2008-04-04

Bestrålade pedagoger

Allt som oftast hör jag progressiva pedagoger och drivande rektorer tala om den inre motivationen eller det värdefulla förhållningssättet. Det är själva drivkraften för det framgångsrika förbättringsarbetet och den goda skolan, förklarar de. Detta i motsats till att vara yttre-motiverad eller att inte äga en stabil värdegrund att stå på för sitt handlande.

De verkar så starka dessa människor. När man ser dem och hör dem så dras jag med och instämmer i deras slutsatser. Det gäller att äga ett rätt förhållningssätt eller att vara inre-motiverad för att lyckas. Det handlar om att göra saker för att man själv tror på dem, för sin egen skull. Men det gäller också att ta ansvar för andra, att inte låta den egna drivkraften skada andra eller komma i strid med uppdraget. Alla människor har rätt att utvecklas och förverkliga sina liv. Jag tror det är det de säger, de strålande pedagogerna.

Men hur går det till tänker jag. Hur ska jag bli motiverad inifrån och var ska jag hitta den där värdegrunden att stå på? Jag ser mig runtomkring och jag ser djupt inuti mig och funderar: Är motiv eller värdegrunder något som finns utanför oss i den yttre världen oberoende av oss att erövra? Eller är det något som finns inom oss att upptäcka och hålla fast vid? Eller kan det vara så att det skapas i situationer mellan människor när de kommunicerar och samspelar med varandra?

Dessa vältaliga pedagoger, tänker jag igen, de utstrålar den lysande inre motivationen – och de drivande rektorerna, de står där med båda fötterna i en välgrundad och näringsrik mylla. De får det att låta som att receptet är att stråla och ställa fötterna på rätt plats. Men det är ju så svårt. Jag känner mig inte så stark. Jag vet inte riktigt var i mina inre rum jag ska finna strömbrytaren för att slå på strålningen och inte vet jag heller var jag har ställt påsen med den näringsrika myllan att strö runt mina fötter.

Jag funderar vidare och tänker att de kanske glömde att återge en del av berättelsen, en del av sina liv. Det kanske är så att de där pedagogerna är bestrålade av ett lysande mänskligt samspel och har varit det under så lång tid att de numera är självlysande. De har kanske glömt bort det briljanta samspelet för att det var så länge sedan. Det har blivit naturligt runt dem så till den grad att det har blivit en del av dem – något inre. Och det är kanske det de glömde att berätta – att det där inre som gör dem starka och lysande från början var något yttre.

Och det kanske är så att de drivande rektorerna har fått utvecklats i kretsen av kloka människor som har myllat dem med god kultur så att deras rötter har kunnat växa sig starka, stadiga och uthålliga. Och sen kan de gå omkring lite var som, men rötterna finns alltid med dem och även i ödemarken söker rötterna liksom av sig självt upp den lilla fukt som finns och tillför kraft. Ja, så kan det ju vara – rektorerna glömde berätta att de är kulturiverade.

Om det är så… då ska jag sluta irra omkring i mina inre rum efter strömbrytare att slå på. Och jag ska sluta jaga säckar med rätt sammansatta modeller och lösningar som kan berika mig. I stället ska jag se mig om efter människor att vara med, att tala med, att få tänka stort och smått med; klokt, vansinnigt och odogmatiskt – att få samspela med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Utmaningar i det systematiska kvalitetsarbetet

För en veckan sedan deltog jag i Skolverkets referensgrupp om att öka förståelsen för det systematiska kvalitetsarbetet. Vi gjorde en övning...