Jag har fått en fråga om hur jag ser på elever med funktionshinder och deras situation i skolan. Det är en problematik som jag har haft mig nära en tid och som jag har haft anledning att tänka till omkring. Ett sätt att svara är att jag välkomnar förslaget i den nya skollagen att föräldrar ska få rätt att överklaga rektors åtgärdsbeslut om man som föräldrar är missnöjda med den hjälp skolan sätter in.
Jag har mött helt fantastiska lärare, rektorer och specialpedagoger och som med stor kunskap har tacklat föräldrars oro och upprördhet och som med kompetens har satt in relevant stöd för elever. Men jag har också erfarit frapperande okunskap såväl när det gäller att hantera processen mellan föräldrar och övriga involverade som den mer specifikt pedagogiskt och didaktiska situationen med eleven i centrum.
Mitt antagande är att det troligen, tyvärr, är varianter av den senare erfarenheten som är den mest utbredda och det är väl just därför som det nu kommer en uppstramning av rättsäkerheten i skollagen kring denna situation.
Man kan tänka att elevers funktionshinder och hur det kommer till uttryck i skolan och specifika undervisningssituationer är ett relativt nytt fenomen som det ännu inte har hunnit spridas kunskap kring bland lärare och rektorer. De olika diagnoserna för funktionshinder började (väl?) dyka upp först under senare delen av 1970-talet.
Jag menar att det visst är värdefullt att ha kunskap om vad ADHD eller andra typer av diagnoser för funktionshinder, men om man inte har en god kunskapsgrund vad gäller lärprocesser blir det svårt att sätta in den mer specifika kunskapen om funktionshinder i ett sammanhang, eller överhuvudtaget att förstå den.
Jag påstår att med en god allmän pedagogisk och didaktisk kunskap om barn och ungas lärande så kan lärare organisera undervisning där såväl ”normala” elever som elever med funktionshinder ingår. Jag menar att det är viktigt att hålla fast vid detta – att det sålunda brister i lärares allmänna pedagogiska kunskaper snarare än att problematiken med elever med funktionshinder håller på att växa och ”ropar på att lösas” med åtgärder som innebär att dessa elever ska exkluderas från sin klass och behandlas av experter på funktionshinder. Annars riskerar så kallade normala lärprocesser att bli en smal väg endast beträdd av en framgångsrik skara elever alltmer elit-lysande i sin framtoning.
Problemet är dock hur man löser detta bäst så länge många lärare och rektorer inte äger denna breda kunskap i pedagogik och didaktik? Här behöver det säkert finnas en flexibilitet när det gäller olika lösningsförslag och där kan också utan tvivel experten vara den bästa lösningen för eleven i en bestämd situation.
Hej - som alltid är information, belysning, och väl ställda frågor det som lyfter lärartänket, jag tror på klassrummets mångfald och jag tror att lärare måste få kunskap, stöd och utmaningar inför de uppdrag som vi ställs inför. Tack för intressant läsning, Anne-Marie
SvaraRaderaJag håller med dig i mycket av det du skriver. I mångt och mycket är det lärare och skolpersonal öht som behöver vara förändringsbara istället för att sortera ut de barn som inte passar in i den mall skolan har byggt upp. Men jag vet oxå att det inte är så lätt med de stora klasser som finns idag. I en stor klass med ca 30 barn där det finns impulsiva barn som inte mår bra av alla intryck och kanske ger sig på någon annan är det inte en enkel historia som lärare att ta sig an detta. Vad gäller om det är en pedagogisk/didaktisk eller kategoriserande/medicinsk fråga så håller jag med dig om att det handlar om pedagogik, absolut. Men pedagogiken måste utgå ifrån de barn som är annorlunda också och då måste man förstå hur de tänker och varför de beter sig annorlunda. Att de kanske tolkar det som sägs på ett annat sätt (ofta bokstavligt), att det är fruktansvärt jobbigt med mkt intryck, att de ofta behöver en rak kommunikation, har svårt med valsituationer och abstraktioner, att raster många gånger är svårare än lektionerna... det finns hur mycket som helst. Och tyvärr: i dagens samhälle behövs diagnoserna för att andra människor (vuxna och barn)ska kunna förstå de här barnen som beter sig annorlunda. Jag vill inte heller ha ett elitsamhälle, men så länge vi inte förstår oss på de här barnen i skolans värld är vi där i alla fall. De blir utmobbade. Och det behövs specialister på hur annorlunda barn tänker, men visst skulle det vara underbart om lärare och andra pedagoger stod för den specialistkunskapen. Så är det inte idag. Det här blir jättelångt så nu måste jag hänvisa vidare till min blogg istället.
SvaraRaderahälsningar från Mib.
Svar till Mib:
SvaraRaderaJag menar att diagnoserna behövs, men dessa är ju endast beskrivningar som lätt kan få en stämpel av sjukdomsbeskrivningar, om de inte kopplas till kunskap om exmpelvis utvecklingspsykologi och lärande. Först då blir det möjligt att förstå dessa elevers utveckling och lärande - och inte endast kategorisera dem... ja, nåt sånt...
Ja jag tycker nog att det låter som att vi tänker ungefär lika i den här frågan. :-)
SvaraRaderaHa det bra!
För övrigt ett bra inlägg du skrev och en väldigt intressant blogg du har.
Tack för innehållsrik blogg, besöker den med jämna mellanrum. Fick anledning att kommentera ditt inlägg lite mer ingående, då jag hittade flera beröringspunkter med vad jag själv tycker. Läs inlägg i bloggen: http://ulftornberg.blogg.se
SvaraRaderaHa en trevlig sommar/Ulf