Gymnasieskolan – en sekundär grundskola

Ett tionde år i grundskolan föreslår gymnasieutredningen. Ja, att det individuella programmet inte kan fortsätta som nu håller jag med om. Det som var tänkt som en extra hjälp för de några som inte klarade godkänt är nu det största programmet på gymnasiet. Men ett tionde år på grundskolan, skulle det inte snart hamna i samma situation, det vill säga att det blir det skolår på en skola som har flest elever?

Det är inte det tionde året utan det att hjälpen ska sättas in tidigt – det är det som är själva poängen, kontrar Björklund. Och ansvaret behöver ligga på det skolområde och hos den rektor där elever inte har fått godkänt. Det ska inte flyttas över till den nya skolan, gymnasiet, fortsätter han.

Det där låter i och för sig bra, tidig hjälp och att ansvaret inte ska övergå till någon annan. Skolverket konstaterar emellertid att stödet till elever redan sätts in tidigt, men att det inte är rätt utformat. Att det i alltför hög grad fokuserar elevens brister i stället för att kartlägga elevens hela situation i skolan – det vill säga hur den pedagogiska miljön för lärande ser ut, skulle jag vilja formulera det. Skolverket konstaterar vidare att det är just lärarnas kompetens som är den enskilt största förbättringsfaktorn. Det behövs lärare med kunskap om elevens såväl sociala som kunskapsmässiga läge. Dessutom behöver de äga en bred undervisningsrepertoar för att kunna variera undervisningen och möta elevens behov.

Ja, vad ska vi göra med dessa elever som inte går igenom systemet som det var tänkt – som inte kan produktmärkas och kvalitetssäkras innan de släpps vidare till nästa system, gymnasieskolan?

Men gymnasieskolan är ju inte längre ett annat utbildningssystem skilt från grundskolan, tänker jag! I dag går i princip alla vidare till gymnasiet. Det är mer eller mindre nödvändigt med en gymnasial utbildning. Och är det då verkligen rimligt att ungdomarna ska gå kvar ett år när de redan behöver gå i skolan i tolv år?

Gymnasiet har med andra ord blivit en andra grundskola för våra ungdomar – vi har fått ett grundskolesystem med en primär del (förskoleklass till år nio) och en sekundär del, det så kallade gymnasiet. I en grundskola för alla har alla lärare ett ansvar för att ge våra barn och ungdomar en god förberedelse för vuxenlivet. Här finns det ingen anledning att bygga system i systemet – särskilda grupper och tionde år. Här är det inte eleven som får gå om eller kvar utan lärarna som får ta nya tag.

En skola för människor eller för hjärnor – ett lokalt ansvar

Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar säger Martin Ingvar. De flummiga modeller vi har för inlärning fungerar inte, utbrister han. Han angriper flumskolan, förordar pluggskolan, ett betygssystem som levererar och tycker att läsinlärningskurserna på lärarutbildningarna borde förbättras.

Ibland är jag med på hur Ingvar tänker… tror jag. Som när han skriver att betygssystemet behöver ingå i skolans kommunikationssystem från början med den huvudsakliga betydelsen att utvärdera skolans arbete, och att det i själva verket är lärarnas insatser man mäter med betygen.

Fast jag vet inte: ibland får Ingvar det att låta som om skolan ska utformas för att ta emot hjärnor och inte människor! I skolan ska de unga göra insatser och träna idogt för att det atomicerar, de ska tidigt drillas i språk för att hjärnan är mest mottaglig då och de ska få betyg som entydigt retar det centrala informationscentret. Det kan ju vara så att det där som Ingvar tycker är flummiga modeller och bortkastade regionala betygskriterielösningar är uttryck för en strävan av de människor som är lärare och rektorer på skolor att skapa en skola för de unga människor de möter just på deras skola.

Människor, tänker jag, är hjärnor med erfarenhet – med minnen och med känslor – som ibland gör hjärnans optimala resurser mer eller mindre tillgängliga. Vi har utmärkta teorier och modeller för lärande som tar hänsyn till detta. Slutsatsen blir att man visst kan skapa en pedagogik på en rätt så övergripande nivå för alla små hjärnor i Sverige, men sen när dessa hjärnor ska möta andra hjärnor och låta erfarenheterna blandas – då behövs en kompetens hos skolan och läraren just i den situationen för att ett lärande ska ske.

Och det där lärandet är svårt att planera för centralt, det behöver man göra lokalt. Vi borde mer diskutera vad vi behöver göra centralt för att stödja och utmana att huvudmän, rektorer och lärare tar det ansvaret, och mindre för hur vi igen ska ändra betygssystemet eller finna andra centrala lösningar för hur det ska se ut lokalt när lärare möter elever.