Framtidens grundskola

 Lyssna på en podd om arbetet med en ny bok framtidens skola! Länk i bilden.

Tänk om...

Tänk om jag en morgon, när kaffet sakta sjunker in i kroppen och nyheterna rullar i bakgrunden, fick höra något annat än reaktiva åtgärder mot barn och ungdomar – sänkt straffålder, längre straff, indraget elevinflytande eller straffarbete i skolmatsalen. Tänk om jag i stället fick höra att regeringen beslutat om en ny utredning med titeln ”Barn och ungas rekrytering till samhällsgemenskapen.”

Tänk om ministern vid presskonferensen förklarade att man äntligen förstått att samhället måste vara minst lika aktivt som de kriminella gängen när det gäller att vinna barnens lojalitet. Barn förstår inte alltid att samhället inte är något som bara finns – det är något vi skapar tillsammans. Därför behöver samhället redskap för att aktivt rekrytera barn och unga till gemenskapen, så att de både vill och kan upprätthålla våra institutioner och utveckla dem för framtidens utmaningar.

Ministern fortsätter: Vi kan inte låta ungdomar lämna grundskolan utan hopp – utan tro på sig själva, på varandra, på att vi faktiskt kan bygga ett samhälle där alla får plats och kan bidra. Vi måste bjuda in barn och ungdomar till samtalet om, bygget av och omsorgen om gemenskapen. Vi måste lära dem hur man deltar, hur man förhandlar, hur man samarbetar.

Grundskolan, med förskola och fritidshem, säger ministern, är barns första och mest långvariga möte med en samhällsinstitution. Där måste de erfara att de blir sedda, lyssnade till och får delta på riktigt – så att de också lär sig ta ansvar, precis som vi vill att de ska göra som vuxna medborgare.

Tänk om jag fick höra att utredningen ska dra upp riktningen för framtidens skola – men också peka ut vad som kan göras här och nu, konkret och nära barnens vardag, för att öka känslan av tillhörighet och engagemang i det gemensamma. Grundskolor ska vara mötesplatser, inte selektionsmaskiner, proklamerar ministern. De ska lära barn att hantera värdekonflikter och skapa mening – så att de står emot de rörelser som lockar med enkla svar.

Bland utredningens punkter märks bland annat:

• att utforma en läroplan där kritiskt tänkande och demokratisk förmåga får en central plats,
• att analysera hur den digitala kulturen formar identiteter, gemenskap och medborgarskap – och hur det förändrar kunskap och bildning,
• att föreslå hur skola, förskola, fritidshem och fritidsgårdar kan samverka till en sammanhållen kraft för samhällsgemenskap.

Tänk om jag en morgon fick höra det. Tänk om vi slutade tala om barn som ett problem att kontrollera – och i stället såg dem som den framtid vi måste vinna.

Om fyrahundra år...

Jag tycker om att se på historiska dramaserier. I sommar har jag sett Poldark och dramatiseringarna av Henrik den VII och VIII. Jag lever mig in i de olika karaktärernas livshändelser och föreställer mig hur jag skulle ha tänkt och handlat. Många gånger tänker jag ”men att de inte gör så… att de inte förstår det kloka i det…”. Jag inser förstås att jag formulerar mina tänkta handlingar utifrån den tid och det samhälle jag lever i, och att dramaseriernas författare försöker beskriva hur 1700-talets människor i Cornwall England tänkte, som i Poldark, eller adeln i 1400- och 1500-talets England i serierna om Henrik den VII och VIII.

Men ändå har jag svårt att slita mig från att den historiska situationen så tydligt sätter ramar för vårt tänkande och handlande. Senast slog det mig i ett avsnitt av Poldark där en av huvudpersonerna, Demelza, försöker argumentera för gruvarbetarna att samla barnen för att lära dem att läsa och skriva, för att på lång sikt förbättra livsvillkoren för arbetarna. Gruvarbetarna tycker att det är en befängd tanke. De behöver barnens inkomster från deras arbete i gruvan och kan inte se hur läsning och skrivning ska sätta mat på bordet.

Demelza såg framför sig att det behövdes en förändring i det system av relationer som reglerade utbildning mellan samhällsklasser, och mellan barn och vuxna. Hon hade en idé om att ett långsiktigt arbete för att inrätta en ny samhällsfunktion, skolor, skulle ge arbetarna förutsättningar att förbättra livsvillkoren. Det som var svårt för arbetarna att förstå var hur en förändring ”nån annanstans” än i gruvsituationen just nu, genom att barnen arbetade där och på så vis bidrog till familjens inkomst, skulle kunna vara en klok idé. Och det är klart att det var ett reellt problem som behövde lösas. Demelza hade viss framgång och lyckades samla en mindre grupp barn. Jag lever mig in i berättelsen och känner frustrationen riva i kroppen. Att de inte kunde förstå en sån enkel sak hör jag mig själv tänka.

Jag undrar: Vad är det i dag som vi inte kan förstå skulle vara framgångsrikt att långsiktigt satsa på? Vad kommer människor om två eller fyrahundra år se tillbaka på och förvånat undra hur vi inte kunde se det självklara i? Vilka förändringar skulle vi behöva göra ’nån annanstans’ i vårt samhälle för att på lång sikt komma åt de problem som nyhetsprogrammen rapporterar om kväll efter kväll? Jag tänker att utbildning och framför allt grundskola och gymnasieskola är detta ’nån annanstans’ som kan ge oss förutsättningar för att förbättra de problem vi står inför.

