Skolpolitiker: Fånga förändringen och förädla den!

Skoldebatten tar ständigt nya varv tycks det. I dag presenteras skolutredningen som lägger skulden för skolans resultat på kommunaliseringen. Utgångspunkten för denna utredning liksom för den senaste tidens reformer är de dåliga resultaten, vilket för det mesta betyder Sveriges fallande position i PISA-ligan. I skoldiskussion om dessa resultat och vad som behöver göras  återkommer några oomkullrunkeliga påståenden värda att uppmärksamma; att nära nog ingenting görs i kommuner och skolor samt att förbättring måste initieras från staten. Det är också en tydlig ton i den senaste skolutredningen och i den diskussion som nu följer på den.

Som grund för hela den politiska diskussionen om skolan tycks också några mer grundläggande trosföreställningar om verklighetens beskaffenhet göra sig gällande, nämligen att skolan till sitt innehåll och till sin organisation är oföränderliga, statiska. Och likaså att barn och ungdomar, som en social grupp i vårt samhälle, är statisk. Detta kan ju tyckas lite märkligt eftersom politik arbetar med förändring och närmare bestämt med förbättring. Varför detta inte har genomslag i skolpolitiken skulle jag säga beror på att barn och ungdomar inte har någon maktröst i vårt samhället. Men jag ska inte fördjupa den diskussionen här.

Jag vill emellertid påstå att vad som ska vara grundskolans innehåll och hur det ska organiseras aldrig har varit statiskt och så inte kommer att vara i framtiden. Att barn och ungdomar som social grupp i ett samhälle, vad de tänker, känner och tar sig för också är något som är stadd i ständig förändring. Politiken uppträder som om barn o ungdomar, skolor, lärare och kommunala verksamheter, vore fysikaliska och biologiska storheter som enkelt går att styra. Som om skolsystemet innehåller ett antal olycksdrabbade fyrvägskorsningar som enkelt kan byggas bort med vägbroar och påfarter för att bli planlösa. På ett mycket övergripande plan är förstås infrastrukturen av lagar och förordningar viktig, men det är inte här jag tror problemet ligger.

Problemet i skoldebatten menar jag ligger i antagandena ovan, vilket leder till att fel frågor ställs. Frågorna gäller inte statlig eller kommunala skola? Demonstrationsskolor? Skolinstitutet? Mindre klasser? Svaren är inte, eller åtminstone inte enbart, lösningar på nationell systemnivå som ska fylla i luckor i infrastrukturen. Lösningen ligger i att fånga förändringen, och en betydande del av förändringen sker lokalt, i kommuner och skolor.

Samhället förändras ständigt. Det betyder att hur vi lever tillsammans, och i det här fallet hur vuxna och ungdomar lever tillsammans i skolan, inte är samma form av umgänge som i går. Dagens ungdomar, liksom dagens lärare, är formade av ett annat samhälle än det som gav oss skolan före 1990. Vad som är meningen med samhällslivet och hur individen ser på sina möjligheter är något helt annat än för de som växte upp i det samhälle som gav oss skolan före 1990, då den var statlig.

Den här förändringen behöver politiken följa med i och därför fråga sig vad våra barn och ungdomar i skolan upplever ? Vad och hur tänker de kring sin framtid, vad vill de med sina liv och vad vill de lära sig? Hur vill de lära sig? Därutöver behöver politiken också fråga sig vad lärare upplever i sitt arbete? Hur tänker de kring sin professionella utveckling och de förutsättningar de har? Och ytterligare: Vad upplever förvaltning och politiker i de kommunala verksamheter? Vad är det som pågår där av utveckling? Vilka menar de är de viktiga frågor man behöver brottas. Och som ett resultat av dessa undersökande frågor: Vad betyder det för hur vi ska utveckla grundskolan, lärarutbildning och stödsystemet till kommuner och lärarprofessionen?

I dag känns det som politiken i stället för att föregripa och bereda väg för förändringen genom att utveckla stödsystem försöker få tiden att stanna. Det är visserligen klokt och bra att det finns ett fast system att hålla sig i, en infrastruktur, när sikte på en utveckling ska tas som vi kanske ännu inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Men när ivern att få tiden att stanna blir så stark att politiken försöker upprätta gångna tiders system, då har det gått för långt.

Samhället förändras och så människorna med den, också hur de tänker och vad de upplever. Det kan vi inte stoppa. Således kan vi inte heller stoppa förändringen av skolan. Frågan är om vi vill vara med och förädla förändringen till en förbättring för våra barn och ungdomar? Jag tycker jag tydligt ser en sådan förädling när jag jag är ute i skolor och kommuner. Lärare berättar hur de använder läroplan och pedagogiska planering och hur det har drivit på deras professionella utveckling, de berättar om arbetslag med kollegialt stöd och granskning. Elever berättar hur de har tillit till sina lärare och kan vända sig till dem när de behöver hjälp i sitt lärande. Skolchefer berättar om hur de skapar nya arbetsgrupper av rektorer där de försöker skapa samtal om hur den praktiska verksamheten kan förbättras, och rektorer berättar hur de finner stöd och utmaning i dessa lag. Men det finns också skolor och kommuner som inte har kommit så långt i sin professionalisering, som inte riktigt förmår att ta det fulla ansvaret för uppdraget. Och som inte förmår lösa stödfrågan internt för att komma på rätt köl. Det här staten behövs, för att ge dessa kommuner stöd.

Förändringen och utvecklingen pågår. Den pågår lokalt där ute i våra kommuner, skolor och friskolor. Den pågår bland våra barn och ungdomar. Förändringen går inte att stoppa. Den kommer att bryta fram. På sikt kommer en förändring av skolan och dess innehåll att tvingas fram. Tiden kommer att tvinga fram en förändring av vad det innebär att vara lärare, rektor och skolchef. Om vi vill kan vi vara med här och gripa oss an denna förändring och utveckla den, rakt in i framtiden. Nu åstadkoms endast konvulsioner när staten försöker få förändringen att stanna. Utvecklingen sker i skolorna. Staten ska visst ha ett system för att säkra lagar och förordningar, men därutöver behöver staten ägna sig åt stödja skolhuvudmännen så att den professionella kommunikationen mellan dem förbättras om hur en bra skola för våra barn och ungdomar byggs.