Visar inlägg med etikett utbildningspolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utbildningspolitik. Visa alla inlägg

2025-10-24

Liberalerna och elevinflytande

I går hörde jag på TV – med fasa – Liberalernas partiledare Simona Mohamsson föreslå att elevinflytandet ska tas bort ur skollagen och att lärare ska få möjlighet att bestraffa elever genom att låta dem hjälpa till i bamba. Tanken tycks vara att elevinflytande är detsamma som att eleverna bestämmer i skolan, och att bestraffning är ett sätt att få eleverna att inte upprepa sitt negativa beteende.

Men elevinflytande i skolan handlar ju om att lära sig att delta i ett samtal för förbättring – att få erfarenhet av att det kan löna sig att göra sin röst hörd, men att man inte alltid får exakt som man vill. Man kan behöva kompromissa, eller upptäcka att det finns andra sätt att förbättra något än det man själv först tänkt sig.

Att bestraffning inte är en bra metod vet vi – och särskilt inte i en institution som har lärande och utveckling som sitt främsta mål. Bestraffning bör vi spara till riktigt allvarliga saker och överlåta till andra myndigheter än skolan, tänker jag. Det finns andra sätt att sätta gränser än att bestraffa på det sätt som Mohamsson föreslår. Att hjälpa till i bamba eller att städa skolgården är aktiviteter som alla kan delta i, och som går att motivera utan bestraffningskraft. Det handlar om att skapa engagemang för den verksamhet och omgivning man som elev dagligen är en del av.

Och hur kommer det sig att Liberalerna – de frisinnade – hanterar ett problem i skolan genom att svartmåla hela kategorin barn och unga som några som behöver tystas och disciplineras? Var det inte de som ville motverka auktoritetstro och traditionalism och verka för alla individers frihet?

Skolan ska inte fostra till lydnad, utan till delaktighet och ansvar. Om vi vill att framtidens medborgare ska kunna tänka själva, ta ställning och bidra till samhällets utveckling, måste de få öva på det redan i skolan – inte tystas eller bestraffas för att de försöker.

2020-09-22

Om fyrahundra år...

Jag tycker om att se på historiska dramaserier. I sommar har jag sett Poldark och dramatiseringarna av Henrik den VII och VIII. Jag lever mig in i de olika karaktärernas livshändelser och föreställer mig hur jag skulle ha tänkt och handlat. Många gånger tänker jag ”men att de inte gör så… att de inte förstår det kloka i det…”. Jag inser förstås att jag formulerar mina tänkta handlingar utifrån den tid och det samhälle jag lever i, och att dramaseriernas författare försöker beskriva hur 1700-talets människor i Cornwall England tänkte, som i Poldark, eller adeln i 1400- och 1500-talets England i serierna om Henrik den VII och VIII.

Men ändå har jag svårt att slita mig från att den historiska situationen så tydligt sätter ramar för vårt tänkande och handlande. Senast slog det mig i ett avsnitt av Poldark där en av huvudpersonerna, Demelza, försöker argumentera för gruvarbetarna att samla barnen för att lära dem att läsa och skriva, för att på lång sikt förbättra livsvillkoren för arbetarna. Gruvarbetarna tycker att det är en befängd tanke. De behöver barnens inkomster från deras arbete i gruvan och kan inte se hur läsning och skrivning ska sätta mat på bordet.

Demelza såg framför sig att det behövdes en förändring i det system av relationer som reglerade utbildning mellan samhällsklasser, och mellan barn och vuxna. Hon hade en idé om att ett långsiktigt arbete för att inrätta en ny samhällsfunktion, skolor, skulle ge arbetarna förutsättningar att förbättra livsvillkoren. Det som var svårt för arbetarna att förstå var hur en förändring ”nån annanstans” än i gruvsituationen just nu, genom att barnen arbetade där och på så vis bidrog till familjens inkomst, skulle kunna vara en klok idé. Och det är klart att det var ett reellt problem som behövde lösas. Demelza hade viss framgång och lyckades samla en mindre grupp barn. Jag lever mig in i berättelsen och känner frustrationen riva i kroppen. Att de inte kunde förstå en sån enkel sak hör jag mig själv tänka.

Jag undrar: Vad är det i dag som vi inte kan förstå skulle vara framgångsrikt att långsiktigt satsa på? Vad kommer människor om två eller fyrahundra år se tillbaka på och förvånat undra hur vi inte kunde se det självklara i? Vilka förändringar skulle vi behöva göra ’nån annanstans’ i vårt samhälle för att på lång sikt komma åt de problem som nyhetsprogrammen rapporterar om kväll efter kväll? Jag tänker att utbildning och framför allt grundskola och gymnasieskola är detta ’nån annanstans’ som kan ge oss förutsättningar för att förbättra de problem vi står inför.

Ingen kan förutsäga vad som kommer att hända, men det är viktigt att ha visioner, inte bara för den nära framtiden och utan också för den tid som ligger långt framför oss. Det ger intressanta bilder av våra värderingar och förhoppningar för samhället. Viktiga frågor – svåra, men likväl nödvändiga att fundera på för att ge riktning och mening åt livet.

