2017-12-01

Lärares lärande i "Data Teams"

Tillsammans med holländska kollegor har  jag haft möjligheten att få delta i en undersökning om hur lärare kan arbeta i grupp för med 'data' för att komma fram till lämpliga förbättringsstrategier. Sammanfattningen av artikeln kan du läsa här:

Schools need support in the use of data. To provide this support, a data team intervention was developed. A prior study conducted in the Netherlands showed that several factors can enable or hinder the work of data teams. The current replication study focuses on the factors influencing data use in data teams and the perceived effects of the data work, but looking at data teams in Sweden. The results of this qualitative study show that the data team's work is influenced by the same factors as in the Netherlands: Data characteristics (e.g., relevance of the data), team characteristics (e.g., heterogeneity of the team), and school organizational characteristics (e.g., school leader support).
 Artikeln finner du här -->

2017-11-30

Min drivkraft

 
 
 
 
De här små tavlorna pryder kontoret på universitetet. Det är mina första elever som har målat dem. År 1983 står det på baksidan av tavlorna. Jag var 23 år och hade varit mellanstadielärare i drygt ett år. Nu när jag nyss blivit professor funderar jag på hur det kom sig? Vad har varit min drivkraft?
Jag var inte en topplärare, långt därifrån. Men jag tyckte det var roligt att undervisa och framför allt var det fantastiskt att se när eleverna greps av lärandet. Det fick mig att ändra min undervisning för att just få se glädjen i deras ögon över att lära sig och utvecklas.
 
Jag upplevde att det var rätt så lätt att utvecklas som lärare. Det fanns så mycket tips och idéer, liksom teorier om lärande dokumenterade att problemet mest bestod i att finna det jag sökte för tillfället. Mycket hittade jag och använde ’rakt av’, annat handlade om att jag utvecklade min förståelse av lär- och undervisningsprocessen och utvecklade egna undervisningsredskap. Samtalen med kollegor på skolan, på andra skolor, och på kurser jag gick, utgjorde en viktig del i mitt eget lärande.
 
Och det är väl det som sedan har drivit mig; att få visa för andra lärare vilken glädje det är att förbättra undervisningen och se att eleverna skiner upp! Mycket av de grundläggande förutsättningarna för lärares lärande kan skolledare  förbättra. Det hjälper om det finns strukturer för att ställa frågor, leta efter svaren, pröva nya idéer i praktiken och följa upp hur de fungerade.
 
Jag tittar på tavlorna. En del av eleverna skymtar förbi i minnet. Det var ju de som var den direkta drivkraften att jag tog tag i min egen utveckling som lärare! Jag löste långt ifrån alla problem jag stötte på, men tillräckligt många för att känna av kraften i det egna aktörskapet. Och sen är resten historia som man brukar säga.


2017-11-21

Att sprida kunskap

För några dagar sedan blev jag intervjuad för tillitsdelegationens räkning. Jag fick frågan om vad som främjar att skolors verksamhet förbättras? Till att börja med kändes uppgiften övermäktig. Vad och hur ska man berätta för någon som inte är så insatt i ämnet och där det samtidigt är viktigt att förmedla kunskapen för delegationens fortsatta arbete?

Jag började i en ände och samtalet flöt på. Och under tiden reflekterade jag att det här är en viktig uppgift för mig som forskare; att sakligt och enkelt, och rätt så kortfattat träna på att kommunicera den kunskap jag har om skolförbättring. För vilken betydelse har det om jag inte kan förmedla kunskapen till andra aktörer i samhället? Vi är ju många som bygger det framtida samhället och inte alla kan ju vara forskare, eller ens verka inom skolområdet.

Ja, detta får jag påminna mig allt som oftast, och jag behöver träna på det om och om igen. Jag tror samtalet med intervjuaren gick rätt så bra, att hon förstod och tyckte att det var intressant. Hoppas det, och hoppas det kommer att betyda något för delegationens arbete.

