En lärarstudent berättade om barnen på vfu:n som var så bråkiga.
Ljudnivån var hög, de slog och sparkade varandra, drog varandra i håret och
kallade varandra vid tillmälen. Jag frågade vad som hände mer i detalj och
vilka lärarnas pedagogiska handlingar var? Snart utkristalliserade sig två
situationer jag mött många gånger. Den ena handlade om den fria leken på
rasterna och den andra om ”ställa-upp-i-led pedagogiken”. Jag återger de båda
situationerna som typiska, det vill säga jag fyller på med erfarenheter jag har
av liknande händelser och kommenterar dem. Alla likheter med en verklig skola
är skenbara.
Barnen blev osams på rasterna. Många spelade basket. Basket
är en komplicerad lagsport. Reglerna är många för hur man får dribbla och
attackera varandra. För barn i 8 till 10 års åldern kan man inte räkna med att
de alla ska förstå och kunna tillämpa dessa regler. Vissa av pedagogerna fanns
visserligen på plats på rasterna, men deltog inte i barnens lagsport eller i
förberedelserna för den. Det är pedagogernas uppgift att stödja barnen i deras
lek som är en viktig lärsituation. Leken är för det mesta en kraftfull
lärsituation eftersom barnen är fullt engagerade i den. I det här fallet lärde
sig barnen att de inte klarade av att samarbeta. Rast efter rast lärde de sig
detta. Pedagogerna behöver ge barnen stöd i den här situationen genom att
föreslå andra lagsporter med enklare regler som alla förstår och klarar av. Då
kan barnen få en positiv upplevelse av att leka tillsammans. Pedagogerna kan
också introducera flera typer av lekar, så barnen kan välja det som passar dem.
Pedagogernas handlingar när det gäller raster inskränker sig
många gånger till att sätta gränser eller avvärja ytterligare konflikter när
den första olyckan redan har hänt. I stället skulle pedagogerna behöva vara på
plats innan och hjälpa barnen att i samtal planera rastaktiviteterna. För
pedagogen gäller det att med Vygotskijs ord närma sig barnens utvecklingszon
och stödja deras inre tankeutveckling med ett yttre samtal. Barn behöver vuxna
omkring sig som engagerar sig i deras intressen och samtalar med dem hur de kan
utvecklas och förbättras. Dessa samtal kommer barnen med tiden att göra till
inre tankeredskap för hur de kan ta tag i situationer och utveckla dem.
Den andra situationen innebar att barnen skulle ställa upp i
led i alla möjliga sammanhang; efter rast när de skulle in i klassrummet, vid
lunchrasten när de skulle in i matsalen, framför bänkarna innan lektionen
skulle börja. Genom uppställandet ville pedagogerna förmodligen framkalla lugn
och ro. I många fall blir emellertid uppställande ytterligare ett stress- och
irritationsmoment. Många barn kan ha svårt att stå stilla i led nära varandra.
Frestelsen är stor att peta på kamraten. Pedagogen blir trött och irriterad på
att barnen inte kan komma i ordning. Och barnen blir trötta på läraren som bara
tjatar. Dessutom tas tid från lektionen om eleverna ska stå uppställda flera
gånger innan arbetet kan börja.
Med Vygotskijs termer blir pedagogens yttre handlingar också
här till inre tankeredskap hos barnen. Vad är det barnen lär sig av denna
situation? Att det finns gränser mellan ute och inne, mellan lekuterummet och
klassinnerummet. Att det är en gräns som den vuxne bevakar. Att lekrummet är
det stökiga som klassrummet måste skyddas från. Och slutligen att det är
viktigt att upprätthålla gränsen mellan ute och inne, mellan lek och lärande. Jag
tänker att det inte skulle behöva vara så starka gränser mellan lekrum och
klassrum, att de båda skulle vara lärrum där såväl barn som vuxna engagerar sig
och där båda parter är delaktiga.
Det pågår mycket utveckling i skolor, men samtidigt kan
märkliga rutiner bita sig fast vars grund kan vara svår att förstå. När sådana
rutiner jag ovan beskrivit blir ett tydligt mönster i skolvardagen kan de,
menar jag, understödja en oro i umgänget mellan såväl barn som vuxna på en
skola. Då blir inte skolan en motvikt mot traditionella barn-vuxen normer utan snarare
en förstärkare som säger att barn är stökiga och ska veta sin plats. Och som
tyvärr också socialiserar in många lärarstudenter till att fortstätta
leduppställandet och inte engagera sig i barnens lekuterum.
Förstår din tanke. Var ska de lära sig lek?Jo, m start hemma. Var får de de första tankarna? Jo, hemma. Fantasi måste aktiveras inte läras in. Och ändå gillar jag Vygotskij i den bästa av världar. Och vi går ut ibland. De köar endast t datorer. De kan gå sönder. Tänkt på mer låsta skoldagar. Rast är kanske föråldrat i den form vi känner? Tack!
SvaraRaderaVygotskij hade en tanke om att fantasi handlar om lärande. Han reagerade mot den hävdvunna idén att barn har mer fantasi än vuxna. Han menade att att fantasi handlar om att kombinera erfarenheter på oväntade sätt och vuxna har mycket mer erfarenhet som de kan laborera med. Sen kan det förstås vara så att barn inte har hunnit bli så socialiserade så de känner av de sociala normerna för vad som går att kombinera och inte. Men faktum kvarstår enligt V; de har inte så mycket erfarenheter att kombinera jämfört med den vuxna.
RaderaDet här får avgörande konsekvenser för pedagogiken i förskola, fritidshem och skola. Det drar undan grundvalarna för den fria leken som ju bygger på en djupt inrotad idé att här ska barnen vara ifred och därmed kommer den kreativa fantasin att frodas. Det kan bli mycket annat som frodas som jag försökt visa i bloggen.
Fick idag ta del av mitt barns pedagogik i klassrummet där numera alla bänkar står uppställda längs med väggarna.
SvaraRaderaSyftet är att barnen skall titta in i väggen och koncentrera sig istället för att se på varandra och störas.
Jag frågade om man funderat på att sätta rätt uppgifter i händerna på eleverna eftersom de uppenbarligen gillar att umgås och samspela.
Om det inte blir "något vettigt gjort" så bör man fundera på innehållet och syftet med undervisningen.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaAnna K: Hoppas verkligen att inte denna placering blir rutin i klassrummen!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera