Skolors förbättringskapacitet och infrastruktur

När rektorer, lärare och elever ska förbättra undervisningen och elevernas lärande behöver de förstå vad för slags fenomen skolor är. Skolor är sociala, komplexa och öppna system. Det betyder att de består av människor som agerar utifrån intentioner och hur de tolkar och förstår vad som ska göras. Vidare påverkas de av de normer som finns på skolan och vad som händer utanför den egna skola; hur elevgrupper förändras, reaktioner från föräldrar, myndigheters och politikers ageranden. På det viset kan man förstå skolor som självskapande. Det producerad med andra ord än strid ström av sätt att hantera den komplexa verksamheten, eller praktiken kan man säga. Detta självskapande behöver rektorer, lärare och elever "ta makten över" och ordna till en förbättringskapacitet. Jag har redogjort för det i många av mina skrifter. Nu har jag utvecklat en modell den lokala skolorganisationens förbättringskapacitet och infrastruktur med förhoppning om att det tydligare ska framgå vad som är väsentliga delar i skolors fungerande. 

Du kan läsa om modellen i rapport från forskningsmiljön Skolutveckling och ledarskap vid Göteborgs universitet. Klicka på referensen nedan så kommer du till rapporten.

Blossing, U. (2026). Skolutvecklingssamverkan i tider av ökad komplexitet: En modell för förbättringskapacitet och infrastruktur. I M. Liljenberg & Å. Hirsh (Red.), Skolutvecklingssamverkan i tider av förändring. Nio perspektiv från SKUL (Vol. nr 23, s. 97–114). RIPS: Rapporter från Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. 

Kornhall & Netz med Ulf Blossing

 Lyssna på podden Kornhall & Netz som jag fick äran att gästa. Tack Ingela och Per för intressanta och viktiga frågor o samtal! Länken i bilden.

25-årsjubiléum

I dag för 25 år sedan, på Luciadagen, disputerade jag med avhandlingen Praktiserad skolförbättring vid Karlstads universitet. Jag var nervös kommer jag ihåg. Opponent var professor Tom Tiller. Min handledare Mats Ekholm hade börjat som generaldirektör på Skolverket. Han hade uppmanat undervisningsråden att läsa delar av min avhandling om förbättringsarbete, och han hade också uppmanat dem att åka till Karlstad och bevista disputationen. Den stora åhörarsalen var full.

Det gick ju bra, men det tog några år för mig att till fullo ta till mig vad jag hade skrivit. Och än i dag kan jag behöva se i avhandlingen för att påminna mig om vad det var för slags resonemang jag förde mer i detalj.

Nu är jag lycklig pensionär och seniorforskare som laddar för nästa års projekt, en ny bok om värdeskapande skolutveckling. Det ska bli så spännande och roligt att skriva den. Luciadagen är inledningen på jul. Jag passar på att önska er alla följare en God Jul och lugna fina helger med familj och vänner.

Tänk om...

Tänk om jag en morgon, när kaffet sakta sjunker in i kroppen och nyheterna rullar i bakgrunden, fick höra något annat än reaktiva åtgärder mot barn och ungdomar – sänkt straffålder, längre straff, indraget elevinflytande eller straffarbete i skolmatsalen. Tänk om jag i stället fick höra att regeringen beslutat om en ny utredning med titeln ”Barn och ungas rekrytering till samhällsgemenskapen.”

Tänk om ministern vid presskonferensen förklarade att man äntligen förstått att samhället måste vara minst lika aktivt som de kriminella gängen när det gäller att vinna barnens lojalitet. Barn förstår inte alltid att samhället inte är något som bara finns – det är något vi skapar tillsammans. Därför behöver samhället redskap för att aktivt rekrytera barn och unga till gemenskapen, så att de både vill och kan upprätthålla våra institutioner och utveckla dem för framtidens utmaningar.

Ministern fortsätter: Vi kan inte låta ungdomar lämna grundskolan utan hopp – utan tro på sig själva, på varandra, på att vi faktiskt kan bygga ett samhälle där alla får plats och kan bidra. Vi måste bjuda in barn och ungdomar till samtalet om, bygget av och omsorgen om gemenskapen. Vi måste lära dem hur man deltar, hur man förhandlar, hur man samarbetar.

