Arbetstid och skolutveckling

Nio socialdemokratiska kommunpolitiker går emot SKL:s krav på att omförhandla lärarnas arbetstider. De menar att det inte är en vidare klok strategi att fokusera formfrågor och få en hel yrkeskår emot sig. I stället anser de att det är skolans innehåll som ska fokuseras.


Det är inte antingen eller, tänker jag. Form och innehåll hänger ihop. Någonstans finns det en gräns för vilket innehåll man kan skapa inom en given form. I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag resonerat kring det jag vill kalla USK-skolan. Här beskriver jag hur föreställningen om undervisningsskyldigheten lever kvar i vissa skolkulturer och bestämmer vad som är huvuduppgiften för lärare i skolan och hur andra uppgifter ska uppfattas i förhållande till det. USK-kulturen säger att lärare ska ägna sig åt undervisning och inget annat, för att spetsa till det. Det kan tyckas helt riktigt, men det håller inte längre för skolors komplexa uppgift att genomföra utbildningsuppdraget. En lärare kan i sig själv inte vara allt det som behövs för ett framgångsrikt lärarskap.


Han eller hon behöver ingå i en organisation där lärare utför många funktioner och som tillsammans klarar av uppdraget. För att nämna några av dessa funktioner: Granskare som följer upp hur framgångsrik undervisningen är, mentorer för nya lärare, förändringsagenter som leder förbättringsarbeten, arbetslagsledare som håller ordning på lagets möten, spanare som omvärldsbevakar och meddelar vad som är på gång, handledare som kan coacha lärare i undervisningssituationen och handleda lärarstudenter. Alla dessa funktioner och fler behövs tillsammans med den undervisande läraren för att klara av uppdraget.

En sådan organisation innebär att lärares uppgifter kan renodlas i stället som nu där varje lärare utöver den undervisning som alla ska göra också utför flera av dessa andra uppgifter. Det kan innebära att en lärare ägnar mycket tid åt undervisning och en annan mer åt att handleda. Kanske är det inte helt så här som SKL tänker sig, men USK-föreställningen behöver brytas. Det är en återvändsgränd och håller fast vid den individuella lärarens kompetens som lösningen på alla problem.


Jag vill lyfta fram lärarens kompetens i samspel med organisationens kapacitet att utveckla skolan. Socialdemokratin har en lång tradition av att intressera sig för skolans inre miljö. Utredningen om skolans inre arbete på 1970-talet lade grunden till den skola med arbetslag och ledarskap vi har i dag och som vi i internationell jämförelse kan vara stolta över. Men vi kan inte stanna där. Att företrädare för socialdemokratin vänder detta perspektiv ryggen och lyfter fram den individuella läraren är nedslående. Det är inte att ställa sig på elevernas sida för deras kunskapsutveckling. Det är att ställa sig på traditionens sida, att förbli vid det bestående, utan visioner för en framtida skola.