Ingen kan förutsäga vad som kommer att hända, men det är viktigt att ha visioner, inte bara för den nära framtiden och utan också för den tid som ligger långt framför oss. Det ger intressanta bilder av våra värderingar och förhoppningar för samhället. Viktiga frågor – svåra, men likväl nödvändiga att fundera på för att ge riktning och mening åt livet.

Om fyrahundra år tror jag att människor kommer att förvånas över att vi inte kunde se

• att all utbildning behöver vara fri för alla, att det inte ska kosta något att utbilda sig och att den ska vara tillgänglig för alla.
• att barn och unga med olika bakgrunder behöver mötas och lära känna varandra under skolgången. Skolgången ska inte segregera utan integrera människors olika förutsättningar och livserfarenheter för att ge bästa förutsättningar för samarbete.
• att att det ska vara möjligt att när som helst kliva på eller återuppta den utbildning man har pausat. Det ska inte finnas några återvändsgränder i utbildningssystemet. Det ska aldrig vara försent att utbilda sig och det ska alltid gå att komplettera den utbildning man har.
• att att utbildningsinformation och yrkesvägledning behöver vara en integrerad och kontinuerlig del av skolgången. De val man gör ska vara välinformerade, och också anpassade till samhällets behov.

De här fyra principerna, menar jag, skulle vara avgörande steg framåt i en utbildningspolitik som ger förutsättningar för att långsiktigt arbeta med många av de samhällsproblem vi står inför.

 

Skolpolitiker: Fånga förändringen och förädla den!

Skoldebatten tar ständigt nya varv tycks det. I dag presenteras skolutredningen som lägger skulden för skolans resultat på kommunaliseringen. Utgångspunkten för denna utredning liksom för den senaste tidens reformer är de dåliga resultaten, vilket för det mesta betyder Sveriges fallande position i PISA-ligan. I skoldiskussion om dessa resultat och vad som behöver göras  återkommer några oomkullrunkeliga påståenden värda att uppmärksamma; att nära nog ingenting görs i kommuner och skolor samt att förbättring måste initieras från staten. Det är också en tydlig ton i den senaste skolutredningen och i den diskussion som nu följer på den.

Som grund för hela den politiska diskussionen om skolan tycks också några mer grundläggande trosföreställningar om verklighetens beskaffenhet göra sig gällande, nämligen att skolan till sitt innehåll och till sin organisation är oföränderliga, statiska. Och likaså att barn och ungdomar, som en social grupp i vårt samhälle, är statisk. Detta kan ju tyckas lite märkligt eftersom politik arbetar med förändring och närmare bestämt med förbättring. Varför detta inte har genomslag i skolpolitiken skulle jag säga beror på att barn och ungdomar inte har någon maktröst i vårt samhället. Men jag ska inte fördjupa den diskussionen här.

Jag vill emellertid påstå att vad som ska vara grundskolans innehåll och hur det ska organiseras aldrig har varit statiskt och så inte kommer att vara i framtiden. Att barn och ungdomar som social grupp i ett samhälle, vad de tänker, känner och tar sig för också är något som är stadd i ständig förändring. Politiken uppträder som om barn o ungdomar, skolor, lärare och kommunala verksamheter, vore fysikaliska och biologiska storheter som enkelt går att styra. Som om skolsystemet innehåller ett antal olycksdrabbade fyrvägskorsningar som enkelt kan byggas bort med vägbroar och påfarter för att bli planlösa. På ett mycket övergripande plan är förstås infrastrukturen av lagar och förordningar viktig, men det är inte här jag tror problemet ligger.

Problemet i skoldebatten menar jag ligger i antagandena ovan, vilket leder till att fel frågor ställs. Frågorna gäller inte statlig eller kommunala skola? Demonstrationsskolor? Skolinstitutet? Mindre klasser? Svaren är inte, eller åtminstone inte enbart, lösningar på nationell systemnivå som ska fylla i luckor i infrastrukturen. Lösningen ligger i att fånga förändringen, och en betydande del av förändringen sker lokalt, i kommuner och skolor.

Samhället förändras ständigt. Det betyder att hur vi lever tillsammans, och i det här fallet hur vuxna och ungdomar lever tillsammans i skolan, inte är samma form av umgänge som i går. Dagens ungdomar, liksom dagens lärare, är formade av ett annat samhälle än det som gav oss skolan före 1990. Vad som är meningen med samhällslivet och hur individen ser på sina möjligheter är något helt annat än för de som växte upp i det samhälle som gav oss skolan före 1990, då den var statlig.

Den här förändringen behöver politiken följa med i och därför fråga sig vad våra barn och ungdomar i skolan upplever ? Vad och hur tänker de kring sin framtid, vad vill de med sina liv och vad vill de lära sig? Hur vill de lära sig? Därutöver behöver politiken också fråga sig vad lärare upplever i sitt arbete? Hur tänker de kring sin professionella utveckling och de förutsättningar de har? Och ytterligare: Vad upplever förvaltning och politiker i de kommunala verksamheter? Vad är det som pågår där av utveckling? Vilka menar de är de viktiga frågor man behöver brottas. Och som ett resultat av dessa undersökande frågor: Vad betyder det för hur vi ska utveckla grundskolan, lärarutbildning och stödsystemet till kommuner och lärarprofessionen?