Om fyrahundra år tror jag att människor kommer att förvånas över att vi inte kunde se

  • att all utbildning behöver vara fri för alla, att det inte ska kosta något att utbilda sig och att den ska vara tillgänglig för alla.
  • att barn och unga med olika bakgrunder behöver mötas och lära känna varandra under skolgången. Skolgången ska inte segregera utan integrera människors olika förutsättningar och livserfarenheter för att ge bästa förutsättningar för samarbete.
  • att att det ska vara möjligt att när som helst kliva på eller återuppta den utbildning man har pausat. Det ska inte finnas några återvändsgränder i utbildningssystemet. Det ska aldrig vara försent att utbilda sig och det ska alltid gå att komplettera den utbildning man har.
  • att att utbildningsinformation och yrkesvägledning behöver vara en integrerad och kontinuerlig del av skolgången. De val man gör ska vara välinformerade, och också anpassade till samhällets behov.

De här fyra principerna, menar jag, skulle vara avgörande steg framåt i en utbildningspolitik som ger förutsättningar för att långsiktigt arbeta med många av de samhällsproblem vi står inför.

 

2019-07-18

Almedalen 1: Vad saknas i rektorsprogrammet?

På ett skolledarseminarium i Almedalen fick jag ett antal frågor som jag gärna vill återvända till. Den första frågan gällde vad som saknas i rektorers utbildning, det vill säga i rektorsprogrammet? Ett förslag från en åhörare var att det borde ingå ett ekonomi- och budgetinslag eftersom just de ekonomiska ramarna effektivt sätter ramar kring det som rektor vill göra.

Det är naturligtvis intressant och relevant att ifrågasätta en utbildnings innehåll och föreslå förbättringar. Men här vill jag uppmärksamma att den formella och behörighetsgivande utbildningen när det gäller de pedagogiska yrkena är en mindre och introducerande del i den totala yrkesutvecklingen. Att då vid frågor om skolförbättring och här när det gäller ledarskapsförbättring, ensidigt ställa frågor om vad som saknas i utbildningen kan leda diskussionen på villovägar. När jag exempelvis föreläser om skolförbättring händer det återkommande att åhörare vill väcka frågan om hur lärarutbildningen borde se ut för att vi skulle komma tillrätta med de problem jag tar upp. Jag brukar då svara att det visserligen är en viktig fråga, men som leder bort från det forskning visar att rektorer och lärare gör i det dagliga arbetet på sin skola för att den ska bli framgångsrik.

Formell utbildning är viktigt, men än mer betydelsefullt är hur lärandet sker i den dagliga praktiken. Rektorer verkar i en lokal praktik där dess framgång beror av en närmast oöversiktlig mängd förhållanden. Därför vill jag rikta fokus mot hur rektorers lärande sker i det dagliga arbetet. Hur rektorers lärande i sin helhet ser under sitt yrkesliv är mer intressant än enbart de tre åren på 20 procent som rektorsprogrammet utgör. Den är förstås svårare att greppa och kanske är det därför vi håller så starkt kvar vid den formella utbildningens innehåll.

Men vad ska ett rektorsprogram innehålla med den här utgångspunkten? Det ena handlar om att ge rektorer kunskap och redskap för att undersöka och analysera den komplexa praktik de är verksamma i. Det innebär att rektorerna behöver skolas i ett vetenskapligt förhållningssätt. Rektorsprogrammet ligger på så kallad "avancerad nivå", vilket innebär att ambitionen när det gäller det vetenskapliga förhållningssättet är hög. Jag bedömer att vi som utbildare i programmet klarar det rätt bra.

Jag är mer bekymrad för den andra delen, som jag menar handlar om att ge grundläggande kunskap och redskap. Jag är rädd för att den avancerade nivåns perspektivtagande och kritiska betraktelsesätt överskuggar uppgiften att förmedla den relativt fasta och grundläggande kunskapen om hur man gör för att bygga och vårda en skolorganisation, hur man gör för att gå igång lärande processer i arbetslag som förbättrar undervisningen och hur man gör för att hålla fokus på uppdraget och inte lägga skulden på eleverna när skolan inte är framgångsrik.

Jag är rädd för att vi som universitetslärare tappar den kunskapen i vår iver att vara vetenskapligt kritiska och ge olika perspektiv på exempelvis skolorganisation. Och vi ser inte vad som utgör den grundläggande kunskapen, eller betydelsen av den, för att vi oftast själva inte har erfarenhet av rektorsyrket. Jag menar således att det finns en risk för att den grundläggande kunskapen och redskapen för rektorsyrket saknas i programmet, och att det är något vi som utbildare i programmet behöver se över.





2018-08-13

Tankar om lärarbristen

Det saknas 77 000 lärare i våra skolor och förskolor enligt Skolverket. Elever  vittnar om ständiga lärarbyten och på en del skolor finns inte legitimerade lärare som ansvarar för den grundläggande läs- och skrivinlärningen. Det är förstås allvarligt och det är inte bara undervisningen som drabbas. Om det inte finns utbildade lärare faller grundförutsättningen för mycket av det inre förbättringsarbetet; och för att det utvecklas en samarbets- och lärandekultur som skulle kunna "ta hand om", motivera och utveckla nya lärare på jobbet.

Vi behöver anta alla som vill bli lärare till lärarprogrammen, även om det innebär låga intagningspoäng. Vi får satsa på att lärarutbildningarna utgår från dessa ungdomars motivation och framtidstro och ställer krav på dem på ett  utvecklande sätt. Vi behöver vidare skapa alternativa och kortare utbildningsvägar, där huvudmän och skolor tar ett utökat ansvar för det fortsatta lärandet.

