Liberalerna och elevinflytande

I går hörde jag på TV – med fasa – Liberalernas partiledare Simona Mohamsson föreslå att elevinflytandet ska tas bort ur skollagen och att lärare ska få möjlighet att bestraffa elever genom att låta dem hjälpa till i bamba. Tanken tycks vara att elevinflytande är detsamma som att eleverna bestämmer i skolan, och att bestraffning är ett sätt att få eleverna att inte upprepa sitt negativa beteende.

Men elevinflytande i skolan handlar ju om att lära sig att delta i ett samtal för förbättring – att få erfarenhet av att det kan löna sig att göra sin röst hörd, men att man inte alltid får exakt som man vill. Man kan behöva kompromissa, eller upptäcka att det finns andra sätt att förbättra något än det man själv först tänkt sig.

Att bestraffning inte är en bra metod vet vi – och särskilt inte i en institution som har lärande och utveckling som sitt främsta mål. Bestraffning bör vi spara till riktigt allvarliga saker och överlåta till andra myndigheter än skolan, tänker jag. Det finns andra sätt att sätta gränser än att bestraffa på det sätt som Mohamsson föreslår. Att hjälpa till i bamba eller att städa skolgården är aktiviteter som alla kan delta i, och som går att motivera utan bestraffningskraft. Det handlar om att skapa engagemang för den verksamhet och omgivning man som elev dagligen är en del av.

Och hur kommer det sig att Liberalerna – de frisinnade – hanterar ett problem i skolan genom att svartmåla hela kategorin barn och unga som några som behöver tystas och disciplineras? Var det inte de som ville motverka auktoritetstro och traditionalism och verka för alla individers frihet?

Skolan ska inte fostra till lydnad, utan till delaktighet och ansvar. Om vi vill att framtidens medborgare ska kunna tänka själva, ta ställning och bidra till samhällets utveckling, måste de få öva på det redan i skolan – inte tystas eller bestraffas för att de försöker.

Avstängning och övervakningskameror eller danslektioner i vuxensamspel?

Under veckan har det rasslat till i media om förslag för att få ordning i skolan. Detta med anledning av det senaste knivdådet mot en rektor. Skolverket rapporterar också att skolor redan har tillgripit åtgärder, som att avstänga gymnasieelever och att stänga grundskolor för några dagar. Det sker i högre grad nu än för några år sedan konstarerar man. "Vi behöver vakter i skolan!", säger eleverna. Övervakningskameror finns redan på plats i flera skolor.

"Ungdomar måste lära sig gränser och visa vuxna respekt!", är en annan replik som återkommer. Förslagen är många och det är väl bra, tänker jag. De kan nog hjälpa till att hantera akuta situationer och sätta "yttersta" gränser, men kommer de att lösa problemet på lång sikt? undrar jag.

Jag hör få förslag på åtgärder som verkar vara riktade mot det som skulle kunna vara orsaken till våldet, till normlösheten och respektlösheten. "Våldet är en spegel av samhället", konstaterar en del analytiker och tycks med det mena att det är något som skolan får acceptera. Vad betyder det där uttrycket att våldet är en spegel av samhället egentligen? Menas det att när ungdomarna inte är i skolan så är de i samhället !! och där härskar normlösheten, vilken de tar med sig till skolan när de återvänder dit?

Den tolkningen skulle förmodligen inte accepteras för skolan är ju också samhället skulle motargumentet bli. Aha, tänker jag, i så fall vore det också riktigt att säga att våldet är en spegel av skolan! Nej, det skulle nog inte heller gå hem och i varje fall inte vara en en särskilt populär tolkning.

Men, menar jag, det går inte riktigt att svära sig fri från den logiken. Skolan är en stor del av det samhälle som ungdomar möter. Och vi vuxna behöver verkligen på allvar fråga oss vad det är för samhälle vi låter våra undomar möta där. Och vi behöver påminna oss själva att det är vi som är samhället och att det också är vi som kan förbättra det och låta våra ungdomar möta ett samhälle i skolan som ger dem en förebild inför vuxenlivet.

Liksom Johan Sjövall, rektor på Vålbergsskolan i Karlstads kommun och som misshandlades på sin arbetsplats av före detta elever, menar jag att skolan har kompetens och demokratisansvaret för att förbättra situationen. Skolan är den viktigaste demokratidanande samhällsinstitution vi har, hävdar jag. När familjen i det moderna samhället inte längre förmår vara den fasta normsättande och fostrande grundstenen i samhället behöver skolan och de vuxna som finns där träda in.

Det betyder inte att hemmet eller andra delar i samhället kan frånsäga sig ansvar. Men det betyder att det inte går att backa tiden och återupprätta traditionella familjemönster. Och jag frågar mig om familjen någonsin generellt sett har fungerat som den där fasta grundsten? När det gäller att komma till rätta med våldet i skolan är det ingen framkomlig väg att lägga skulden på samhället eller föräldrarna genom att säga att "det är en bild av samhället" eller "att det är hemmets uppgift".

