Snart arbetsfri!

I dag fyller jag år! Om ett år är jag 65 och går i pension. Å, vad jag ser fram emot det, att äntligen bli arbetsfri, fri att arbeta med det jag vill! Då blir jag äntligen fri att fördjupa mig i och skriva om de problem och frågor jag vill; om hur en annan och mer meningsfull skola skulle kunna se ut.

Nu när jag ser tillbaka på mitt yrkesliv slår det mig att jag på ett sätt har gått i skola hela livet. Grundskola, gymnasium, högskola, sen arbetat som lärare, och därefter som skolforskare. Skola, skola, skola! Visst har jag fått lära mig mycket, och visst har jag mött många fantastiska lärare, men det har inte alltid har varit så meningsfullt. Det har varit få möjligheter att koppla lärandet till mina egna frågor, det jag har varit nyfiken på, och det har varit svårt att se sammanhangen.

Jag har studerat och presterat och gjort det lärare har sagt till mig. I arbetet som forskare har jag gjort det som meriteringsreglerna föreskriver; jagat medel för att få forska, skriva engelska artiklar och i övrigt vara bäst på allt för att så småningom kunna bli professor. För det mesta har det varit under tidspress. Det var visserligen en lättnad att få börja gymnasiet där jag åtminstone fick göra ett val, men tiden för frågor och samtal var minst lika kringskuren som på högstadiet. Något bättre blev det på högskolan. Då fick jag göra ytterligare ett val och behövde inte läsa alla ämnen på en gång som i grundskolan och på gymnasiet. Det minskade prestationspressen något.

Ja, vilket liv! Men det har förstås funnits undantag. Det finns ju ett liv innan och utanför skolan, även om det ibland inte har känts så. Som barn undersökte jag det mesta och hemma var det ingen som rynkade på näsan eller satte stopp för min nyfikenhet. Mamma och pappa förstod inte alltid vad jag höll på med och kunde sällan tala med mig om krukväxter, akvariefiskar, fåglar, blommor, virkning, stickning, knyppling, växtfärgning, trolleri, kemi, matlagning och allt annat jag höll på med. Det gjorde mig inte så mycket. Det gick ju att läsa om det mesta i böcker, och det fanns kamrater att tala med.

När jag kom ut som ny mellanstadielärare var året 1982. Läroplanen 1980 var den som gällde med stort friutrymme för läraren att lägga upp undervisningen. Jag förstår nu i efterhand att jag hade turen att få verka som lärare under en glugg i skolutvecklingens historia, då visionen om en skola för alla levde, då det fanns en tro på att vi i samhället och framför allt genom skolan kunde skapa en bättre värld. Jag mötte mina elevers behov genom att utveckla undervisningen med hjälp av Freinet- och Montessoripedagogik. Återigen kom litteraturen och samtalen med mina kamrater bli navet i mitt lärande.

Min handledare på forskarutbildningen frågade vad jag ville, vad jag ville undersöka och lära mig. Jag såg och förstod att han menade allvar. Jag svarade att jag ville skolutveckla, jag ville lära mig hur man gör för att göra skola och undervisning bättre. Min handledare förde lärande samtal med mig såsom jag aldrig tidigare hade upplevt. Det var magiskt! Det lärandet kändes i hela kroppen! Han fick mig att känna att jag deltog i ett spännande samhällsdrama om att utveckla skolan. Jag kände mig deltagande i något viktigt, att jag hade ett betydelsefullt uppdrag att genomföra. Tänk om vi kunde utveckla grundskolan till att bli en medborgarskola där alla elever känner att de har en viktig roll att spela i det spännande samhällsdramat!

De här undantagen från den prestationsinriktade och tidspressande skolan har som tur är gett mig en värdegrund och en drivkraft som jag har kunnat luta mig mot i tider av meriterings- och publikationshysteri. Men nu är jag led på att inte hinna tänka, att inte hinna läsa det andra forskare har undersökt, att inte hinna förstå de mer ogenomskådbara sammanhangen. Jag blir frustrerad när jag möter resultaten av den ensidigt målstyrda och vinsteffektiva forskningen; när jag läser artiklar som kommer fram till det vi redan visste, eller när jag läser avhandlingar där snabba och snäva litteratursökningar missar väsentliga forskningsbidrag. Och jag blir besviken när det inte finns plats för bildande samtal för att alla kamrater är upptagna av undervisning och undervisningsplanering, eller att just jaga meriteringspoäng.

Så jag ser fram emot att få vara arbetsfri! Att få vara en fri och tänkande människa! Under året som kommer vill jag bjuda in dig till föreläsningar och samtal om skolutveckling. Det blir ett sätt för mig att dela med mig av min forskning, men också att få diskutera viktiga frågor om skolans framtid. Hur kan vi skapa en annan och mer meningsfull skola? Vi ses!