2017-06-19

Utmaningar i det systematiska kvalitetsarbetet

För en veckan sedan deltog jag i Skolverkets referensgrupp om att öka förståelsen för det systematiska kvalitetsarbetet. Vi gjorde en övning där vi listade skolors utmaningar i detta arbete. Jag kom på följande utmaningar:


Den stora och komplexa målbilden
Antalet mål är många i läroplanen och kursplanerna. Mängden gör det komplext och dessutom kan målen vara svåra att förstå vad de betyder; hur ska man undervisa om målet och hur ska man se att eleven har uppnått målet? Att greppa denna komplexitet och hålla redan på kvaliteten för alla målen är en närmast övermäktig uppgift.


Jag menar att det behövs två system för att klara av detta. 1) Ett bassystem som i huvudsak sköts på huvudmannanivå och som samlar data och gör analyser rutinmässigt och kontinuerligt, inte nödvändigtvis varje år. 2) Ett system där varje lokal skola griper sig an de specifika problem man har med att uppnå kvalitet. Detta system behöver avgränsa ett problem, analysera dess orsaker och komma igång med förbättringar. Aktionsforskning kan vara en lämplig strategi.


Ett system bestående av flera lokala organisationer; de lokala skolorna, områdesorganisation, förvaltningsorganisation etc.
Detta förhållande gör att olika förståelser för uppdraget och hur det ska genomföras i praktiken kan utvecklas i de skilda lokala organisationerna. Det kan således finnas en uppfattning och praktik om kvalitet på förvaltningsnivå och en annan på de enskilda skolorna. Forsknings visar att de lokala organisationerna inom samma system behöver genomsyras av en gemensam praktik.


Jag menar att det förutom ett gemensamt kvalitetsinstrument behövs ett system för hur deltagare i de olika lokala organisationerna på olika nivåer ska kunna mötas och kommunicera vad kvalitet är och hur den ska förbättras. Det behöver finnas ett ömsesidigt engagemang i varandras praktik mellan de olika nivåerna.


Elevernas deltagande
Skoluppdraget är riktat mot eleverna. Verksamheten och undervisningen ska utveckla elevernas lärande. Eleverna utgör den största andelen medlemmar i skolkulturen, men är för det mesta inte deltagare i kvalitetsarbetet. Eleverna behöver delta i det lokala systemet när de specifika kvalitetsproblemen ska tas fram och förbättras. Det säkrar relevansen i arbetet. Att det förhåller sig så är logiskt, men också ett krav i läroplanen.


Tid
Det krävs tid för systematiskt kvalitetsarbete. Tid för att mötas mellan nivåerna och samtala om kvalitet, och tid på den lokala skolan för att samla data, analysera och ta fram förbättringsprogram.
Många skolor har i dag inte en organisering, det vill säga grupper och ledare, som ger möjligheter för att skapa detta tidsutrymme. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att bygga en infrastruktur för den lokala skolan, med tydliga grupper, roller och arbetsuppgifter i vilken inte bara undervisning inryms utan också systematiskt kvalitetsarbete.


Kompetensförsörjning
Systematiskt kalitetsarbete kräver många kompetenser; datainsamlingskompetens, analyskompetens, förbättringskompetens för att nämna några. Dessutom behövs kompetens att organisera och samordna lärarnas arbete i ett kollegialt lärande. Mycket av denna kompetens saknar skolor i dag.


Det är huvudmannens och rektors uppgift att känna till vilka kompetenser som behövs och långsiktigt se till att försörja skolor med rätt kompetens. Viss kompetens behöver finnas på plats i det dagliga arbetet på skolorna, annan kan vara centralt placerad hos huvudmannen. Och den som inte finnas behöver utbildas.