Grundskolan, med förskola och fritidshem, säger ministern, är barns första och mest långvariga möte med en samhällsinstitution. Där måste de erfara att de blir sedda, lyssnade till och får delta på riktigt – så att de också lär sig ta ansvar, precis som vi vill att de ska göra som vuxna medborgare.

Tänk om jag fick höra att utredningen ska dra upp riktningen för framtidens skola – men också peka ut vad som kan göras här och nu, konkret och nära barnens vardag, för att öka känslan av tillhörighet och engagemang i det gemensamma. Grundskolor ska vara mötesplatser, inte selektionsmaskiner, proklamerar ministern. De ska lära barn att hantera värdekonflikter och skapa mening – så att de står emot de rörelser som lockar med enkla svar.

Bland utredningens punkter märks bland annat:

• att utforma en läroplan där kritiskt tänkande och demokratisk förmåga får en central plats,
• att analysera hur den digitala kulturen formar identiteter, gemenskap och medborgarskap – och hur det förändrar kunskap och bildning,
• att föreslå hur skola, förskola, fritidshem och fritidsgårdar kan samverka till en sammanhållen kraft för samhällsgemenskap.

Tänk om jag en morgon fick höra det. Tänk om vi slutade tala om barn som ett problem att kontrollera – och i stället såg dem som den framtid vi måste vinna.

Liberalerna och elevinflytande

I går hörde jag på TV – med fasa – Liberalernas partiledare Simona Mohamsson föreslå att elevinflytandet ska tas bort ur skollagen och att lärare ska få möjlighet att bestraffa elever genom att låta dem hjälpa till i bamba. Tanken tycks vara att elevinflytande är detsamma som att eleverna bestämmer i skolan, och att bestraffning är ett sätt att få eleverna att inte upprepa sitt negativa beteende.

Men elevinflytande i skolan handlar ju om att lära sig att delta i ett samtal för förbättring – att få erfarenhet av att det kan löna sig att göra sin röst hörd, men att man inte alltid får exakt som man vill. Man kan behöva kompromissa, eller upptäcka att det finns andra sätt att förbättra något än det man själv först tänkt sig.

Att bestraffning inte är en bra metod vet vi – och särskilt inte i en institution som har lärande och utveckling som sitt främsta mål. Bestraffning bör vi spara till riktigt allvarliga saker och överlåta till andra myndigheter än skolan, tänker jag. Det finns andra sätt att sätta gränser än att bestraffa på det sätt som Mohamsson föreslår. Att hjälpa till i bamba eller att städa skolgården är aktiviteter som alla kan delta i, och som går att motivera utan bestraffningskraft. Det handlar om att skapa engagemang för den verksamhet och omgivning man som elev dagligen är en del av.

Och hur kommer det sig att Liberalerna – de frisinnade – hanterar ett problem i skolan genom att svartmåla hela kategorin barn och unga som några som behöver tystas och disciplineras? Var det inte de som ville motverka auktoritetstro och traditionalism och verka för alla individers frihet?

Skolan ska inte fostra till lydnad, utan till delaktighet och ansvar. Om vi vill att framtidens medborgare ska kunna tänka själva, ta ställning och bidra till samhällets utveckling, måste de få öva på det redan i skolan – inte tystas eller bestraffas för att de försöker.

Snart arbetsfri!

I dag fyller jag år! Om ett år är jag 65 och går i pension. Å, vad jag ser fram emot det, att äntligen bli arbetsfri, fri att arbeta med det jag vill! Då blir jag äntligen fri att fördjupa mig i och skriva om de problem och frågor jag vill; om hur en annan och mer meningsfull skola skulle kunna se ut.

Nu när jag ser tillbaka på mitt yrkesliv slår det mig att jag på ett sätt har gått i skola hela livet. Grundskola, gymnasium, högskola, sen arbetat som lärare, och därefter som skolforskare. Skola, skola, skola! Visst har jag fått lära mig mycket, och visst har jag mött många fantastiska lärare, men det har inte alltid har varit så meningsfullt. Det har varit få möjligheter att koppla lärandet till mina egna frågor, det jag har varit nyfiken på, och det har varit svårt att se sammanhangen.

