Om fyrahundra år...

Jag tycker om att se på historiska dramaserier. I sommar har jag sett Poldark och dramatiseringarna av Henrik den VII och VIII. Jag lever mig in i de olika karaktärernas livshändelser och föreställer mig hur jag skulle ha tänkt och handlat. Många gånger tänker jag ”men att de inte gör så… att de inte förstår det kloka i det…”. Jag inser förstås att jag formulerar mina tänkta handlingar utifrån den tid och det samhälle jag lever i, och att dramaseriernas författare försöker beskriva hur 1700-talets människor i Cornwall England tänkte, som i Poldark, eller adeln i 1400- och 1500-talets England i serierna om Henrik den VII och VIII.

Men ändå har jag svårt att slita mig från att den historiska situationen så tydligt sätter ramar för vårt tänkande och handlande. Senast slog det mig i ett avsnitt av Poldark där en av huvudpersonerna, Demelza, försöker argumentera för gruvarbetarna att samla barnen för att lära dem att läsa och skriva, för att på lång sikt förbättra livsvillkoren för arbetarna. Gruvarbetarna tycker att det är en befängd tanke. De behöver barnens inkomster från deras arbete i gruvan och kan inte se hur läsning och skrivning ska sätta mat på bordet.

Demelza såg framför sig att det behövdes en förändring i det system av relationer som reglerade utbildning mellan samhällsklasser, och mellan barn och vuxna. Hon hade en idé om att ett långsiktigt arbete för att inrätta en ny samhällsfunktion, skolor, skulle ge arbetarna förutsättningar att förbättra livsvillkoren. Det som var svårt för arbetarna att förstå var hur en förändring ”nån annanstans” än i gruvsituationen just nu, genom att barnen arbetade där och på så vis bidrog till familjens inkomst, skulle kunna vara en klok idé. Och det är klart att det var ett reellt problem som behövde lösas. Demelza hade viss framgång och lyckades samla en mindre grupp barn. Jag lever mig in i berättelsen och känner frustrationen riva i kroppen. Att de inte kunde förstå en sån enkel sak hör jag mig själv tänka.

Jag undrar: Vad är det i dag som vi inte kan förstå skulle vara framgångsrikt att långsiktigt satsa på? Vad kommer människor om två eller fyrahundra år se tillbaka på och förvånat undra hur vi inte kunde se det självklara i? Vilka förändringar skulle vi behöva göra ’nån annanstans’ i vårt samhälle för att på lång sikt komma åt de problem som nyhetsprogrammen rapporterar om kväll efter kväll? Jag tänker att utbildning och framför allt grundskola och gymnasieskola är detta ’nån annanstans’ som kan ge oss förutsättningar för att förbättra de problem vi står inför.

Ingen kan förutsäga vad som kommer att hända, men det är viktigt att ha visioner, inte bara för den nära framtiden och utan också för den tid som ligger långt framför oss. Det ger intressanta bilder av våra värderingar och förhoppningar för samhället. Viktiga frågor – svåra, men likväl nödvändiga att fundera på för att ge riktning och mening åt livet.

Om fyrahundra år tror jag att människor kommer att förvånas över att vi inte kunde se

• att all utbildning behöver vara fri för alla, att det inte ska kosta något att utbilda sig och att den ska vara tillgänglig för alla.
• att barn och unga med olika bakgrunder behöver mötas och lära känna varandra under skolgången. Skolgången ska inte segregera utan integrera människors olika förutsättningar och livserfarenheter för att ge bästa förutsättningar för samarbete.
• att att det ska vara möjligt att när som helst kliva på eller återuppta den utbildning man har pausat. Det ska inte finnas några återvändsgränder i utbildningssystemet. Det ska aldrig vara försent att utbilda sig och det ska alltid gå att komplettera den utbildning man har.
• att att utbildningsinformation och yrkesvägledning behöver vara en integrerad och kontinuerlig del av skolgången. De val man gör ska vara välinformerade, och också anpassade till samhällets behov.

De här fyra principerna, menar jag, skulle vara avgörande steg framåt i en utbildningspolitik som ger förutsättningar för att långsiktigt arbeta med många av de samhällsproblem vi står inför.