Workshop infrastruktur tillägg

Workshop infrastruktur tillägg by Ulf Blossing

Read on Substack

Workshop om den lokala skolorganisationens infrastruktur

Skolors förbättringskapacitet och infrastruktur

När rektorer, lärare och elever ska förbättra undervisningen och elevernas lärande behöver de förstå vad för slags fenomen skolor är. Skolor är sociala, komplexa och öppna system. Det betyder att de består av människor som agerar utifrån intentioner och hur de tolkar och förstår vad som ska göras. Vidare påverkas de av de normer som finns på skolan och vad som händer utanför den egna skola; hur elevgrupper förändras, reaktioner från föräldrar, myndigheters och politikers ageranden. På det viset kan man förstå skolor som självskapande. Det producerad med andra ord än strid ström av sätt att hantera den komplexa verksamheten, eller praktiken kan man säga. Detta självskapande behöver rektorer, lärare och elever "ta makten över" och ordna till en förbättringskapacitet. Jag har redogjort för det i många av mina skrifter. Nu har jag utvecklat en modell den lokala skolorganisationens förbättringskapacitet och infrastruktur med förhoppning om att det tydligare ska framgå vad som är väsentliga delar i skolors fungerande. 

Du kan läsa om modellen i rapport från forskningsmiljön Skolutveckling och ledarskap vid Göteborgs universitet. Klicka på referensen nedan så kommer du till rapporten.

Blossing, U. (2026). Skolutvecklingssamverkan i tider av ökad komplexitet: En modell för förbättringskapacitet och infrastruktur. I M. Liljenberg & Å. Hirsh (Red.), Skolutvecklingssamverkan i tider av förändring. Nio perspektiv från SKUL (Vol. nr 23, s. 97–114). RIPS: Rapporter från Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. 

Kornhall & Netz med Ulf Blossing

 Lyssna på podden Kornhall & Netz som jag fick äran att gästa. Tack Ingela och Per för intressanta och viktiga frågor o samtal! Länken i bilden.

25-årsjubiléum

I dag för 25 år sedan, på Luciadagen, disputerade jag med avhandlingen Praktiserad skolförbättring vid Karlstads universitet. Jag var nervös kommer jag ihåg. Opponent var professor Tom Tiller. Min handledare Mats Ekholm hade börjat som generaldirektör på Skolverket. Han hade uppmanat undervisningsråden att läsa delar av min avhandling om förbättringsarbete, och han hade också uppmanat dem att åka till Karlstad och bevista disputationen. Den stora åhörarsalen var full.

Det gick ju bra, men det tog några år för mig att till fullo ta till mig vad jag hade skrivit. Och än i dag kan jag behöva se i avhandlingen för att påminna mig om vad det var för slags resonemang jag förde mer i detalj.

Nu är jag lycklig pensionär och seniorforskare som laddar för nästa års projekt, en ny bok om värdeskapande skolutveckling. Det ska bli så spännande och roligt att skriva den. Luciadagen är inledningen på jul. Jag passar på att önska er alla följare en God Jul och lugna fina helger med familj och vänner.

Tänk om...

Tänk om jag en morgon, när kaffet sakta sjunker in i kroppen och nyheterna rullar i bakgrunden, fick höra något annat än reaktiva åtgärder mot barn och ungdomar – sänkt straffålder, längre straff, indraget elevinflytande eller straffarbete i skolmatsalen. Tänk om jag i stället fick höra att regeringen beslutat om en ny utredning med titeln ”Barn och ungas rekrytering till samhällsgemenskapen.”

Tänk om ministern vid presskonferensen förklarade att man äntligen förstått att samhället måste vara minst lika aktivt som de kriminella gängen när det gäller att vinna barnens lojalitet. Barn förstår inte alltid att samhället inte är något som bara finns – det är något vi skapar tillsammans. Därför behöver samhället redskap för att aktivt rekrytera barn och unga till gemenskapen, så att de både vill och kan upprätthålla våra institutioner och utveckla dem för framtidens utmaningar.

Ministern fortsätter: Vi kan inte låta ungdomar lämna grundskolan utan hopp – utan tro på sig själva, på varandra, på att vi faktiskt kan bygga ett samhälle där alla får plats och kan bidra. Vi måste bjuda in barn och ungdomar till samtalet om, bygget av och omsorgen om gemenskapen. Vi måste lära dem hur man deltar, hur man förhandlar, hur man samarbetar.

Grundskolan, med förskola och fritidshem, säger ministern, är barns första och mest långvariga möte med en samhällsinstitution. Där måste de erfara att de blir sedda, lyssnade till och får delta på riktigt – så att de också lär sig ta ansvar, precis som vi vill att de ska göra som vuxna medborgare.

Tänk om jag fick höra att utredningen ska dra upp riktningen för framtidens skola – men också peka ut vad som kan göras här och nu, konkret och nära barnens vardag, för att öka känslan av tillhörighet och engagemang i det gemensamma. Grundskolor ska vara mötesplatser, inte selektionsmaskiner, proklamerar ministern. De ska lära barn att hantera värdekonflikter och skapa mening – så att de står emot de rörelser som lockar med enkla svar.

Bland utredningens punkter märks bland annat:

• att utforma en läroplan där kritiskt tänkande och demokratisk förmåga får en central plats,
• att analysera hur den digitala kulturen formar identiteter, gemenskap och medborgarskap – och hur det förändrar kunskap och bildning,
• att föreslå hur skola, förskola, fritidshem och fritidsgårdar kan samverka till en sammanhållen kraft för samhällsgemenskap.

Tänk om jag en morgon fick höra det. Tänk om vi slutade tala om barn som ett problem att kontrollera – och i stället såg dem som den framtid vi måste vinna.

Liberalerna och elevinflytande

I går hörde jag på TV – med fasa – Liberalernas partiledare Simona Mohamsson föreslå att elevinflytandet ska tas bort ur skollagen och att lärare ska få möjlighet att bestraffa elever genom att låta dem hjälpa till i bamba. Tanken tycks vara att elevinflytande är detsamma som att eleverna bestämmer i skolan, och att bestraffning är ett sätt att få eleverna att inte upprepa sitt negativa beteende.

Men elevinflytande i skolan handlar ju om att lära sig att delta i ett samtal för förbättring – att få erfarenhet av att det kan löna sig att göra sin röst hörd, men att man inte alltid får exakt som man vill. Man kan behöva kompromissa, eller upptäcka att det finns andra sätt att förbättra något än det man själv först tänkt sig.

Att bestraffning inte är en bra metod vet vi – och särskilt inte i en institution som har lärande och utveckling som sitt främsta mål. Bestraffning bör vi spara till riktigt allvarliga saker och överlåta till andra myndigheter än skolan, tänker jag. Det finns andra sätt att sätta gränser än att bestraffa på det sätt som Mohamsson föreslår. Att hjälpa till i bamba eller att städa skolgården är aktiviteter som alla kan delta i, och som går att motivera utan bestraffningskraft. Det handlar om att skapa engagemang för den verksamhet och omgivning man som elev dagligen är en del av.

Och hur kommer det sig att Liberalerna – de frisinnade – hanterar ett problem i skolan genom att svartmåla hela kategorin barn och unga som några som behöver tystas och disciplineras? Var det inte de som ville motverka auktoritetstro och traditionalism och verka för alla individers frihet?

Skolan ska inte fostra till lydnad, utan till delaktighet och ansvar. Om vi vill att framtidens medborgare ska kunna tänka själva, ta ställning och bidra till samhällets utveckling, måste de få öva på det redan i skolan – inte tystas eller bestraffas för att de försöker.