I dag känns det som politiken i stället för att föregripa och bereda väg för förändringen genom att utveckla stödsystem försöker få tiden att stanna. Det är visserligen klokt och bra att det finns ett fast system att hålla sig i, en infrastruktur, när sikte på en utveckling ska tas som vi kanske ännu inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Men när ivern att få tiden att stanna blir så stark att politiken försöker upprätta gångna tiders system, då har det gått för långt.

Samhället förändras och så människorna med den, också hur de tänker och vad de upplever. Det kan vi inte stoppa. Således kan vi inte heller stoppa förändringen av skolan. Frågan är om vi vill vara med och förädla förändringen till en förbättring för våra barn och ungdomar? Jag tycker jag tydligt ser en sådan förädling när jag jag är ute i skolor och kommuner. Lärare berättar hur de använder läroplan och pedagogiska planering och hur det har drivit på deras professionella utveckling, de berättar om arbetslag med kollegialt stöd och granskning. Elever berättar hur de har tillit till sina lärare och kan vända sig till dem när de behöver hjälp i sitt lärande. Skolchefer berättar om hur de skapar nya arbetsgrupper av rektorer där de försöker skapa samtal om hur den praktiska verksamheten kan förbättras, och rektorer berättar hur de finner stöd och utmaning i dessa lag. Men det finns också skolor och kommuner som inte har kommit så långt i sin professionalisering, som inte riktigt förmår att ta det fulla ansvaret för uppdraget. Och som inte förmår lösa stödfrågan internt för att komma på rätt köl. Det här staten behövs, för att ge dessa kommuner stöd.

Förändringen och utvecklingen pågår. Den pågår lokalt där ute i våra kommuner, skolor och friskolor. Den pågår bland våra barn och ungdomar. Förändringen går inte att stoppa. Den kommer att bryta fram. På sikt kommer en förändring av skolan och dess innehåll att tvingas fram. Tiden kommer att tvinga fram en förändring av vad det innebär att vara lärare, rektor och skolchef. Om vi vill kan vi vara med här och gripa oss an denna förändring och utveckla den, rakt in i framtiden. Nu åstadkoms endast konvulsioner när staten försöker få förändringen att stanna. Utvecklingen sker i skolorna. Staten ska visst ha ett system för att säkra lagar och förordningar, men därutöver behöver staten ägna sig åt stödja skolhuvudmännen så att den professionella kommunikationen mellan dem förbättras om hur en bra skola för våra barn och ungdomar byggs.

Reflektioner kring tiopunktersprogrammet

Regeringen har tillsammans med företrädare för lärarfacken, SKL och friskolorna lanserat tio förslag som ska rädda den svenska skolan kan vi läsa i DN. Många av dem kan säkert främja skolutveckling och elevernas lärande, men det finns en risk för att de stärker en segregerad disciplin- och prestationsinriktad lärmiljö som vi redan har sett försämrar resultaten.

Legitimation, antagningskrav och lämplighetsprov förändrar inte på något direkt sätt elevernas klassrumspraktik. I klassrummet råder fortfarande samma mål- och prestationsinriktade kursplaner förstärkta av bland annat allt fler nationella prov.

Karriärtjänster och minskad administration kan vara en väg, men det beror på vilket innehåll dessa tjänster och den frigjorda tiden kommer att fyllas med. Kanske kan ett förtydligande av didaktikens examensmål främja detta. Man ska emellertid inte ha för stora förväntningar på att lärarutbildningen i ett slag ska ändra den pedagogiska praktiken. Den styrs mer av de regler och förordningar som är i funktion ute på skolorna, liksom de normer som råder bland lärare och skolledare. Därför kan man inte heller förvänta sig att övningsskolor och en utvecklad vfu i ett slag kommer att ändra detta.

Jag menar att vi också behöver se andra förslag som handlar om en förbättrad läroplan och kursplan liksom övriga regler och förordningar kring detta. Dessa behöver ge ett större utrymme för professionen att organisera och utveckla den pedagogiska verksamheten. Med ett sådant utrymme kan lärarna få tid att på allvar undersöka vad deras elever vill veta och lära.

I forskningslitteraturen finns gott om bilder för hur sådana skolor kan organiseras. Våra riksdagspolitiker verkar däremot sakna dessa bilder. I deras förslag framstår skolan alltjämt som produktionsenheter med det yttersta syftet att redovisa hög andel godkända, vare sig eleverna tappade lusten att lära nåt mer eller inte på vägen...

Mer statligt ansvar - hur ska det gå till?

Moderaterna svänger och vill ha mer statligt ansvar kan vi läsa i Skolvärlden. Den senaste tiden har förstatligande-röster hörts såväl från utbildningsministern som LR:s nya ordförande. Men vad är det man vill förstatliga och centralisera, undrar jag stillsamt? Vi har ju redan ett av världens mest förstatligade utbildningssystem!

Läroplanerna är nationella, kursplanerna likaså och som dessutom är detaljerade . Vi har ett nationellt betygssystem med kriterier som kontrolleras med nationella prov, och omfattande sådana ska tilläggas. Vi har förordningar om det mesta - till och med om hur undervisningen ska planeras och genomföras. Vi har lärarlegitimation och kunskapslyft, rektorsprogram och lärarutbildningar. Och vi har en ny skollag med tydligare skrivningar.

Vad finns kvar? Det är väl ekonomin då, hur mycket resurser som ska gå till specifika skolor. Annars finns snart inget lokalt utrymme kvar där staten kan fylla på med ytterligare styrning.