Under det förra seklets första hälft var barns och ungdomars hälsa ett samhällsproblem. Skolan blev då den samhällsinstitution som fick lära ut vikten av hygien och en väl sammansatt kost. Förutom att sprida information om detta så infördes rutiner i skolan som tvagning, matbespisning och gymnastik som också praktiskt hjälpte barnen och undomarna till nya vanor. Jag kan nog tänka att det också då fanns en debatt om att detta var familjens ansvar och inte något som skolan skulle engagera sig så till den grad för. I dag undrar jag om någon skulle bestrida betydelsen av dessa skolsatsningar för landets och medborgarnas utveckling.

Jag tänker att vi befinner oss i en liknande situation i dag. Men nu är det inte tvagning och dagliga mål mat som är i fokus. Och det är definitivt inte en fortsatt ensidig satsning på att ungdomarna ska prestera bättre resultat i svenska och matte som behövs! I stället handlar det om att införa rutiner i skolan som ger ungdomarna vana att umgås som blivande vuxna med andra vuxna. Vuxna relationer utmärks av respekt och respekt innebär att lyssna, känna in, ge respons och ge uttryck för egna känslor och viljeinriktningar. Vuxna relationer utmärks av ömsesidighet, av samspel. En god vuxenrelation är som en vacker dans med såväl enkla som komlicerade turer. De där turerna går att lära sig och vuxna i skolan behöver ta ett ansvar för att lära våra ungdomar det. Det är faktiskt rätt kul att dansa!

Och vad kan vara mer viktigt?

Social fostran plus didaktiska ambitioner

Kommentar till Flumpedagogik och minisamhälle i skolan
Håller med dig i mycket du skriver. Visst ska vi vara sociala fostrare... men det har visat sig vara svårare i praktiken än i teorin.
av Lakrisalen den 19 november 2007 kl 10:32
==============================================
Ja det är svårt. Och det allra svåraste tror jag är att förena detta sociala fostrande med de didaktiska ambitionerna, så att de inte åtskiljs. Jag menar att det är denna samgång mellan det sociala och didaktiska som behöver till för att det ska bli riktigt meningsfullt för eleverna - och egentligen också för lärarna!
Och hur detta går till vet vi en hel del om, återkommer till det. Tyvärr syns inte mycket av den kunskapen i de skolpolitiska programmen. Till det får jag också återkomma!

Flumpedagogik och minisamhälle i skolan

Bryt med flumpedagogiken säger Inger Enkvist i SvD och för fram krav på ordning och reda i skolan. Inger argumenterar för att de vuxna omkring barnen och framför allt lärarna i skolan måste agera normsättare i stället för att djungelns lag tillåts råda där den starke bestämmer.
Jag instämmer! Lärare har en viktig uppgift att fungera som sociala fostrare vid sidan av att vara kunskapsförmedlare, eller kanske hellre bildningsvägledare.

Ibland hör man argumentet att det är föräldrarna som ska ta ansvaret för sina barn. Ja, det är ju förstås helt riktigt, men normsättning sker i den aktuella situationen - och i skolan finns ju inte föräldrarna på plats, där finns lärarna. Det är sålunda lärarna som behöver blanda sig i den stundom bökiga och slitsamma samvaron med ungdomarna för att ta strid om vilka normer som gäller.

"Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle." Citatet från Inger Enkvist känns nästan rätt, men... att leva i ett samhälle innebär väl också att man får vara delaktig i vilka regler som ska gälla och inte endast efterfölja redan uppsatta regler?

Om ungdomarna ska uppleva det meningsfullt att leva i ett minisamhälle behöver de uppleva att samhället är ungdomarna tillsammans med de vuxna, i det här fallet lärarna. De behöver uppleva att det är värt att uttrycka sin åsikt och att den kan göra skillnad i sampelet med lärarna. De behöver erfara att det inte endast är lärarnas regler som gäller.

I skolans minisamhälle är undervisning, lektioner, inläsning, läxor och prov huvudsaken. Dessa delar utgör huvuddelen av tiden. Det är sålunda kring dessa delar som det kan vara meningsfullt för eleverna att samspela om vilka normer som ska gälla. Här ska lärare ge sig in i striden - argumentera för och hålla fast vid vissa traditioner och släppa efter och pröva nytt i andra fall.

För tänk om det är så att att det är för att det inte fungerar på detta sätt som eleverna i vissa fall vänder skolan ryggen. Det vill säga de har förstått att det inte spelar någon roll vad de tycker. Lärare fortsätter att bete sig som de har gjort i alla tider i alla fall. Och vad värre är... många lärare reagerar inte ens när de försöker göra uppror i skolan utan skjuter problematiken vidare till föräldrarna eller lägger den på eleven själv och hennes bristande ansvar.