Datainsamling och analys som inte är anpassad till skolpraktiken
De vetenskapliga verktygen för det systematiska kvalitetsarbetet är anpassade till forskarpraktiken. Det betyder att olika typer av datainsamling som intervju, observation och enkät är anpassade för forskare som studerar en annan praktik än de själva är en del av. Forskare kan många gånger ägna hela dagar åt att samla data och göra analyser. Dessutom har de flera resurser att använda som dataprogram, databaser och kritiskt granskande kollegor som är experter på olika delar i arbetet.


Verktygen behöver anpassas för att kunna användas tillsammans med deltagarna, genomföras parallellt med den dagliga verksamheten och fungera utan komplicerade analysprogram. Det krävs ett innovativt arbete för att uppfinna nya former för datainsamling och analys som kan integreras i arbetet och utgöra ett stöd för förbättring.

2017-06-12

Arbetslag eller ämneslag?

Fråga från journalist i dag: Vilka är för- och nackdelarna med att organisera gymnasielärare i arbetslag kontra ämneslag när det gäller att utveckla undervisningen? Vilket samarbete bör skolorna lägga tonvikten vid?

Mitt svar: Både och, och troligtvis fler gupperingar. För att utveckla undervisningen behöver flera perspektiv beaktas:

1. Elevperspektivet; hur undervisningen ska utvecklas för att den enskilde elevens behov och förutsättningar ska mötas.

2. Läroplansperspektivet; hur målen i kursplanen ska omsättas.

3. Ämnesperspektivet; hur ämnets kunskapsstruktur och progression ska beaktas.

4. Lärarperspektivet; hur den enskilde lärarens förståelse ska beaktas.

5. Skolperspektivet; hur undervisningen behöver utvecklas i förhållande till den lokala skolans kultur och behov.

Och säkert finns det fler perspektiv... För att lärare och skolledare ska klara av att hantera dessa perspektiv behöver flera grupper skapas, ett grupperingssystem.

2017-05-17

Skolledarens betydelse för skolutveckling

I dag var jag inbjuden till riksdagens utbildningsutskott och ett seminarium om skolledarens roll för skolutveckling. Jag fick sju minuter på mig att säga något. Det blev detta:



Jag vill ge er en inblick i några resultat från en undersökning om framgångsrika skolor som publiceras i dagarna. Jag, Maria Jarl och Klas Andersson vid Göteborgs universitet har kartlagt åtta skolor mellan åren 1998 och 2011. Fyra skolor där betygen har utvecklats positivt och fyra där betygen i stället har sjunkit under perioden. Skolornas resultatutveckling har justerats för socioekonomiska faktorer. Fokus i undersökningen har varit om organiseringen av arbetet har haft betydelse för resultatutvecklingen. Bland annat var vi särskilt intresserade av hur ledningsfunktionerna organiserades.

Det övergripande resultatet visar att de framgångsrika skolornas organisering utmärks av samförstånd och samordning, medan det på de icke-framgångsrika skolorna utmärks av intresseskillnader och särordning. Undersökningen visar att rektorerna har stor betydelse för att lärare på de framgångsrika skolorna undervisar så att elevernas lärande främjas och att de når målen. Rektorerna på dessa skolor hävdar målen för arbetet. De påminner lärarna om att arbetet handlar om att anpassa undervisningen till elevernas förutsättningar och behov för att på bästa sätt främja lärandet och måluppnåendet. Vidare organiserar de arbetet på ett sätt så att lärarna kan dra nytta av varandras olika kompetenser i det komplexa undervisningsarbetet.

Så här berättade en av rektorerna:

[...] min uppgift är att hävda målen att vara lite jobbig när man försöker ta hörnen lite snävt, det vill säga att vakta vårt uppdrag [...]”.

På de framgångsrika skolorna arbetar alla lärare utifrån samma förståelse av uppdraget, att anpassa undervisningen. Organiseringen av arbetet samordnas med denna förståelse. Lärarna uppvisar gemensamma undervisningsrutiner, som kartläggning av elevernas kunskaper och lärande och hur lektioner startas, genomförs och avslutas.