Det här är en väg som leder bort från en utveckling där lärare och skolledare tar ett lokalt och professionellt ansvar. Det är en gåta för mig att Lärarnas Riksförbund stöder en sådan utveckling. Det behövs visst styrning, men med ett annat fokus menar jag. Det behövs en styrning som handlar om att bygga upp strukturer som utvecklar den lokala professionaliteten. Ett förslag i en sådan riktning har jag gett i ett tidigare blogginlägg om kommunala skolledarcentrum.

Inrätta kommunala skolledarcentrum

S vill ha akuta åtgärder mot krisen i skolan och bjuder därför in till nationell samling kan vi läsa i DN. Inbjudna är enligt DN lärarfacken, lärarhögskolorna, Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och Friskolornas riksförbund. Förebilden för samarbetet är ett liknande arbete i delstaten Ontario i Kanada.

Ända sedan min avhandling 2000 har jag argumenterat för att det är den kommunala och lokala kompetensen som behöver stärkas för att vi ska klara av skoluppdraget. Det kan man förstås stärka med att förbättra lärarutbildningen. Mindre klasser som S föreslår ger också bättre villkor för lärare att organisera en bra undervisning.

Men det räcker inte, inte i ett decentraliserat system och i ett samhälle där barn- och ungdomsgrupper och deras behov ser så olika ut i skilda delar av landet. Då behövs det jag brukar kalla en lokal motor för lärande och utveckling bland lärare och skolledare i kommunen. En sådan lokal motor kan utveckla kunskap om  just de elever som finns på den egna skolan och hur de lär sig. Dessutom utgör skola och utbildning inte längre en självklar riktningsvisare för ungdomar hur de ska planera och leva sitt liv. För att skolor ska kunna spela en större roll behöver de i större grad samspela med det lokala samhället, också något som den lokala motorn kan svara för.

Utvecklingsmotorn behöver i princip skapas på varje enskild skola och det är rektors uppgift. Liksom det är lärares ansvar att organisera lärandet för sina elever är det rektors ansvar att organisera lärandet för lärarna på skolan. Statliga kompetensutvecklingssatsningar som lärarlyft och rektorslyft i alla ära, men det är på den egna skolan lärare och rektorer behöver lära om de unika elever som de har och i de lokala undervisningssituationer som uppstår just där.

Läraren är viktig, det är läraren som möter eleven, men det betyder inte stora delar av resurserna ska läggas direkt på lärares kompetensutveckling. Med ett resonemang om att det behöver finnas en lokal motor för lärande och utveckling behöver ökade resurser läggas på rektorer och skolförbättrare i kommunen att organisera och driva lärares lärande. Endast så kan det ske en förbättring av undervisningen vid varje skola för just de elever som går där.

Om rektorer och andra skolledare på allvar ska kunna ta ett ansvar för att organisera en kunskapsskapande motor på den egna skolan behöver de ha stöd för detta i den förvaltningsorganisation de tillhör. Även om jag kan se ett växande sådant stöd, menar jag att skolförvaltningarna till stor del har en egen byråkratisk arbetslogik som rektorerna snabbt verkar bli en del av - och i den finns ingen plats för att förstå det sociala livet och lärandet på de specifika skolorna och hur den lokala skolorganisationen kan byggas för att stödja lärare lärande med fokus på elevernas lärmiljö och resultat.

Vissa kommuner har skapat skolutvecklingscentrum som svarar för en del av denna kompetens, men de förläggs utanför förvaltningsstrukturens beslutsfattande funktioner och har ingen reell möjlighet att påverka. De blir beställarorganisationer dit rektorer kan vända sig om de så önskar. Som jag uppfattar det blir det inte skolutvecklingsidéer som blir bärande för rektorerna utan snarare förvaltningens byråkratiska rutiner.

Det kanske är dags att se till att kommunerna bildar skolledarcentrum som leds av en skolförbättringsledare med uppgift att leda rektorernas lärande; ett lärande med fokus på att kartlägga de lokala skolornas förmåga att lära om de egna eleverna och att utforma en undervisning som passar dem. Ett sådant lärande behöver handla om hur grupper och ledarskap ska organiseras på skolorna, hur undersökningar ska genomföras för att få reda på hur eleverna lär sig, hur aktioner ska genomföras för att utpröva nya undervisningsmönster etc.

Det här finns dokumenterat inom det kunskapsområde skolförbättring, eller school improvement, som flera av de forskare, bland annat Michael Fullan, är engagerade i och som också deltagit i samarbetet med Ontario i Kanada. Ett framgångsrikt koncept i Ontarioexemplet har varit samarbete med skolforskare. I DN artikeln nämns inget om också dessa kommer att bjudas in, man kan ju hoppas.

Rektorsarbetslag för Göteborgs skolor

Alliansen föreslår 34 förslag för en bättre skola i Göteborg. I GP:s artikeln finns förstås inte alla förslagen redovisade. De som nämns är bland annat

• öronmärkta pengar till skolor
• centralisera förvaltningen till staden i stället för stadsdelarna
• stärka det systematiska kvalitetsarbetet
• tidiga stödinsatser
• lärarsekreterare för att avlasta rektors administrativa arbete

Många av dessa insatser kan säkert verka förbättrande. Men problemet som jag ser det är att de inte på allvar omstrukturerar skolorna till att börja uppträda som kvalitetssystem av lärare och ledare med fokus på elevers lärande.