Sammantaget blir utmaningarna större för rektorerna när det gäller att få till en samarbets- och lärandekultur för att utveckla en kontinuerlig yrkesutveckling på sina skolor. Flera huvudmän och skolor har en sådan kultur som skolor kan lära av. Utöver det behöver staten, genom satsningar som exempelvis Samverkan för bästa skola, ge stöd till skolor att bygga en struktur som ger goda förutsättningar för såväl elever som lärare att utvecklas.

2018-08-10

Tankar om lärarassistenter

Liberalerna föreslår att 18 000 lärarassistenter ska anställas i skolan. Det ska ge lärarna möjlighet att ägna sig åt undervisning. Men vad menar Björklund med undervisning?

Undervisning innebär att planera, genomföra och följa upp lektioner. Det innebär också att samverka i planeringen med andra lärare, såväl inom ämnet som med andra ämnen, så att undervisningen framträder som en helhet för eleverna. Det främjar lärandet. Undervisning i betydelsen att genomföra den verksamhet som läroplanen föreskriver, innebär också att planera, iscensätta och följa upp det sociala arbetsumgänget med barnen och ungdomarna så de lär sig tolerans och respekt för varandra samt samarbete och självständighet. Yttermera innebär det att involvera eleverna i skolans verksamhet så de lär sig hur man engagerar sig och tar ansvar som kommande samhällsaktörer.

För att klara det här uppdraget behövs fler lärare i skolan, inte fler lärarassistenter.

2017-11-21

Att sprida kunskap




För några dagar sedan blev jag intervjuad för tillitsdelegationens räkning. Jag fick frågan om vad som främjar att skolors verksamhet förbättras? Till att börja med kändes uppgiften övermäktig. Vad och hur ska man berätta för någon som inte är så insatt i ämnet och där det samtidigt är viktigt att förmedla kunskapen för delegationens fortsatta arbete?

Jag började i en ände och samtalet flöt på. Och under tiden reflekterade jag att det här är en viktig uppgift för mig som forskare; att sakligt och enkelt, och rätt så kortfattat träna på att kommunicera den kunskap jag har om skolförbättring. För vilken betydelse har det om jag inte kan förmedla kunskapen till andra aktörer i samhället? Vi är ju många som bygger det framtida samhället och inte alla kan ju vara forskare, eller ens verka inom skolområdet.

Ja, detta får jag påminna mig allt som oftast, och jag behöver träna på det om och om igen. Jag tror samtalet med intervjuaren gick rätt så bra, att hon förstod och tyckte att det var intressant. Hoppas det, och hoppas det kommer att betyda något för delegationens arbete.

2014-12-01

Morgonreflektion: Rektorsrollen behöver omdefinieras

Ser på en video från UR om Ströveltorpsskolans arbete med att förbättra sina resultat. Tänker att forskningsresultat visar att det är just lärares samarbete kring sin undervisning och som syftar till att ändra lärarbeteendet som ger resultat. Och tänker vidare på att TALIS visar att svenska lärare rapporterar att de sällan ger andra lärare respons på undervisning, och att lärare rapporterar att de sällan upplever att respons leder till professionell utveckling. TALIS visar att vi i Sverige ligger under medelvärdet här jämfört med andra länder. Hur kommer det sig?


Hur kommer det sig  när vi har lång tradition av lokal skolutveckling? Hur kommer det sig när vi nu har satsat stort på rektorsprogrammet? Hur kommer det sig med vår värdegrund att elevens behov ska vara i centrum. Funderar på alla möten med lärare och skolledare jag under den sista tiden har varit med i; på rektorsprogram, föreläsningar och konferenser, i intervjuer i samband med utvärderingar och forskning...


Tror att ett svar ligger i att vi har en statlig och kommunal verksamhet/administration som knutit rektorer till sig på ett sätt, så att de har avlägsnat sig från kärnarbetet i sina skolor. Rektors huvuduppgift borde vara att skapa professionellt lärande gemenskaper på sina skolor som har elevernas lärande i fokus, varje dag.

2014-02-25

Nytt namn på ordning-o-reda utredningen

Byt namn till Elevernas och lärarnas arbetsmiljö. Och sätt dit en ordförande från Sveriges elevkårer. Frisinnat tänkt!

2014-02-10

Skolpolitiker: Fånga förändringen och förädla den!

Skoldebatten tar ständigt nya varv tycks det. I dag presenteras skolutredningen som lägger skulden för skolans resultat på kommunaliseringen. Utgångspunkten för denna utredning liksom för den senaste tidens reformer är de dåliga resultaten, vilket för det mesta betyder Sveriges fallande position i PISA-ligan. I skoldiskussion om dessa resultat och vad som behöver göras  återkommer några oomkullrunkeliga påståenden värda att uppmärksamma; att nära nog ingenting görs i kommuner och skolor samt att förbättring måste initieras från staten. Det är också en tydlig ton i den senaste skolutredningen och i den diskussion som nu följer på den.

Som grund för hela den politiska diskussionen om skolan tycks också några mer grundläggande trosföreställningar om verklighetens beskaffenhet göra sig gällande, nämligen att skolan till sitt innehåll och till sin organisation är oföränderliga, statiska. Och likaså att barn och ungdomar, som en social grupp i vårt samhälle, är statisk. Detta kan ju tyckas lite märkligt eftersom politik arbetar med förändring och närmare bestämt med förbättring. Varför detta inte har genomslag i skolpolitiken skulle jag säga beror på att barn och ungdomar inte har någon maktröst i vårt samhället. Men jag ska inte fördjupa den diskussionen här.