Jag har studerat och presterat och gjort det lärare har sagt till mig. I arbetet som forskare har jag gjort det som meriteringsreglerna föreskriver; jagat medel för att få forska, skriva engelska artiklar och i övrigt vara bäst på allt för att så småningom kunna bli professor. För det mesta har det varit under tidspress. Det var visserligen en lättnad att få börja gymnasiet där jag åtminstone fick göra ett val, men tiden för frågor och samtal var minst lika kringskuren som på högstadiet. Något bättre blev det på högskolan. Då fick jag göra ytterligare ett val och behövde inte läsa alla ämnen på en gång som i grundskolan och på gymnasiet. Det minskade prestationspressen något.

Ja, vilket liv! Men det har förstås funnits undantag. Det finns ju ett liv innan och utanför skolan, även om det ibland inte har känts så. Som barn undersökte jag det mesta och hemma var det ingen som rynkade på näsan eller satte stopp för min nyfikenhet. Mamma och pappa förstod inte alltid vad jag höll på med och kunde sällan tala med mig om krukväxter, akvariefiskar, fåglar, blommor, virkning, stickning, knyppling, växtfärgning, trolleri, kemi, matlagning och allt annat jag höll på med. Det gjorde mig inte så mycket. Det gick ju att läsa om det mesta i böcker, och det fanns kamrater att tala med.

När jag kom ut som ny mellanstadielärare var året 1982. Läroplanen 1980 var den som gällde med stort friutrymme för läraren att lägga upp undervisningen. Jag förstår nu i efterhand att jag hade turen att få verka som lärare under en glugg i skolutvecklingens historia, då visionen om en skola för alla levde, då det fanns en tro på att vi i samhället och framför allt genom skolan kunde skapa en bättre värld. Jag mötte mina elevers behov genom att utveckla undervisningen med hjälp av Freinet- och Montessoripedagogik. Återigen kom litteraturen och samtalen med mina kamrater bli navet i mitt lärande.

Min handledare på forskarutbildningen frågade vad jag ville, vad jag ville undersöka och lära mig. Jag såg och förstod att han menade allvar. Jag svarade att jag ville skolutveckla, jag ville lära mig hur man gör för att göra skola och undervisning bättre. Min handledare förde lärande samtal med mig såsom jag aldrig tidigare hade upplevt. Det var magiskt! Det lärandet kändes i hela kroppen! Han fick mig att känna att jag deltog i ett spännande samhällsdrama om att utveckla skolan. Jag kände mig deltagande i något viktigt, att jag hade ett betydelsefullt uppdrag att genomföra. Tänk om vi kunde utveckla grundskolan till att bli en medborgarskola där alla elever känner att de har en viktig roll att spela i det spännande samhällsdramat!

De här undantagen från den prestationsinriktade och tidspressande skolan har som tur är gett mig en värdegrund och en drivkraft som jag har kunnat luta mig mot i tider av meriterings- och publikationshysteri. Men nu är jag led på att inte hinna tänka, att inte hinna läsa det andra forskare har undersökt, att inte hinna förstå de mer ogenomskådbara sammanhangen. Jag blir frustrerad när jag möter resultaten av den ensidigt målstyrda och vinsteffektiva forskningen; när jag läser artiklar som kommer fram till det vi redan visste, eller när jag läser avhandlingar där snabba och snäva litteratursökningar missar väsentliga forskningsbidrag. Och jag blir besviken när det inte finns plats för bildande samtal för att alla kamrater är upptagna av undervisning och undervisningsplanering, eller att just jaga meriteringspoäng.

Så jag ser fram emot att få vara arbetsfri! Att få vara en fri och tänkande människa! Under året som kommer vill jag bjuda in dig till föreläsningar och samtal om skolutveckling. Det blir ett sätt för mig att dela med mig av min forskning, men också att få diskutera viktiga frågor om skolans framtid. Hur kan vi skapa en annan och mer meningsfull skola? Vi ses!

Det omvälvande mötet med kollegahandledning

Samarbete är lösningen för att skolor ska bli bättre. Forskningslitteraturen ger klart besked om det. Men samarbete mellan lärare och skolledare är komplext, dels för att skoluppdraget i sig är omfattande och dels för att samarbete bygger på kommunikation mellan individer och i grupp. Och att kommunicera i en organisation är svårt, inte nog med att man ska förstå varandra, man ska också ha fokus på uppdraget i samtalet och vara problem- och lösningsinriktad för att kunna förbättra situationen. Det är många delar att hålla reda på och samtalet behöver ha olika karaktär i skilda faser för att innovativa lösningar ska bli möjliga att få fram. 