Forskning visar på lärares och rektorers betydelse när det kommer till att skapa bra lärmiljöer för eleverna. Rektorer behöver ta ansvar för att organisera arbetssamvaron på den enskilda skolan så att lärandet om de egna elevernas situation blir det som står i centrum för lärarna. För detta behöver rektorer ta ett tydligt ansvar för att bygga organisationen och omsätta ett ledarskap i arbetslagen som systematiskt arbetar för detta. Det är detta system av människor och kompetens som kan bli ett kvalitetssystem att satsa på som jag ser det.

För att klara detta behöver rektorer ha kunskap om hur lokala organisationer kan ordnas givet den skolkultur som råder på den enskilda skolan. De behöver ha kunskap om vilka funktioner ett ledarskap kan ha som främjar lärares lärande och hur det kan organiseras. Rektorer behöver tala med andra rektorer och jämföra sina lokala organisationer och hjälpas åt att uppfinna konkreta förslag till lösningar på praktiska dilemman i de här frågorna. De behöver få ingå i arbetslag med andra rektorer där de återkommande och frekvent får möjlighet att diskutera hur detta kvalitetssystem av mänsklig kompetens på deras skolor kan stärkas. För att sådana arbetslag med skolledare ska fungera behöver de i sin tur ett ledarskap som fungerar ordnande, länkande och utmanande.

I mina kontakter med skolledare i Göteborg och Centrum för skolutveckling får jag en bild av en starkt hierarkisk organisation där några satsningar på det kvalitetssystem jag beskriver ovan visserligen bejakas, men verkar vara svåra att omsätta. I en starkt hierarkisk organisation är förutsättningar för dialog och lärande få. Den huvudsakliga funktionen blir gärna att förmedla information uppifrån och ned i organisationen. Rektorer skolas då in i att noga lyssna på cheferna för att försöka realisera de beslut som tagits kring exempelvis mer teknologiska kvalitetssystem. Sådana system kan ha lite att göra med de lärare och skolledare som finns på en specifik skola.

I en starkt hierarkisk organisation finns rikliga tillfällen att lära sig att lyssna, men få där rektorer kan ha ett samtal kring det de skulle behöva hjälp med för att förstå hur de konkret kan skapa bättre lärmiljöer för såväl lärare som elever på den egna skolan. Sådana samtal behöver vara aktionslärande och förekomma så ofta att de blir ett tydligt drag i vardagsarbetet för rektorer. Jag har fört fram att områdescheferna i Göteborg borde kunna axla ett sådant ledarskap för de rektorer de ansvarar för.

Att bygga upp detta lokala kvalitetssystem handlar om att skapa en inre förbättringsmotor i Göteborgs skolor i stället för att i det yttre söka efter lösningar. Man kan mycket väl hämta in kvalitetsmodeller, men om det inte finns en mottagare på den lokala skolan blir det svårt att få dem att verka. Och den mottagaren kan inte bestå av enskilda lärare eller ensamverkande rektorer utan kvalitativa system av professionella lärare och skolledare som gemensamt är inriktade på att förbättra elevernas lärande.

Men det visste vi väl innan...

I en intervju i Skolvärlden kan vi läsa att Tomas Tobé, moderaternas utbildningspolitiska talesperson undrar om de verkligen har organiserat IUP rätt, med anledning av den ökade detaljregleringen.

Tomas Tobé menar också att det finns grund att se över hela det nuvarande systemet.
– IUP till exempel, har vi verkligen organiserat det rätt? Det finns ofta goda skäl till att man inför något, men ibland måste man fråga sig om det är värt det, säger Tomas Tobé.
Han fortsätter:
– I Sverige har vi valt en modell där vi reglerar väldigt mycket på detaljnivå hur lärarna ska arbeta. Det har funnits ett gott syfte i detta politiskt, både från den socialdemokratiska regeringen och nu alliansen. Men nu har vi kommit till den punkten att vi självkritiskt måste ställa oss frågan: ”Är det här det bästa sättet att organisera skolan på?”

Med det visste vi ju innan, tänker jag, att ska vi främja lärarnas professionella utveckling kan vi inte detaljreglera vad de ska göra. Lärarna behöver ha utrymme för att kunna använda den egna kunskapen och kompetensen för att skapa egna modeller som kan förbättra elevernas lärmiljö. Det handlar om bland annat om vilken typ av läroplan vi vill ska styra skolan, om vi ska ha dagens instrumentella läroplan som fokuserar de kunskapsprodukter eleverna ska leverera och lärarna examinera eller om vi ska ha en mer processtyrd läroplan där elever och lärare tillsammans tar ett större ansvar för vad och hur de ska lära. Den senare med ett tydligt demokratiperspektiv! Och det handlar förstås också om vad vi vet fungerar från skolforskningen, att undervisning och lärande är komplext där de som är direkt inblandade, lärare och elever, behöver ha stort utrymme för att forma lärprocessen.

Det är klart jag blir betänksam när det låter som Tomas Tobé just kom på nåt som finns belagt i forskningslitteraturen sedan länge. Jag skulle önska att politikerna ville tala med forskarna på området innan beslut fattas, så man får kunskap om vad som har prövats tidigare och vilka de alternativa idéerna de till de man tänker kan vara.

Häpnadsväckande logik

Socialdemokraterna vill satsa stort på skolan och ta den till en världsledande position och därför inför de obligatorisk sommarskola. Det är en häpnadsväckande logik. När verksamheten inte fungerar då ska det tas ut på eleverna som ska ta av sin lediga tid. Vilka rättigheter har eleverna? Med ett sådant här förslag blir det tydligt hur socialdemokraterna försöker ta över en nyliberal utbildningspolitik och vinna röster. Det hade varit enkelt att lägga förslag som exempelvis skulle kunna förbättra den aktuella och omfattande inspektionsverksamheten och göra den mer stödjande för lärares och skolledares arbete. Då hade elever sluppit känna att de hade misslyckats och också hade varit tvungna att ta till sitt sommarlov.