Jag vill emellertid påstå att vad som ska vara grundskolans innehåll och hur det ska organiseras aldrig har varit statiskt och så inte kommer att vara i framtiden. Att barn och ungdomar som social grupp i ett samhälle, vad de tänker, känner och tar sig för också är något som är stadd i ständig förändring. Politiken uppträder som om barn o ungdomar, skolor, lärare och kommunala verksamheter, vore fysikaliska och biologiska storheter som enkelt går att styra. Som om skolsystemet innehåller ett antal olycksdrabbade fyrvägskorsningar som enkelt kan byggas bort med vägbroar och påfarter för att bli planlösa. På ett mycket övergripande plan är förstås infrastrukturen av lagar och förordningar viktig, men det är inte här jag tror problemet ligger.

Problemet i skoldebatten menar jag ligger i antagandena ovan, vilket leder till att fel frågor ställs. Frågorna gäller inte statlig eller kommunala skola? Demonstrationsskolor? Skolinstitutet? Mindre klasser? Svaren är inte, eller åtminstone inte enbart, lösningar på nationell systemnivå som ska fylla i luckor i infrastrukturen. Lösningen ligger i att fånga förändringen, och en betydande del av förändringen sker lokalt, i kommuner och skolor.

Samhället förändras ständigt. Det betyder att hur vi lever tillsammans, och i det här fallet hur vuxna och ungdomar lever tillsammans i skolan, inte är samma form av umgänge som i går. Dagens ungdomar, liksom dagens lärare, är formade av ett annat samhälle än det som gav oss skolan före 1990. Vad som är meningen med samhällslivet och hur individen ser på sina möjligheter är något helt annat än för de som växte upp i det samhälle som gav oss skolan före 1990, då den var statlig.

Den här förändringen behöver politiken följa med i och därför fråga sig vad våra barn och ungdomar i skolan upplever ? Vad och hur tänker de kring sin framtid, vad vill de med sina liv och vad vill de lära sig? Hur vill de lära sig? Därutöver behöver politiken också fråga sig vad lärare upplever i sitt arbete? Hur tänker de kring sin professionella utveckling och de förutsättningar de har? Och ytterligare: Vad upplever förvaltning och politiker i de kommunala verksamheter? Vad är det som pågår där av utveckling? Vilka menar de är de viktiga frågor man behöver brottas. Och som ett resultat av dessa undersökande frågor: Vad betyder det för hur vi ska utveckla grundskolan, lärarutbildning och stödsystemet till kommuner och lärarprofessionen?

I dag känns det som politiken i stället för att föregripa och bereda väg för förändringen genom att utveckla stödsystem försöker få tiden att stanna. Det är visserligen klokt och bra att det finns ett fast system att hålla sig i, en infrastruktur, när sikte på en utveckling ska tas som vi kanske ännu inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Men när ivern att få tiden att stanna blir så stark att politiken försöker upprätta gångna tiders system, då har det gått för långt.

Samhället förändras och så människorna med den, också hur de tänker och vad de upplever. Det kan vi inte stoppa. Således kan vi inte heller stoppa förändringen av skolan. Frågan är om vi vill vara med och förädla förändringen till en förbättring för våra barn och ungdomar? Jag tycker jag tydligt ser en sådan förädling när jag jag är ute i skolor och kommuner. Lärare berättar hur de använder läroplan och pedagogiska planering och hur det har drivit på deras professionella utveckling, de berättar om arbetslag med kollegialt stöd och granskning. Elever berättar hur de har tillit till sina lärare och kan vända sig till dem när de behöver hjälp i sitt lärande. Skolchefer berättar om hur de skapar nya arbetsgrupper av rektorer där de försöker skapa samtal om hur den praktiska verksamheten kan förbättras, och rektorer berättar hur de finner stöd och utmaning i dessa lag. Men det finns också skolor och kommuner som inte har kommit så långt i sin professionalisering, som inte riktigt förmår att ta det fulla ansvaret för uppdraget. Och som inte förmår lösa stödfrågan internt för att komma på rätt köl. Det här staten behövs, för att ge dessa kommuner stöd.

Förändringen och utvecklingen pågår. Den pågår lokalt där ute i våra kommuner, skolor och friskolor. Den pågår bland våra barn och ungdomar. Förändringen går inte att stoppa. Den kommer att bryta fram. På sikt kommer en förändring av skolan och dess innehåll att tvingas fram. Tiden kommer att tvinga fram en förändring av vad det innebär att vara lärare, rektor och skolchef. Om vi vill kan vi vara med här och gripa oss an denna förändring och utveckla den, rakt in i framtiden. Nu åstadkoms endast konvulsioner när staten försöker få förändringen att stanna. Utvecklingen sker i skolorna. Staten ska visst ha ett system för att säkra lagar och förordningar, men därutöver behöver staten ägna sig åt stödja skolhuvudmännen så att den professionella kommunikationen mellan dem förbättras om hur en bra skola för våra barn och ungdomar byggs.








2013-09-17

Lärarnas stress - tecken på bristande förbättringskapacitet?

