med tårar i ögonen uttryckte att hon under alla sina år som lärare aldrig hade lärt sig så mycket av sina kollegor, och att hon inte visste att det gick att lära sig så mycket av varandra. Det var förstås roligt att få den responsen som lärare i kursen, men det var också sorgligt att i hennes ansikte se hur den här läraren först i slutet av sin yrkesbana fick uppleva den omvälvande känslan av att vara tillsammans med kollegor för att lösa vardagliga undervisningsproblem.

Under åren har jag fört fram kollegahandledning i många sammanhang. Senast var det dags när vi fick rektorsprogrammet till Göteborgs universitet 2015 och vi skulle organisera professionshandledning. Kolleghandledning blev det självklara valet. Anna Hulterström tog ansvaret för att leda arbetet och nu har hon tillsammans med kollega Karin Careborg skrivit ett kapitel i boken Perspektiv på handledning för ledare i förskola och skola. Annas och Karins kapitel heter Handledning med fokus på att stödja och främja ledarhandlingar. En eftermiddag i oktober berättade de om sina erfarenheter på Kollegiet för utbildningsledarskap via zoom. De hade också bjudit in två rektorer, Kattis och Johan, som hade gått rektorsprogrammet och deltagit i professionshandledningen.

Återigen blev det ett omvälvande möte för mig! Anna och Karin berättade hur kollega-/professionshandledningen hade utvecklats till precis det där som jag ’ville mer’ när jag var ung lärare, fast i det här fallet handlade det om hur rektorerna kunde finna fram till ledarhandlingar som gjorde skillnad för lärarnas lärande, och deras planering och genomförande av undervisningen. Kattis oh Johan bekräftade, precis så hade det fungerat berättade de. Kattis och Johan berättade också hur de använde samtalsmodellen i sina egna verksamheter. Johan arbetade nu på en skolförvaltning och berättade att han använde modellen med rektorerna, och hur glada de blev att få göra det då de hade så goda erfarenheter av det från rektorsprogrammet.

Jag satt framför datorn vid zoommötet och jag tror jag fick lite tårar i ögonen, precis som läraren jag mötte för över tjugo år sedan. Men mina tårar var av ett annat slag. Jag visste det, tänkte jag! Det är en fantastisk samtalsmodell! När jag hörde Anna och Karin, och Kattis och Johan, så kunde jag ha förtröstan till att fler skulle komma att upptäcka det. De höll på att sprida kunskapen och färdigheten att kommunicera till alla som vill mer, som vill ha fler samtal och fortare komma fram till kärnan i det pedagogiska problemet och göra något åt det. Skolutveckling tar tid, tänkte jag, men där framför datorn kände jag: Nu händer det!





2020-09-22

Om fyrahundra år...

Jag tycker om att se på historiska dramaserier. I sommar har jag sett Poldark och dramatiseringarna av Henrik den VII och VIII. Jag lever mig in i de olika karaktärernas livshändelser och föreställer mig hur jag skulle ha tänkt och handlat. Många gånger tänker jag ”men att de inte gör så… att de inte förstår det kloka i det…”. Jag inser förstås att jag formulerar mina tänkta handlingar utifrån den tid och det samhälle jag lever i, och att dramaseriernas författare försöker beskriva hur 1700-talets människor i Cornwall England tänkte, som i Poldark, eller adeln i 1400- och 1500-talets England i serierna om Henrik den VII och VIII.

Men ändå har jag svårt att slita mig från att den historiska situationen så tydligt sätter ramar för vårt tänkande och handlande. Senast slog det mig i ett avsnitt av Poldark där en av huvudpersonerna, Demelza, försöker argumentera för gruvarbetarna att samla barnen för att lära dem att läsa och skriva, för att på lång sikt förbättra livsvillkoren för arbetarna. Gruvarbetarna tycker att det är en befängd tanke. De behöver barnens inkomster från deras arbete i gruvan och kan inte se hur läsning och skrivning ska sätta mat på bordet.

Demelza såg framför sig att det behövdes en förändring i det system av relationer som reglerade utbildning mellan samhällsklasser, och mellan barn och vuxna. Hon hade en idé om att ett långsiktigt arbete för att inrätta en ny samhällsfunktion, skolor, skulle ge arbetarna förutsättningar att förbättra livsvillkoren. Det som var svårt för arbetarna att förstå var hur en förändring ”nån annanstans” än i gruvsituationen just nu, genom att barnen arbetade där och på så vis bidrog till familjens inkomst, skulle kunna vara en klok idé. Och det är klart att det var ett reellt problem som behövde lösas. Demelza hade viss framgång och lyckades samla en mindre grupp barn. Jag lever mig in i berättelsen och känner frustrationen riva i kroppen. Att de inte kunde förstå en sån enkel sak hör jag mig själv tänka.

Jag undrar: Vad är det i dag som vi inte kan förstå skulle vara framgångsrikt att långsiktigt satsa på? Vad kommer människor om två eller fyrahundra år se tillbaka på och förvånat undra hur vi inte kunde se det självklara i? Vilka förändringar skulle vi behöva göra ’nån annanstans’ i vårt samhälle för att på lång sikt komma åt de problem som nyhetsprogrammen rapporterar om kväll efter kväll? Jag tänker att utbildning och framför allt grundskola och gymnasieskola är detta ’nån annanstans’ som kan ge oss förutsättningar för att förbättra de problem vi står inför.

