Nu när jag ser tillbaka på mitt yrkesliv slår det mig att
jag på ett sätt har gått i skola hela livet. Grundskola, gymnasium, högskola,
sen arbetat som lärare, och därefter som skolforskare. Skola, skola, skola!
Visst har jag fått lära mig mycket, och visst har jag mött många fantastiska
lärare, men det har inte alltid har varit så meningsfullt. Det har varit få möjligheter
att koppla lärandet till mina egna frågor, det jag har varit nyfiken på, och
det har varit svårt att se sammanhangen.
Jag har studerat och presterat och gjort det lärare har sagt
till mig. I arbetet som forskare har jag gjort det som meriteringsreglerna
föreskriver; jagat medel för att få forska, skriva engelska artiklar och i
övrigt vara bäst på allt för att så småningom kunna bli professor. För det
mesta har det varit under tidspress. Det var visserligen en lättnad att få
börja gymnasiet där jag åtminstone fick göra ett val, men tiden för frågor och
samtal var minst lika kringskuren som på högstadiet. Något bättre blev det på
högskolan. Då fick jag göra ytterligare ett val och behövde inte läsa alla
ämnen på en gång som i grundskolan och på gymnasiet. Det minskade prestationspressen
något.
Ja, vilket liv! Men det har förstås funnits undantag. Det
finns ju ett liv innan och utanför skolan, även om det ibland inte har känts
så. Som barn undersökte jag det mesta och hemma var det ingen som rynkade på
näsan eller satte stopp för min nyfikenhet. Mamma och pappa förstod inte alltid
vad jag höll på med och kunde sällan tala med mig om krukväxter, akvariefiskar,
fåglar, blommor, virkning, stickning, knyppling, växtfärgning, trolleri, kemi,
matlagning och allt annat jag höll på med. Det gjorde mig inte så mycket. Det gick
ju att läsa om det mesta i böcker, och det fanns kamrater att tala med.
När jag kom ut som ny mellanstadielärare var året 1982.
Läroplanen 1980 var den som gällde med stort friutrymme för läraren att lägga
upp undervisningen. Jag förstår nu i efterhand att jag hade turen att få verka
som lärare under en glugg i skolutvecklingens historia, då visionen om en skola
för alla levde, då det fanns en tro på att vi i samhället och framför allt
genom skolan kunde skapa en bättre värld. Jag mötte mina elevers behov genom
att utveckla undervisningen med hjälp av Freinet- och Montessoripedagogik. Återigen
kom litteraturen och samtalen med mina kamrater bli navet i mitt lärande.
Min handledare på forskarutbildningen frågade vad jag ville,
vad jag ville undersöka och lära mig. Jag såg och förstod att han menade
allvar. Jag svarade att jag ville skolutveckla, jag ville lära mig hur man gör
för att göra skola och undervisning bättre. Min handledare förde lärande samtal
med mig såsom jag aldrig tidigare hade upplevt. Det var magiskt! Det lärandet
kändes i hela kroppen! Han fick mig att känna att jag deltog i ett spännande samhällsdrama
om att utveckla skolan. Jag kände mig deltagande i något viktigt, att jag hade
ett betydelsefullt uppdrag att genomföra. Tänk om vi kunde utveckla grundskolan
till att bli en medborgarskola där alla elever känner att de har en viktig roll
att spela i det spännande samhällsdramat!
De här undantagen från den prestationsinriktade och
tidspressande skolan har som tur är gett mig en värdegrund och en drivkraft som
jag har kunnat luta mig mot i tider av meriterings- och publikationshysteri.
Men nu är jag led på att inte hinna tänka, att inte hinna läsa det andra
forskare har undersökt, att inte hinna förstå de mer ogenomskådbara
sammanhangen. Jag blir frustrerad när jag möter resultaten av den ensidigt målstyrda
och vinsteffektiva forskningen; när jag läser artiklar som kommer fram till det
vi redan visste, eller när jag läser avhandlingar där snabba och snäva
litteratursökningar missar väsentliga forskningsbidrag. Och jag blir besviken när
det inte finns plats för bildande samtal för att alla kamrater är upptagna av
undervisning och undervisningsplanering, eller att just jaga meriteringspoäng.
Så jag ser fram emot att få vara arbetsfri! Att få vara en
fri och tänkande människa! Under året som kommer vill jag bjuda in dig till
föreläsningar och samtal om skolutveckling. Det blir ett sätt för mig att dela
med mig av min forskning, men också att få diskutera viktiga frågor om skolans
framtid. Hur kan vi skapa en annan och mer meningsfull skola? Vi ses!