Men det finns hjälp att få! Handal och Lauvås har utarbetat en rad verktyg för det här ändamålet och den mest spridda samtalsmodellen är ”problemlösning i grupp” eller kollegahandledning som den ofta kallas. Jag kom första gången i kontakt med modellen i slutet på 1990-talet när jag arbetade på Högskolan i Karlstad, nu Karlstads universitet. Tillsammans med Anders Hedin planerade jag och genomförde kurser i kollegahandledning.

Mötet med kollegahandledning var omvälvande! Som lärare längtade jag efter fördjupande samtal med mina kollegor om pedagogik på ett sätt som också kunde ge avtryck i min praktiska undervisning och som gjorde skillnad för eleverna. Jag hade visserligen fantastiskt professionella kollegor på den lilla landsbygdsskolan i Värmland där jag arbetade. Men jag ville mer! Jag ville ha fler samtal, jag ville komma fortare till kärnan i det pedagogiska problemet och jag ville komma fram till andra sätt att organisera undervisningen i stort som smått, såväl när det gällde att ändra relationerna mellan lärare och elever till hur olika innehållsliga moment skulle angripas. 

Kolleghandledning blev ett redskap för sådana samtal kollegor emellan. Jag kommer väl ihåg ett kurstillfälle när en äldre lärare efter avslutad kolleghandledning kom fram till mig och med tårar i ögonen uttryckte att hon under alla sina år som lärare aldrig hade lärt sig så mycket av sina kollegor, och att hon inte visste att det gick att lära sig så mycket av varandra. Det var förstås roligt att få den responsen som lärare i kursen, men det var också sorgligt att i hennes ansikte se hur den här läraren först i slutet av sin yrkesbana fick uppleva den omvälvande känslan av att vara tillsammans med kollegor för att lösa vardagliga undervisningsproblem.

Under åren har jag fört fram kollegahandledning i många sammanhang. Senast var det dags när vi fick rektorsprogrammet till Göteborgs universitet 2015 och vi skulle organisera professionshandledning. Kolleghandledning blev det självklara valet. Anna Hulterström tog ansvaret för att leda arbetet och nu har hon tillsammans med kollega Karin Careborg skrivit ett kapitel i boken Perspektiv på handledning för ledare i förskola och skola. Annas och Karins kapitel heter Handledning med fokus på att stödja och främja ledarhandlingar. En eftermiddag i oktober berättade de om sina erfarenheter på Kollegiet för utbildningsledarskap via zoom. De hade också bjudit in två rektorer, Kattis och Johan, som hade gått rektorsprogrammet och deltagit i professionshandledningen.

Återigen blev det ett omvälvande möte för mig! Anna och Karin berättade hur kollega-/professionshandledningen hade utvecklats till precis det där som jag ’ville mer’ när jag var ung lärare, fast i det här fallet handlade det om hur rektorerna kunde finna fram till ledarhandlingar som gjorde skillnad för lärarnas lärande, och deras planering och genomförande av undervisningen. Kattis oh Johan bekräftade, precis så hade det fungerat berättade de. Kattis och Johan berättade också hur de använde samtalsmodellen i sina egna verksamheter. Johan arbetade nu på en skolförvaltning och berättade att han använde modellen med rektorerna, och hur glada de blev att få göra det då de hade så goda erfarenheter av det från rektorsprogrammet.

Jag satt framför datorn vid zoommötet och jag tror jag fick lite tårar i ögonen, precis som läraren jag mötte för över tjugo år sedan. Men mina tårar var av ett annat slag. Jag visste det, tänkte jag! Det är en fantastisk samtalsmodell! När jag hörde Anna och Karin, och Kattis och Johan, så kunde jag ha förtröstan till att fler skulle komma att upptäcka det. De höll på att sprida kunskapen och färdigheten att kommunicera till alla som vill mer, som vill ha fler samtal och fortare komma fram till kärnan i det pedagogiska problemet och göra något åt det. Skolutveckling tar tid, tänkte jag, men där framför datorn kände jag: Nu händer det!