Ingen kan förutsäga vad som kommer att hända, men det är viktigt att ha visioner, inte bara för den nära framtiden och utan också för den tid som ligger långt framför oss. Det ger intressanta bilder av våra värderingar och förhoppningar för samhället. Viktiga frågor – svåra, men likväl nödvändiga att fundera på för att ge riktning och mening åt livet.

Om fyrahundra år tror jag att människor kommer att förvånas över att vi inte kunde se

  • att all utbildning behöver vara fri för alla, att det inte ska kosta något att utbilda sig och att den ska vara tillgänglig för alla.
  • att barn och unga med olika bakgrunder behöver mötas och lära känna varandra under skolgången. Skolgången ska inte segregera utan integrera människors olika förutsättningar och livserfarenheter för att ge bästa förutsättningar för samarbete.
  • att att det ska vara möjligt att när som helst kliva på eller återuppta den utbildning man har pausat. Det ska inte finnas några återvändsgränder i utbildningssystemet. Det ska aldrig vara försent att utbilda sig och det ska alltid gå att komplettera den utbildning man har.
  • att att utbildningsinformation och yrkesvägledning behöver vara en integrerad och kontinuerlig del av skolgången. De val man gör ska vara välinformerade, och också anpassade till samhällets behov.

De här fyra principerna, menar jag, skulle vara avgörande steg framåt i en utbildningspolitik som ger förutsättningar för att långsiktigt arbeta med många av de samhällsproblem vi står inför.

 

2019-12-24

Barnets århundrade 2

Julaftonsmorgon och jag lyssnar på P1, Från Jesus till Greta - om barns rättigheter del 1, med anledning av att barnkonventionen blir lag år 2020. Jag lyssnar på bloggaren Dagny Carlsson 107 år som berättar om hur de som barn inte hade någon röst, hur de skulle vänta på att bli tilltalade. Jag lyssnar på professorn om hur vuxna under det tidiga 1900-talet såg barn som ofärdiga och utan kunskap. Och förstås hör jag om Ellen Key och Barnets århundrade. I framtidens skola, så som Ellen Key såg den, fanns inga betyg, inga prov, inga klassrum. All undervisning var anpassad efter var och ens individuella förutsättningar. Insikter och kunskaper skulle prövas allt eftersom eleverna var mogna för det och undervisningen skulle ske i ”olika salar, med rikt material i olika ämnen” men också i enskilda arbetsrum och utomhus.

När jag hör om allt detta, och den utveckling som sedan kom, kan den så här i efterhand tyckas självklar. Men det är klart att så inte var fallet vid den tiden. Det handlade om att gradvis bryta sekler av vuxnas fostringspraktik, långa tider av normer som band samman gruppen vuxna mot barn och som skapade en djupt liggande förståelse av vad ett barn var. Jag undrar, vad är det vi inte kan se i dag, men som om några sekler, när vi ser tillbaka, kommer att framstå som en självklar utvecklingsväg?

Dagny 107 år, berättar hur hon som barn bara väntade på att hon skulle blir stor, så hon kunde göra sig fri från föräldrar och vuxna. När jag gick i skolan, från högstadiet och uppåt, så väntade jag bara på att skolan skulle ta slut, så jag fick bli fri att söka den kunskap jag ville. Fler än en gång slängde jag läxböckerna i väggen och förbannade lärarna som inte brydde sig om de lade fem prov samma vecka. I de här stunderna upplevde jag skolan som ett fängelse. Det gick inte att ta sig ut, och kostnaden att strunta i läxorna och proven var för stor. Jag plockade upp böckerna och fortsatte studierna.

Jag tror vi kommer att se tillbaka på vårt skolsystem och undra hur vi tänkte när vi höll barn och ungdomar i skolförvar i stora grupper från sex eller sju år tills dess att de var runtomkring tjugo. Vi kommer att undra hur vi tänkte när de under dessa år hade att prestera och bedömas åter och åter igen, dag för dag. Vi kommer att undra hur vi tänkte om de barn och ungdomar som inte klarade av att ta sig över prestationsribban. Var de ofärdiga och utan kunskap? Vi kommer att undra över hur vi tänkte när barnen och ungdomarna skulle hålla inne sin nyfikenhet och vänta på att läraren skrev upp de rätta frågorna och målen på tavlan och som sedan skulle läras under de kommande veckorna.

Det är hög tid att ta sig an arbetet för barnens århundrade 2. Det är dags påbörja en omfattande reformering av skolsystemet med grund i barnkonventionen. Barns första möte med samhällets största institution kan inte präglas av att de ensidigt tvingas anpassa sig till de prestationskrav som framförs av institutionen. Vad är alla prestationer värda om vi inte klarar av att lära barn att lita på sin egna frågor och det egna engagemanget att lära tillsammans med andra. Kursplanerna har delvis blivit en föråldrad kanon som inte helt kan möta ungdomars och samhällets behov. Skolan behöver i vissa delar integreras med arbetsplatser så elever får möta vuxna i ett arbetsplatslärande, där eleverna får vara med som färdiga människor med kunskap som räknas.