Samarbete är lösningen för att skolor ska bli bättre. Forskningslitteraturen ger klart besked om det. Men samarbete mellan lärare och skolledare är komplext, dels för att skoluppdraget i sig är omfattande och dels för att samarbete bygger på kommunikation mellan individer och i grupp. Och att kommunicera i en organisation är svårt, inte nog med att man ska förstå varandra, man ska också ha fokus på uppdraget i samtalet och vara problem- och lösningsinriktad för att kunna förbättra situationen. Det är många delar att hålla reda på och samtalet behöver ha olika karaktär i skilda faser för att innovativa lösningar ska bli möjliga att få fram.
Men det finns hjälp att få! Handal och Lauvås har utarbetat en rad verktyg för det här ändamålet och den mest spridda samtalsmodellen är ”problemlösning i grupp” eller kollegahandledning som den ofta kallas. Jag kom första gången i kontakt med modellen i slutet på 1990-talet när jag arbetade på Högskolan i Karlstad, nu Karlstads universitet. Tillsammans med Anders Hedin planerade jag och genomförde kurser i kollegahandledning.
Mötet med kollegahandledning var omvälvande! Som lärare längtade jag efter fördjupande samtal med mina kollegor om pedagogik på ett sätt som också kunde ge avtryck i min praktiska undervisning och som gjorde skillnad för eleverna. Jag hade visserligen fantastiskt professionella kollegor på den lilla landsbygdsskolan i Värmland där jag arbetade. Men jag ville mer! Jag ville ha fler samtal, jag ville komma fortare till kärnan i det pedagogiska problemet och jag ville komma fram till andra sätt att organisera undervisningen i stort som smått, såväl när det gällde att ändra relationerna mellan lärare och elever till hur olika innehållsliga moment skulle angripas.
Kolleghandledning blev ett redskap för sådana samtal kollegor emellan. Jag kommer väl ihåg ett kurstillfälle när en äldre lärare efter avslutad kolleghandledning kom fram till mig och med tårar i ögonen uttryckte att hon under alla sina år som lärare aldrig hade lärt sig så mycket av sina kollegor, och att hon inte visste att det gick att lära sig så mycket av varandra. Det var förstås roligt att få den responsen som lärare i kursen, men det var också sorgligt att i hennes ansikte se hur den här läraren först i slutet av sin yrkesbana fick uppleva den omvälvande känslan av att vara tillsammans med kollegor för att lösa vardagliga undervisningsproblem.
Återigen blev det ett omvälvande möte för mig! Anna och Karin berättade hur kollega-/professionshandledningen hade utvecklats till precis det där som jag ’ville mer’ när jag var ung lärare, fast i det här fallet handlade det om hur rektorerna kunde finna fram till ledarhandlingar som gjorde skillnad för lärarnas lärande, och deras planering och genomförande av undervisningen. Kattis oh Johan bekräftade, precis så hade det fungerat berättade de. Kattis och Johan berättade också hur de använde samtalsmodellen i sina egna verksamheter. Johan arbetade nu på en skolförvaltning och berättade att han använde modellen med rektorerna, och hur glada de blev att få göra det då de hade så goda erfarenheter av det från rektorsprogrammet.
Jag satt framför datorn vid zoommötet och jag tror jag fick lite tårar i ögonen, precis som läraren jag mötte för över tjugo år sedan. Men mina tårar var av ett annat slag. Jag visste det, tänkte jag! Det är en fantastisk samtalsmodell! När jag hörde Anna och Karin, och Kattis och Johan, så kunde jag ha förtröstan till att fler skulle komma att upptäcka det. De höll på att sprida kunskapen och färdigheten att kommunicera till alla som vill mer, som vill ha fler samtal och fortare komma fram till kärnan i det pedagogiska problemet och göra något åt det. Skolutveckling tar tid, tänkte jag, men där framför datorn kände jag: Nu händer det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar