Milstolpar och återvändsgränder – reflektioner i anslutning till förslaget om lärarlegitimation

I DN:s ledare är man tveksam till förslaget om lärarlegitimation. Obehöriga lärare kan också vara bra, menar ledarskribenten. Ett liknande resonemang förs i kulturbloggen. Själv gillar jag förslaget skarpt! Vi behöver en gång för alla göra upp med föreställningen att "så gott som alla" kan fungera som bra lärare – det kan aldrig vara grundvalen för en yrkeskår. Likt den amerkanske sociologen Lortie vill jag påstå att den föreställningen hämtar sin näring ur det faktum att läraryrket är det enda yrke där alla medborgare sedan sin egen skoltid har rikliga erfarenheter av skola och lärare. Men det är långt ifrån detsamma som att vi utan en kvalificerad utbildning är bra lärare som klarar av alla de uppgifter som lärare ska klara.

Förslaget om lärarlegitimation och ytterligare kvalifikationssteg kan om det genomförs bli en milstolpe i utvecklingen av lärarkåren. Andra förslag från Björklund funderar jag på om de är mer återvändsgränder än milstolpar. Som exempelvis de om fler nationella prov, skrifltiga omdömen i de yngre åren etc. Jag blir inte riktigt klok på var gränsen går mellan centralstyrning och ett decentraliserat ansvar. För om lärarkåren ska utvecklas behöver man ge den ett utökat ansvar i stället för att centralt styra den alltmer.

Låt jag ta exemplet med betyg och fler nationella prov. Jag resonerar som så: Bedömning och betyg är en av skolors och lärares kärnverksamheter, det sker löpande och vid särskilda tillfällen och det har stor betydelse för eleverna. För detta behöver lärarna således vara kompetenta. Ett sätt att bli kompetent är att nödgas utforma olika sätt att mäta och bedöma elevers prestationer liksom hur dessa mätningar ska bedömas. Det behöver man, menar jag, ta ett lokalt ansvar för och organisera i lärarlaget på den egna skolan för att det ska ge resultat i den dagliga undervisningen.

Men nu tar staten över det arbetet och gör fler nationella prov i stället. Vad är det lärare lär sig då? Ja, jag ställer mig tveksam till att de med fart blir kompetenta när det gäller att kartlägga elevers kunskapsutveckling och på ett nyanserat sätt förmår bedöma den. För risken finns att de i stället ger upp den egna yrkesbildningen och ägnar kraft att förstå sig på att utöva sitt lärarskap i enlighet med de nationella proven. Och det kan ju bli bra... men det kan ju också bli mekaniskt och oreflekterat... och helt enkelt begränsat eftersom skola och lärande är så mycket mer än nationella prov.

Men å andra sidan... ingenting behöver bli som man befarar, utefter någon lagenlig process. Och det gäller särskilt sociala verksamheter som skola. Det finns ju ett visst utrymme för att i den lokala verksamheten på egen hand forma situationer till endera milstolpar eller återvändsgränder. Lärare kan utveckla sin kompetens när det gäller kunskap, bedömning och betyg parallellt med ett ökat tryck vad gäller nationella prov. Bara man vet vad man vill utveckla så är det mesta möjligt!

Att läsa:
Lortie, Dan C. (2002). School-teacher : a sociological study. [2nd ed.] Chicago: University of Chicago Press