Se tidigare inlägg i denna fråga.

Förlängd skolplikt - ytterligare ett steg mot den exkluderande skolan

En skola att lita på

 

Vad blev det av en skola för alla?

Inbjuder dig kära bloggläsare att testläsa ett slutavsnitt i ett kapitel om "en skola för alla" i ett marknadsorienterat utvecklingslandskap. Läs och tyck till!

Concluding Reflections

In the introduction we asked what has become of the vision of a school for all in Sweden. We also looked back and asked what the practical implications of the school for all vision really were. Did it ever become realised or was it just political rhetoric? Does the moral ideal of democracy which is salient in a school for all, still underpins the educational policy, and can one conclude that educational practice in the 2010^th decade apprehends students’ diversity as an asset in teaching and that it is important that students participate and learn in school out from their own conditions? Finally we asked if it could be stated that a school for all still holds true but is instead fulfilled through strengthening the rights of each child in school.

The historical review demonstrates that the idea of a nationwide school system for all has roots far back in the 17^th century and that steps were taken at points, e.g. 1649 with the proposal of a three level school system and 1842 with the folk-school reform, but that it was not until the 1960s and the economic upswing after world war II that it became possible to finance an expansion that included all children and thus also the building of new school houses and other supporting resources. After world war II the moral ideal of democracy was in focus and although the different political parties had not at all been in agreement in the preparatory work of the comprehensive school reform they after its decision became almost strangely devoted to the ideal of a school for all which should foster the students into democratic citizenship and give them a better life. This is, we argue, the manifest result of the school for all vision ­ the creation of a nationwide school system on the foundation of equity and democracy. Every child has today access to this system and the great majority of students like it in schools and they think that they learn there and get relevant support from their teachers. And furthermore almost every child belongs to the system of primary and secondary schools, very few per cents reside in special schools.

"/.../åter ta plats i skolans kateder"... som att ställa sig i utvisningsbåset...

Nej, det är inte dags för lärarna att åter ta plats i skolans kateder, så som Björklund påstår. Det är snarare dags för lärarna att ge sig ut på läro-planen tillsammans med eleverna för att samverka med eleverna i det livslånga spelet om lärandet. Det betyder att ansvaret för lärandet kan skifta, att det ibland är eleven och att det ibland är läraren som har bollen. Men att ställa sig i katedern, det vore som att ställa sig i utvisningsbåset, då är läraren borta från spelet.

Vi behöver se framåt och skapa nya idéer för skolan, inte bakåt och väcka liv i gamla. Nya idéer som kan möta de problem vi står inför i dag och i morgon, inte gamla som redan tjänat ut och inte har några lösningar på de framtida utmaningarna.

Erik Groth: Skolans utveckling

Ny bok om skolans utveckling av Erik Groth. Erik är kollega till mig från Karlstads universitet med mångårig erfarenhet av skolans utveckling. Här har han samlat sin erfarenhet och kunskap till utmanande tankar i en brytningstid för svensk skolpolitik. Läs den!

Mer om boken kan du läsa här >>

Vem står på elevernas och de ungas sida?

De nio S-politikernas artikel till stöd för lärarnas arbetstid väckte en del debatt. Jag skrev om vikten av att hitta en ny arbetstidsmodell som en gång för alla förpassar ens möjligheten att tänka i usk-termer till historien och i stället banar väg för en med flexibel arbetsorganisation och tjänstefördelning av lärarna.

Jag finner det anmärkningsvärt att S-politiker håller fram eleverna genom att ställa sig på lärarnas (fackens) sida. Om vi lyssnar på lärarna (facken) så blir det bättre för eleverna, tycks de mena. För ett socialistiskt parti vore det väl mer självklart att ställa sig på de svagas sida, det vill säga eleverna, särskilt när de befinner sig i en av samhällets mest traditions- och maktbetyngda institutioner. Därför välkomnar jag arikeln i GP där Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly gör klart att de vill sätta stopp för sorteringsskolan. Här tas ett tydligt parti för den svaga parten i systemet, eleven, ungdomarna.

Men det räcker inte att på detta sätt ta ställning för eleverna när det gäller systemets "yttre" struktur vad gäller möjliga utbildningsvägar. Vi behöver också ta ställning för eleverna när det gäller systemets inre struktur, hur de ungas arbetsliv gestaltas i skolor. Att här utgå från att det lärarna vill är det som gynnar eleverna är mycket betänkligt. Eleverna har rätt att bli hörda på sina egna villkor, inte genom de som har makten i det dagliga skollivet. Det är särskilt viktigt eftersom eleverna inte har någon rösträtt att någon tar parti för dem och granskar sakernas tillstånd utifrån deras villkor.

Skolors utveckling och elevers lärande. Forskning, förändring och framtid - docentföreläsning.

Varsågod! Här kommer hela föreläsningen!

http://stream.help.kau.se/kursarkiv/blossing/blossing_090916.wmv

Förslag i anslutning till Skolinspektionens sammanfattning av första årets granskningar

I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren sammanfattar generaldirektören för Skolinspektionen Ann-Marie Begler inspektionens resultat efter ett år av granskning. Skolor är inte systematiska, skriver hon.