Lärarna knäcks av stressen är budskapet från Lärarnas riksförbunds arbetsmiljöundersökning läser jag i Expressen. Det är regeringens reformer de senaste åren som starkt har bidragit till detta enligt lärarna i undersökningen. För några veckor sedan intervjuade jag och en kollega en grupp lärare. Vi ville veta hur de planerar och genomför undervisningen och vad som främjar och stödjer dem i detta. Vi var särskilt intresserade av hur den senaste tidens reformer hade påverkat lärarna. Lärarna återgav helt andra erfarenheter än de som framkom i arbetsmiljöundersökningen.

De berättade hur läroplanen med det centrala innehållet och förmågorna samt den pedagogiska planeringen kraftfullt har hjälpt dem att genomföra en mer elevaktiv undervisning med ett tydligt fokus på lärande. De berättade också hur de nationella proven har gett dem redskap att bedöma planeringen av den egna undervisningen. De menade också att skollagens krav på vetenskaplighet har gett dem råg i ryggen att stå upp för sin lärarkunskap.

Allt var emellertid inte rosenrött. Elevdokumentationen för varje ämne i kommunens datasystem fungerade inte, enligt lärarna. Den resulterade i 30 sidor för föräldrarna att läsa. Dokumentationen blev genom det valda systemet för omfattande, både att skriva och läsa. Kvaliteten kunde också diskuteras. Vad kom egentligt ut av all denna text? frågade sig lärarna. Många formuleringar upprepades. Likaså berättade de samstämmigt att de nationella proven var för omfattande. Genomförandet av proven inverkade menligt på undervisningen som skulle föregå parallellt.

Såväl elevdokumentationen som de nationella proven hade lärare och skolledare gemensamt uppmärksammat och riktat förbättringsåtgärder mot för att minska arbetsbelastningen och säkra kvaliteten. Systemet för dokumentation skulle bytas mot ett bättre och organiseringen av de nationella proven skulle tas upp med kommunpolitikerna. Jag tänker att detta också är en sida av de nya reformerna, att deras genomförande behöver ordnas kollektivt i organisationen om det ska fungera. Om det inte finns en förbättringskapacitet i skolorganisationen hamnar reformarbetet till slut på varje enskild lärares bord och då kan det bli ohälsosamt stressigt. Forskning visar på att just skolorganisationer i år 7 till 9 generellt brister i sin förbättringskapacitet och det är i dessa som Lärarnas riksförbund till största delen har sina medlemmar.

De fortsatta analyserna av intervjuerna får visa på vad samarbetet och organisationen betyder för lärarna. Lärarna gav dock ett tydligt professionellt intryck där lugn och saklighet, snarare än stress och uppgivenhet, utmärkte  berättelserna om reformernas förtjänster och brister. Även om det inte var skolorganisationen som var fokus i intervjuerna kunde vi skönja en tillit till en kollektiv kapacitet att uppmärksamma och ta sig an det som inte fungerade.


2013-05-15

Mer statligt ansvar - hur ska det gå till?

Moderaterna svänger och vill ha mer statligt ansvar kan vi läsa i Skolvärlden. Den senaste tiden har förstatligande-röster hörts såväl från utbildningsministern som LR:s nya ordförande. Men vad är det man vill förstatliga och centralisera, undrar jag stillsamt? Vi har ju redan ett av världens mest förstatligade utbildningssystem!

Läroplanerna är nationella, kursplanerna likaså och som dessutom är detaljerade . Vi har ett nationellt betygssystem med kriterier som kontrolleras med nationella prov, och omfattande sådana ska tilläggas. Vi har förordningar om det mesta - till och med om hur undervisningen ska planeras och genomföras. Vi har lärarlegitimation och kunskapslyft, rektorsprogram och lärarutbildningar. Och vi har en ny skollag med tydligare skrivningar.

Vad finns kvar? Det är väl ekonomin då, hur mycket resurser som ska gå till specifika skolor. Annars finns snart inget lokalt utrymme kvar där staten kan fylla på med ytterligare styrning.

Det här är en väg som leder bort från en utveckling där lärare och skolledare tar ett lokalt och professionellt ansvar. Det är en gåta för mig att Lärarnas Riksförbund stöder en sådan utveckling. Det behövs visst styrning, men med ett annat fokus menar jag. Det behövs en styrning som handlar om att bygga upp strukturer som utvecklar den lokala professionaliteten. Ett förslag i en sådan riktning har jag gett i ett tidigare blogginlägg om kommunala skolledarcentrum.


2013-05-10

Inrätta kommunala skolledarcentrum

S vill ha akuta åtgärder mot krisen i skolan och bjuder därför in till nationell samling kan vi läsa i DN. Inbjudna är enligt DN lärarfacken, lärarhögskolorna, Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och Friskolornas riksförbund. Förebilden för samarbetet är ett liknande arbete i delstaten Ontario i Kanada.

Ända sedan min avhandling 2000 har jag argumenterat för att det är den kommunala och lokala kompetensen som behöver stärkas för att vi ska klara av skoluppdraget. Det kan man förstås stärka med att förbättra lärarutbildningen. Mindre klasser som S föreslår ger också bättre villkor för lärare att organisera en bra undervisning.