Det här kan låta självklart – eller som en journalist retoriskt utbrast när jag berättade detta: Men arbetar inte alla rektorer och lärare så? Nej, så är det inte. På de icke-framgångsrika skolorna visar det sig att lärarna huvudsakligen arbetar individuellt och isolerat från varandra på grund av intresseskillnader. De har olika uppfattningar om vad som är uppdraget. Vissa av rektorerna hade försökt att organisera arbetslag där samarbete skulle utvecklas, men det stötte på motstånd. Något gemensamt samtal om läroplansuppdraget förekommer inte. I sin isolering väljer lärarna det sätt att undervisa de själva menar är bäst utan att kommunicera med kollegorna. En särordning råder med andra ord för organiseringen av arbetet.

Det får till följd att eleverna möter många undervisningssätt när de byter lärare. Det är lätt att förstå att detta blir ett problem för elever som kämpar med sitt lärande. De får ägna mycket tid åt att komma underfund med lärarnas sätt att undervisa och vilka deras förväntningar på eleverna är, i stället för att lägga kraft på det egna lärandet.

Lärares individuella och privata självstyre bland icke-framgångsrika skolor är väldokumenterad i forskningslitteraturen. Det utgör den traditionellt professionella kulturen på dessa skolor. Att vara professionell betyder i det sammanhanget att det är den individuella läraren som bestämmer undervisningsformerna för det egna ämnet och klassrummet

Rektorer har under åren försetts med en rad verktyg för att utmana och utveckla den autonoma lärarkulturen. Tydligare läroplaner, mer inflytande över organiseringen av den egna skolan, arbetstidsavtal som ger större utrymme för att planera gemensam kompetensutveckling, inspektionsgranskningar att ta avstamp mot i det egna förbättringsarbetet med mera. Det var därför frapperande att upptäcka att trots dessa rätt så betydande förändringar så är det fortfarande möjligt att odla den autonoma lärarkulturen, att formulera uppdraget på något annat vis än att det handlar om att anpassa undervisningen efter eleverna förutsättningar och behov.

Hur kommer det sig att det är möjligt att i dagens kvalitetssäkrade och redovisningsskyldiga samhälle isolera sig och utveckla mer eller mindre privata idéer kring skoluppdraget och hur undervisning och lärande går till? Hur kommer det sig att rektorer på dessa icke-framgångsrika skolor inte förmår lösa upp den autonoma kulturen och i stället skapa en kollegialt granskande och utvecklande kultur?

Det ena svaret handlar om att rektorer och för den skull skolledare i hela styrkedjan inte har tillräckligt med kunskaper och färdigheter när det gäller skolledarområdet och hur ett vetenskapligt undersökningsarbete och förbättringsarbete går till, det vill säga det arbete som ligger till grund för uppföljning och utvärdering, liksom ett systematiskt kvalitetsarbete.

Det andra svaret handlar om bristen på professionella rektors- eller skolledargemenskaper. I vår studie finner vi, liksom även tidigare forskning stödjer, att de framgångsrika skolorna med de professionella rektorerna har utveckats under lång tid. Man kan således hävda att de professionella lärandegemenskaper som dessa skolor utgör har fungerat som en grund för rektorernas professionella utveckling. Problemet är emellertid att vi behöver dessa rektorer i skolmiljöer där de inte kan förvänta sig att bli en del av en sådan gemenskap, och ur vilken de inte så att säga kan hämta närig till sin egen utveckling, utan där de i stället behöver stå upp för uppdraget, utmana lärarna, hantera motstånd och kraftfullt ta parti för elevernas utveckling och lärande. Ska rektorerna klara detta behöver de enmycket tydligare skolledargemenskap på huvudmannanivå som är tydligt inriktad på det lokala arbetet att organisera lärarna i skolorna för att uppfylla läroplansuppdraget.

 

 

Lärares lärande i "Data Teams"

Tillsammans med holländska kollegor har  jag haft möjligheten att få delta i en undersökning om hur lärare kan arbeta i grupp för med 'd...