Skolorna arbetar inte systematiskt med att ta reda på att eleverna lär sig det de ska. Hela 80 procent av de grundskolor som kontrollerats under året behöver vidta åtgärder i det systematiska kvalitetsarbetet. Hela 90 procent dokumenterar inte kvalitetsarbetet i kvalitetsredovisningar som uppfyller kraven. Förvånansvärt sällan analyserar skolorna sina resultat för att sedan använda dessa för fortsatt planering av verksamheten. Det medför att man inte heller vet hur undervisningen eller skolans organisation kan ändras för att förbättra resultaten. I förhållande till eleverna finns stora brister. I 70 procent av de under året granskade grundskolorna upprättar lärarna inte en framåtsyftande individuell utvecklingsplan som uppfyller kraven. Något som ska göras i samband med det utvecklingssamtal som ska hållas med eleven och föräldrarna. När det finns behov av särskilda stödåtgärder så saknar många skolor förmåga att ge eleverna det stöd de behöver. Endast i 40 procent av skolorna utarbetas ett åtgärdsprogram i anslutning till att en stödåtgärd beslutas. Att skolorna inte i den direkta kontakten med eleverna systematiskt upprättar planer och program gör att kvaliteten i allt för stor utsträckning blir beroende av enskilda lärare och inte ett resultat av ett medvetet och planerat arbete från skolans sida. Det innebär till exempel att vid ett lärarbyte går den kunskap tidigare lärare har om eleverna förlorad.

Jag kan bara hålla med Begler och inspektionen i beskrivningen av läget. Det finns inget som förvånar mig där. Det går också i linje med det jag har försökt argumentera för i mitt tidigare blogginlägg Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen.

Vid sådana här rapporteringar är det emellertid viktigt att påminna sig att skolor inte är stillstående organisationer där ingenting alls händer av förbättringar i förhållande till de krav som omvärlden ställer. Det gäller att påminna sig att skolan som institution är en tröggörlig koloss som förändrar sig långsamt, liksom alla institutioner. Longitudinella undersökningar visar å ena sidan att skolor är mycket stabila när det gäller hur de organiserar själva undervisningen, men också att det har skett en förändring när det gäller hur de vuxna på en skola organiserar sig (Blossing, 2004). Det är till exempel läget i dag som det inte var före 1980 att det finns arbetsplaner, en måldiskussion bland personalen, mer pådrivande rektorer och en begynnande utvärdering. Detta fanns inte alls vill jag nog påstå före 1980.

När nu inspektionen granskar så gör de det med tidens ögon och då är kraven högre, eller annorlunda, än vad de var 1980 då den undersökning påbörjades som jag refererar till. Och då kan det se ut som ingenting händer, men det gör det menar jag. Och nu till det som är viktigare - ingenting händer heller bara för att granskningsrapporter publiceras. Härtill behövs innovativa förslag och visioner om den framtida skolan, och helst sådana som kan vara vägledande under lång tid om de ska kunna verka på kolossen skolan.

Här räcker det inte med att tillskjuta mer resurser som socialdemokrater och lärarförbunden mer eller mindre alltid ropar efter. Det förändrar ingenting, det innebär oftast bara mer av samma sak, och det kan i en del fall förstås vara lovvärt, men det kommer inte i grunden att gripa sig an de brister som inspektionen påtalar. Det behövs mer strukturella förändringar. Jag gör en "brain storming"!

• Utveckla ett undervisningsledarskap på skolor. Låt detta utgöra ett karriärsteg och koppla ett sådant ledarskap till en skyldighet och ansvar att säkra undervisningskvaliteten.
• Förbättra rektorsprogrammet när det gäller rektors kompetens att leda och följa upp undervisningen eller det "nära" klassrumsarbetet. Nuvarande program är bra, men kommer förmodligen att förstärka det osynliga kontraktet mellan rektorer och lärare som säger att de inte ska störa varandra i klassrummet respektive på rektorsexpeditionen.
• Ansvar måste kunna utkrävas av rektorer när det gäller undervisningskvaliteten på skolorna.
• Organiera en kompetensutveckling med arbetslaget och den dagliga undervisningen som bas till skillnad från universitetsförlagd utbildning.
• Gör det obligatoriskt för lärare att dokumentera sitt erfarenhetslärande.
• Gör det obligatoriskt för lärare att genomgå regelbunden observation och handledning av undervisning och dokumentation.
• Reglera lärares arbetstid så en större del av exempelvis sommaruppehållet kan brukas för kompetensutveckling och planering.

Referens:
Blossing, U. (2004). Skolors förbättringskulturer (Vol. Karlstad University Studies 2004:45). Karlstad: Karlstads universitet, institutionen för utbildningsvetenskap.

Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen

Så har Skolverket kommit med en rapport om orsaken till de försämrade resultaten i skolan. Till att börja med kan man fråga sig försämrade på vilket sätt, men jag går inte in i den diskussionen här. I stället är det själva vinklingen av resultaten i rapporten som drar till sig min uppmärksamhet den här gången. Rubriksättningen på webben och media är - Orsaker till försämrade skolresultat kartlagda: Social bakgrund har fått större betydelse. Det är ju helt rätt, men är det en strategisk och ens en rättvisande beskrivning och sammanfattning av de resultat som läggs fram i rapporten?