Men det räcker inte, inte i ett decentraliserat system och i ett samhälle där barn- och ungdomsgrupper och deras behov ser så olika ut i skilda delar av landet. Då behövs det jag brukar kalla en lokal motor för lärande och utveckling bland lärare och skolledare i kommunen. En sådan lokal motor kan utveckla kunskap om  just de elever som finns på den egna skolan och hur de lär sig. Dessutom utgör skola och utbildning inte längre en självklar riktningsvisare för ungdomar hur de ska planera och leva sitt liv. För att skolor ska kunna spela en större roll behöver de i större grad samspela med det lokala samhället, också något som den lokala motorn kan svara för.

Utvecklingsmotorn behöver i princip skapas på varje enskild skola och det är rektors uppgift. Liksom det är lärares ansvar att organisera lärandet för sina elever är det rektors ansvar att organisera lärandet för lärarna på skolan. Statliga kompetensutvecklingssatsningar som lärarlyft och rektorslyft i alla ära, men det är på den egna skolan lärare och rektorer behöver lära om de unika elever som de har och i de lokala undervisningssituationer som uppstår just där.

Läraren är viktig, det är läraren som möter eleven, men det betyder inte stora delar av resurserna ska läggas direkt på lärares kompetensutveckling. Med ett resonemang om att det behöver finnas en lokal motor för lärande och utveckling behöver ökade resurser läggas på rektorer och skolförbättrare i kommunen att organisera och driva lärares lärande. Endast så kan det ske en förbättring av undervisningen vid varje skola för just de elever som går där.

Om rektorer och andra skolledare på allvar ska kunna ta ett ansvar för att organisera en kunskapsskapande motor på den egna skolan behöver de ha stöd för detta i den förvaltningsorganisation de tillhör. Även om jag kan se ett växande sådant stöd, menar jag att skolförvaltningarna till stor del har en egen byråkratisk arbetslogik som rektorerna snabbt verkar bli en del av - och i den finns ingen plats för att förstå det sociala livet och lärandet på de specifika skolorna och hur den lokala skolorganisationen kan byggas för att stödja lärare lärande med fokus på elevernas lärmiljö och resultat.

Vissa kommuner har skapat skolutvecklingscentrum som svarar för en del av denna kompetens, men de förläggs utanför förvaltningsstrukturens beslutsfattande funktioner och har ingen reell möjlighet att påverka. De blir beställarorganisationer dit rektorer kan vända sig om de så önskar. Som jag uppfattar det blir det inte skolutvecklingsidéer som blir bärande för rektorerna utan snarare förvaltningens byråkratiska rutiner.

Det kanske är dags att se till att kommunerna bildar skolledarcentrum som leds av en skolförbättringsledare med uppgift att leda rektorernas lärande; ett lärande med fokus på att kartlägga de lokala skolornas förmåga att lära om de egna eleverna och att utforma en undervisning som passar dem. Ett sådant lärande behöver handla om hur grupper och ledarskap ska organiseras på skolorna, hur undersökningar ska genomföras för att få reda på hur eleverna lär sig, hur aktioner ska genomföras för att utpröva nya undervisningsmönster etc.

Det här finns dokumenterat inom det kunskapsområde skolförbättring, eller school improvement, som flera av de forskare, bland annat Michael Fullan, är engagerade i och som också deltagit i samarbetet med Ontario i Kanada. Ett framgångsrikt koncept i Ontarioexemplet har varit samarbete med skolforskare. I DN artikeln nämns inget om också dessa kommer att bjudas in, man kan ju hoppas.

2013-02-18

Ny utbildningspolitik nu

Den senaste tiden har det i nyheterna och bloggarna hörts allt fler röster för en ny utbildningspolitik. Ingrid Carlgren frågar sig om det går att ändra skolpolitiken. Hon svarar att logiken bakom och effekterna av den nyliberala politikens framgångssatsningar med tydliga mål, valfrihet, tidig uppföljning och kvalitetssäkring måste granskas. Och sen säger hon något ännu viktigare, att den kvalitetssäkring i form av granskning och inspektion av skolor vi har idag aldrig i sig kan leda till förbättringar om vi inte beskriver alternativen.

När Björklund precis beslutat sig för att minska byråkratin för lärarna i skolan kommer moderaterna med förslaget att återinföra betyg från åk 3. Det har väckt många reaktioner. Finns inget stöd i forskning för att tidigare betyg ger bättre resultat, säger Christian Lundahl. Moderaterna saknar en vision för skolan, konstaterar Matz Nilsson, och efterlyser liksom Ingrid Carlgren alternativen. Jabar Amin (MP) stämmer in i samma reaktionskör. Respekt för forskningen kräver en lång räcka lärare på DN!

Ett debattinlägg jag gärna skriver under på är det som har författats av en grupp rektorer och en fil dr i DN. De undrar hur det kommer sig att inte utbildningspolitiken anpassas till det förändrade samhället.
Samhället är i färd med att förändras, precis som det gjorde när industrialismen gjorde sitt intåg. Gamla yrken kommer att dö ut. Nya kommer att uppstå. Liksom i tidigare paradigmskiften kommer samhället att omstruktureras och förhoppningsvis kommer fler få möjligheter till ett bättre och mer självständigt liv. I detta ljus, är Borgs och Tobés och även Björklunds förslag direkt kontraproduktiva för att Sverige ska kunna möta globala samhällets krav. Betyg och kontroller må fungera i Sydostasien, men sen när vill Sverige bli ett samhälle som Kina eller Sydkorea?
Ja, jag har länge undrat samma sak! Men kanske håller manegen på att krattas för att nya utbildningspolitiska alternativ ska kunna göra sig gällande. Likvärdighetsutredare Sten Svenssons debattinlägg väcker hopp där han menar att vi inte kan ha ett betygssystem som stämplar många ungdomar som misslyckade och som stänger dem ute från arbetsmarknaden för att de har ofullständiga betyg. Skolan är ungdomars första möte med, och relation om man så vill, med en samhällelig institution. Att stora grupper ungdomar får erfara att den institutionen stämplar dem i stället för stödjer dem bygger inte det framtida samhället vi vill ha, menar jag.


