De märkliga rutinernas livskraft

En lärarstudent berättade om barnen på vfu:n som var så bråkiga. Ljudnivån var hög, de slog och sparkade varandra, drog varandra i håret och kallade varandra vid tillmälen. Jag frågade vad som hände mer i detalj och vilka lärarnas pedagogiska handlingar var? Snart utkristalliserade sig två situationer jag mött många gånger. Den ena handlade om den fria leken på rasterna och den andra om ”ställa-upp-i-led pedagogiken”. Jag återger de båda situationerna som typiska, det vill säga jag fyller på med erfarenheter jag har av liknande händelser och kommenterar dem. Alla likheter med en verklig skola är skenbara.

Barnen blev osams på rasterna. Många spelade basket. Basket är en komplicerad lagsport. Reglerna är många för hur man får dribbla och attackera varandra. För barn i 8 till 10 års åldern kan man inte räkna med att de alla ska förstå och kunna tillämpa dessa regler. Vissa av pedagogerna fanns visserligen på plats på rasterna, men deltog inte i barnens lagsport eller i förberedelserna för den. Det är pedagogernas uppgift att stödja barnen i deras lek som är en viktig lärsituation. Leken är för det mesta en kraftfull lärsituation eftersom barnen är fullt engagerade i den. I det här fallet lärde sig barnen att de inte klarade av att samarbeta. Rast efter rast lärde de sig detta. Pedagogerna behöver ge barnen stöd i den här situationen genom att föreslå andra lagsporter med enklare regler som alla förstår och klarar av. Då kan barnen få en positiv upplevelse av att leka tillsammans. Pedagogerna kan också introducera flera typer av lekar, så barnen kan välja det som passar dem.

Pedagogernas handlingar när det gäller raster inskränker sig många gånger till att sätta gränser eller avvärja ytterligare konflikter när den första olyckan redan har hänt. I stället skulle pedagogerna behöva vara på plats innan och hjälpa barnen att i samtal planera rastaktiviteterna. För pedagogen gäller det att med Vygotskijs ord närma sig barnens utvecklingszon och stödja deras inre tankeutveckling med ett yttre samtal. Barn behöver vuxna omkring sig som engagerar sig i deras intressen och samtalar med dem hur de kan utvecklas och förbättras. Dessa samtal kommer barnen med tiden att göra till inre tankeredskap för hur de kan ta tag i situationer och utveckla dem.

Den andra situationen innebar att barnen skulle ställa upp i led i alla möjliga sammanhang; efter rast när de skulle in i klassrummet, vid lunchrasten när de skulle in i matsalen, framför bänkarna innan lektionen skulle börja. Genom uppställandet ville pedagogerna förmodligen framkalla lugn och ro. I många fall blir emellertid uppställande ytterligare ett stress- och irritationsmoment. Många barn kan ha svårt att stå stilla i led nära varandra. Frestelsen är stor att peta på kamraten. Pedagogen blir trött och irriterad på att barnen inte kan komma i ordning. Och barnen blir trötta på läraren som bara tjatar. Dessutom tas tid från lektionen om eleverna ska stå uppställda flera gånger innan arbetet kan börja.

Med Vygotskijs termer blir pedagogens yttre handlingar också här till inre tankeredskap hos barnen. Vad är det barnen lär sig av denna situation? Att det finns gränser mellan ute och inne, mellan lekuterummet och klassinnerummet. Att det är en gräns som den vuxne bevakar. Att lekrummet är det stökiga som klassrummet måste skyddas från. Och slutligen att det är viktigt att upprätthålla gränsen mellan ute och inne, mellan lek och lärande. Jag tänker att det inte skulle behöva vara så starka gränser mellan lekrum och klassrum, att de båda skulle vara lärrum där såväl barn som vuxna engagerar sig och där båda parter är delaktiga.

Det pågår mycket utveckling i skolor, men samtidigt kan märkliga rutiner bita sig fast vars grund kan vara svår att förstå. När sådana rutiner jag ovan beskrivit blir ett tydligt mönster i skolvardagen kan de, menar jag, understödja en oro i umgänget mellan såväl barn som vuxna på en skola. Då blir inte skolan en motvikt mot traditionella barn-vuxen normer utan snarare en förstärkare som säger att barn är stökiga och ska veta sin plats. Och som tyvärr också socialiserar in många lärarstudenter till att fortstätta leduppställandet och inte engagera sig i barnens lekuterum.