Jag skulle hellre ha valt följande rubrik - Orsaker till försämrade skolresultat: Kommuner med rektorer och lärare brister i det lokala ansvaret för ungdomsutbildningen. Metta Fjelkner får det att låta som om det är det så kallade systemskiftet med lokal resursstyrning, sammanhållna klasser och individualisering som är orsaken till de påstådda försämrade resultaten. Men det rapporten visar på som jag förstår det är att den sammanhållna klassen liksom inidividualiseringen inte generellt är genomförda på ett professionellt sätt som överensstämmer med forskning på området. Nej, det är svårt att tro att det är systemskiftet som har orsakat det för det har aldrig varit genomfört fullt ut på lokal nivå, det är det rapporten säger!

Lärarförbundet vill ha öronmärkta resurser, så klart. Men det är inte det som gör skillnaden visar forskning. Det är snarare lärares attityd och lärares arbete i klassrummet som är det viktigaste. Och det löser man inte med mer pengar utan med nya idéer om hur den kontinuerliga kompetensutvecklingen i det vardagliga arbetet för lärare ska organiseras. Tänk om Lärarförbundet kunde komma med innovativa förslag här i stället.

Det är också frapperande att Skolverket väljer en rubriksättning som förlägger problematiken så att säga utanför skolinstitutionen. Det innebär också att det är utifrån denna tolkning man lägger upp åtgärdsstrategier och nu skulle vilja se att staten tar ett helhetsansvar för att lösa denna problematik. Det är i och för sig viktigt att rikta uppmärksamhet mot detta, men Skolverkets uppgift är väl att rikta blicken mot vad rapportens resultat får för konsekvenser för skolan när det gäller att vara en bland flera påverkansinstitutioner i samhället. Det är ju för detta skolor och lärare finns till!

Att frånsäga sig denna uppgift gör det rätt hopplöst att arbeta i skolan. Hur ska vi ändra på hela samhället för att det ska passa skolan? Det är bra mycket lättare, och det finns dessutom en rad exempel på det, att stimulera skolor med dess ledare och lärare att förändra sig.

Skolpolitik till varje pris!

Sveriges Radio har granskat den svenska skolpolitiken och Björklunds påståenden om den svenska skolans kris, se också artikel i Expressen. Björklunds påståenden stämmer inte är resultatet i korthet. Den svenska skolan är långt ifrån i någon kris. Snarare har vi ett skolsystem i världsklass!

Politik handlar visserligen om att att driva sina teser ur ett ideologiskt perspektiv. Men jag undrar: Måste den borgerliga skolpolitiken innehålla en skola i kris? Går det inte att driva en borgerlig skolpolitik med utgångspunkten att vi faktiskt har en rätt så bra skola?

Visst ska politiska idéer drivas med övertygelse, men inte till priset av att vilseleda medborgarna. Nu vill jag se en annan skolpolitik! Jag vill se idéer som utgår från det faktiska läget och som utvecklar vidare.

Det är kurs A i kvalitetsarbete Björklund. Läs den!

Gymnasieskolan – en sekundär grundskola

Ett tionde år i grundskolan föreslår gymnasieutredningen. Ja, att det individuella programmet inte kan fortsätta som nu håller jag med om. Det som var tänkt som en extra hjälp för de några som inte klarade godkänt är nu det största programmet på gymnasiet. Men ett tionde år på grundskolan, skulle det inte snart hamna i samma situation, det vill säga att det blir det skolår på en skola som har flest elever?

Det är inte det tionde året utan det att hjälpen ska sättas in tidigt – det är det som är själva poängen, kontrar Björklund. Och ansvaret behöver ligga på det skolområde och hos den rektor där elever inte har fått godkänt. Det ska inte flyttas över till den nya skolan, gymnasiet, fortsätter han.

Det där låter i och för sig bra, tidig hjälp och att ansvaret inte ska övergå till någon annan. Skolverket konstaterar emellertid att stödet till elever redan sätts in tidigt, men att det inte är rätt utformat. Att det i alltför hög grad fokuserar elevens brister i stället för att kartlägga elevens hela situation i skolan – det vill säga hur den pedagogiska miljön för lärande ser ut, skulle jag vilja formulera det. Skolverket konstaterar vidare att det är just lärarnas kompetens som är den enskilt största förbättringsfaktorn. Det behövs lärare med kunskap om elevens såväl sociala som kunskapsmässiga läge. Dessutom behöver de äga en bred undervisningsrepertoar för att kunna variera undervisningen och möta elevens behov.

Ja, vad ska vi göra med dessa elever som inte går igenom systemet som det var tänkt – som inte kan produktmärkas och kvalitetssäkras innan de släpps vidare till nästa system, gymnasieskolan?

Men gymnasieskolan är ju inte längre ett annat utbildningssystem skilt från grundskolan, tänker jag! I dag går i princip alla vidare till gymnasiet. Det är mer eller mindre nödvändigt med en gymnasial utbildning. Och är det då verkligen rimligt att ungdomarna ska gå kvar ett år när de redan behöver gå i skolan i tolv år?

Gymnasiet har med andra ord blivit en andra grundskola för våra ungdomar – vi har fått ett grundskolesystem med en primär del (förskoleklass till år nio) och en sekundär del, det så kallade gymnasiet. I en grundskola för alla har alla lärare ett ansvar för att ge våra barn och ungdomar en god förberedelse för vuxenlivet. Här finns det ingen anledning att bygga system i systemet – särskilda grupper och tionde år. Här är det inte eleven som får gå om eller kvar utan lärarna som får ta nya tag.