2013-01-28

Nya utbildningspolitiska mål för S

Nu kommer socialdemokraternas program för utbildningspolitiken. Bland annat återfinns ett forskningsinstitut med satsning på skolutveckling. Det ser jag fram emot. Det kan du läsa om här >>

Nya utbildningspolitiska mål

Partistyrelsen föreslår den kommande kongressen att sätta upp tre nya utbildningspolitiska mål. Det handlar om grundskolan, gymnasiekompetens och den högre utbildningen.
Grundskolan
Vår självklara ambition är att alla elever ska nå målen i grundskolan. Fram till år 2020 vill vi halvera antalet elever som är obehöriga att påbörja ett av gymnasieskolans nationella program. För att nå målet vill vi investera mer i skolan för bland annat mindre klasser, fler skickliga lärare, obligatorisk förskoleklass och kostnadsfri läxhjälp. Allt för att varje elev utifrån sina förutsättningar ska kunna nå målen.
Gymnasiekompetens
Alla under 25 år ska ha en fullständig gymnasieexamen. På vägen dit, vill vi, till år 2020 minska andelen unga mellan 18 och 24 år som inte har det. Unga arbetslösa utan fullgjort gymnasium ska genom ett utbildningskontrakt få hjälp till färdiga gymnasiestudier.
Högre utbildning
År 2020 ska hälften av 30-34-åringarna ha genomgått en minst 2-årig högre utbildning. Vi vill också bygga ut högskolan med fler studieplatser och höja utbildningarnas kvalitet.

Varje år den borgerliga regeringen haft makten har resultaten i skolan försämrats. Det vill vi ändra på.
Grunden för att alla elever ska nå sin fulla potential är att höja kvaliteten i skolan. Det är ett långsiktigt arbete som kräver politiska och ekonomiska prioriteringar. Därför föreslog vi i vår skuggbudget alternativet till statsbudget 2013 stora investeringar i skolan, totalt 3 miljarder kronor.
Vår vision är att alla kan leva ett bättre liv, känna frihet och framtidstro. För en framtidsinriktad Socialdemokrati är utbildning nyckeln till framtidens jobb och därmed också till människors frihet att forma sina egna liv.
Läs hela förslaget till utbildningspolitiska mål här.
Läs mer om nyheten hos SVT här.
Stefan Löfven, partiordförande
Sidan uppdaterades senast: 2013-01-27 19:14

2013-01-14

Men det visste vi väl innan...

I en intervju i Skolvärlden kan vi läsa att Tomas Tobé, moderaternas utbildningspolitiska talesperson undrar om de verkligen har organiserat IUP rätt, med anledning av den ökade detaljregleringen.
Tomas Tobé menar också att det finns grund att se över hela det nuvarande systemet.
– IUP till exempel, har vi verkligen organiserat det rätt? Det finns ofta goda skäl till att man inför något, men ibland måste man fråga sig om det är värt det, säger Tomas Tobé.
Han fortsätter:
– I Sverige har vi valt en modell där vi reglerar väldigt mycket på detaljnivå hur lärarna ska arbeta. Det har funnits ett gott syfte i detta politiskt, både från den socialdemokratiska regeringen och nu alliansen. Men nu har vi kommit till den punkten att vi självkritiskt måste ställa oss frågan: ”Är det här det bästa sättet att organisera skolan på?”
Med det visste vi ju innan, tänker jag, att ska vi främja lärarnas professionella utveckling kan vi inte detaljreglera vad de ska göra. Lärarna behöver ha utrymme för att kunna använda den egna kunskapen och kompetensen för att skapa egna modeller som kan förbättra elevernas lärmiljö. Det handlar om bland annat om vilken typ av läroplan vi vill ska styra skolan, om vi ska ha dagens instrumentella läroplan som fokuserar de kunskapsprodukter eleverna ska leverera och lärarna examinera eller om vi ska ha en mer processtyrd läroplan där elever och lärare tillsammans tar ett större ansvar för vad och hur de ska lära. Den senare med ett tydligt demokratiperspektiv! Och det handlar förstås också om vad vi vet fungerar från skolforskningen, att undervisning och lärande är komplext där de som är direkt inblandade, lärare och elever, behöver ha stort utrymme för att forma lärprocessen.

Det är klart jag blir betänksam när det låter som Tomas Tobé just kom på nåt som finns belagt i forskningslitteraturen sedan länge. Jag skulle önska att politikerna ville tala med forskarna på området innan beslut fattas, så man får kunskap om vad som har prövats tidigare och vilka de alternativa idéerna de till de man tänker kan vara.




2012-10-04

Innovativa förslag och förslag på avvägar från S

Socialdemokraterna satsar på skolan! Jag har grupperat förslagen i tre grupper A, B och C.

