Reflektioner kring tiopunktersprogrammet

Regeringen har tillsammans med företrädare för lärarfacken, SKL och friskolorna lanserat tio förslag som ska rädda den svenska skolan kan vi läsa i DN. Många av dem kan säkert främja skolutveckling och elevernas lärande, men det finns en risk för att de stärker en segregerad disciplin- och prestationsinriktad lärmiljö som vi redan har sett försämrar resultaten.

Legitimation, antagningskrav och lämplighetsprov förändrar inte på något direkt sätt elevernas klassrumspraktik. I klassrummet råder fortfarande samma mål- och prestationsinriktade kursplaner förstärkta av bland annat allt fler nationella prov.

Karriärtjänster och minskad administration kan vara en väg, men det beror på vilket innehåll dessa tjänster och den frigjorda tiden kommer att fyllas med. Kanske kan ett förtydligande av didaktikens examensmål främja detta. Man ska emellertid inte ha för stora förväntningar på att lärarutbildningen i ett slag ska ändra den pedagogiska praktiken. Den styrs mer av de regler och förordningar som är i funktion ute på skolorna, liksom de normer som råder bland lärare och skolledare. Därför kan man inte heller förvänta sig att övningsskolor och en utvecklad vfu i ett slag kommer att ändra detta.

Jag menar att vi också behöver se andra förslag som handlar om en förbättrad läroplan och kursplan liksom övriga regler och förordningar kring detta. Dessa behöver ge ett större utrymme för professionen att organisera och utveckla den pedagogiska verksamheten. Med ett sådant utrymme kan lärarna få tid att på allvar undersöka vad deras elever vill veta och lära.

I forskningslitteraturen finns gott om bilder för hur sådana skolor kan organiseras. Våra riksdagspolitiker verkar däremot sakna dessa bilder. I deras förslag framstår skolan alltjämt som produktionsenheter med det yttersta syftet att redovisa hög andel godkända, vare sig eleverna tappade lusten att lära nåt mer eller inte på vägen...