A. Innovativa och strukturomdanande förslag
• Bättre karriärvägar för lärare, 50 mkr
• Stärk det pedagogiska ledarskapet, 50 mkr
• Forskningsinstitut för lärande, 25 mkr

B. Traditionellt resursförstärkande förslag
• Kompetensutveckling för lärare, 450 mkr
• Mindre klasser i lågstadiet, 2 000 mkr
• Stötta skolor med tuffa förutsättningar, 100 mkr

C. Förslag på avvägar...
• Läxhjälp till alla elever, 110 mkr
• Sommarskola, 130 mkr

Jag menar att för en framtida skola i världsklass behöver politiken ta fasta på att skapa ny former eller strukturer för skolan som höjer lärares och skolledares kunskaper och färdigheter, stärker kunskapen om lärande och skapar skolorganisationer som kan samordna detta viktiga arbete på lokal nivå.

Sådana förslag kan jag tydligt se i grupp A som jag har kallar innovativa och strukturomdanade. Bättre karriärvägar har ju redan regeringen förslagit. Mitt förslag är att de förslagen behöver utvecklas så att de samgår med de karriärvägar som redan har skapats i kommuner samt med forskning kring den samarbetande skolkulturen. Att stärka det pedagogiska ledarskapet är viktigt, särskilt om det handlar om att förutom rektors roll också se till att flera lärare kan ingå i detta ledarskap och ta ansvar för den egna skolans utveckling. Ett forskningsinstitut låter mycket intressant. En utmaning blir att upprätta en organisation som också främjar att forskningen kommer till användning ända ut i klassrummen. Ett nära partnerskap med kommuner och skolor blir nödvändigt och aktionsforskning behöver bli en tydlig strategi.

Förslagen i B utgörs av traditionella resursförstärkande förslag som kan vara bra, men om de inte knyts till en särskild form förbli tämligen verkningslösa. Kompetensutveckling i form av kurser för lärare är väldokumenterat ineffektivt för en skolas utveckling. Om det däremot knyts till arbetslaget som det gjordes i ITIS-satsningen kan det få stor kraft. Mindre klasser kan självklart ha betydelse, men utan att samtidigt pedagogiken och de specifika elevernas behov beaktas ingen verkan alls. Stötta skolor med tuffa förutsättningar: Sådana skolor har oftast en undermålig organisation för att planera förbättringsarbete, men om detta beaktas samtidigt som insatser görs för att förbättra undervisningen kan det gå vägen.

Pengarna på avvägar i förslag C vore bättre att omfördela till att stärka förslagen i grupp A, se tidigare inlägg:

Häpnadsväckande logik

Förlängd skolplikt - ytterligare ett steg mot den exkluderande skolan

 

   

2012-10-01

Mer pengar, läxhjälp och förstelärare

S och V lovar mer pengar till skolor som behöver stöd i sitt arbete med likvärdigheten. Då får skolledare än större möjlighet att organisera arbetet på sina skolor så att lärarna kan planera elevernas lärande på lämpligast sätt.

Miljoner till läxhjälp (S) är däremot svårare att se vinsten med. Argumentationen att det ska satsas på de svagaste eleverna är bedräglig. Föreningar som ska hjälpa till med läxor kommer inte att ge det stöd dessa elever behöver. De behöver en anpassad undervisning av professionella pedagoger och didaktiker, inte av föreningspedagoger. Dessa elever behöver en väl strukturerad undervisning där läraren har god kännedom om ämnets uppbyggnad.

Det är svår att se tanken i socialdemokraternas satsning på sommarskola och läxhjälp. Vilken är grundtanken? Att de ska få mer tid att lära? Men eleverna har redan så mycket tid och de kämpar så hårt. Det är inte att stödja de svaga eleverna. Det är att fängsla dem ytterligare i ett system som inte vet hur det ska ta hand om dem. Det är en annan pedagogik de behöver på den tid de redan finns i skolan.

Regeringens förslag på lektorer och förstelärare kan fungera bra. Hoppas bara att skolledare integrerar detta i det arbete med arbetslag, arbetslagsledare och specialpedagoger som pågått under lång tid. Det blir en utmaning. Förstelärare och lektorer är ingen bra titel. Det signalerar en akademisk hierarki vi inte behöver mer av. Med andra titlar hade man kunnat förbereda en framgångsrik integrering med det skolutvecklingsarbete som pågår i kommuner.

2012-09-24

Häpnadsväckande logik

Socialdemokraterna vill satsa stort på skolan och ta den till en världsledande position och därför inför de obligatorisk sommarskola. Det är en häpnadsväckande logik. När verksamheten inte fungerar då ska det tas ut på eleverna som ska ta av sin lediga tid. Vilka rättigheter har eleverna? Med ett sådant här förslag blir det tydligt hur socialdemokraterna försöker ta över en nyliberal utbildningspolitik och vinna röster. Det hade varit enkelt att lägga förslag som exempelvis skulle kunna förbättra den aktuella och omfattande inspektionsverksamheten och göra den mer stödjande för lärares och skolledares arbete. Då hade elever sluppit känna att de hade misslyckats och också hade varit tvungna att ta till sitt sommarlov.

Se tidigare inlägg i denna fråga.

Förlängd skolplikt - ytterligare ett steg mot den exkluderande skolan

En skola att lita på