En nollvision för skolan

I sommar intervjuades jag av Expressen om den aktuella skolpolitiken med anledning av politikerveckan i Almedalen. Den rödgröna alliansens betygsförslag om betyg från år 7 väckte kommentarer från den borgerliga sidan med innebörden att nu är "flumskolan" död och begraven en gång för alla. I intervjun pekar jag på att flumskolan är ett begrepp använt av traditionalister gentemot progessivister inom skolutveckling. Traditionalister sätter främst skolans kunskapsuppdrag i fokus och menar att progressivisternas fokus på elevens intressen och personliga utveckling leder till låga krav på elevernas kunskapsprestationer och därmed låga resultat.

Denna svartvita "endera-eller" uppdelning som verklighetsbeskrivning är inte särskilt fruktbar. Som utgångspunkt för ett förbättringsarbete är det mer givande att förstå det som att skolan brottas med ett antal problem eller kanske utvecklingsområden. Här handlar det inte om endera-eller lösningar utan om både-och. Om jag börjar med traditionalisternas utgångspunkt så vill jag säga att ja, skolan har ett kunskapsproblem – den didaktiska ämneskunskap vi har idag och som beskriver hur exempelvis matematikundervisning eller språkundervisning kan organiseras för optimalt lärande används inte generellt sett av lärare. Det gör att inte alla elever ges möjlighet till det lärande som vore tänkbart för dem. Dessutom finns ett informations- och återkopplingsproblem. Lärare klarar inte av att ge en målrelaterad och differentierad återkoppling till eleverna om hur det går i deras lärande. Betyg och fler centrala prov löser inte detta. I stället behöver lärare öva på att språkligt och med korrekta och rikliga termer beskriva elevers lärandeprocess och kunskapsläge. Och därtill behöver detta göras i en dialog med eleverna!

Om jag sedan tar progressivisternas utgångspunkt så vill jag säga att skolan också har ett problem när det gäller att främja elevernas personliga utveckling, och att kombinera detta med kunskapsuppdraget. Skolan är våra ungdomars första långvariga relation med samhället och den personliga utvecklingen blir för våra unga nära kopplad till just mötet med skolvardagen. Varje dag går våra ungdomar till skolan från förskoleklassen till och med gymnasieskolan. Här möter de en rad vuxna som alla representerar den mäktiga och kraftfulla samhällsinstitutionen skolan. Här ska eleverna finna sin plats som individer och som människor och känna att de passar in, att de gör nytta i skolan och i samhället, att deras prestationer är något värda, inte bara för dem själva utan också för skolan, i samhället. Här får de sina första upplevelser av om det är meningsfullt att ingå i samhället och inordna sig i dess institutioner. Helt enkelt om det är spännande att delta i ett demokratiskt samhällsbygge.

I dag handlar skoldebatten till övervägande del, eller kanske helt, om kunskapsuppdraget och dessutom på ett ensidigt sätt. När betyg, centrala prov och skriftliga omdömen blir slagord är det kraven på högre prestationskrav på eleverna som kommer i förgrunden, medan lärares didaktiska och dialogiska kompetensbrister hamnar i bakgrunden, eller försvinner helt. Det är också oroväckande att de politiska partierna inför valet inte i högre grad förmår föra upp det demokratiska uppdraget på dagordningen – att de inte förmår att väcka liv i visionen om skolan som den viktigaste samhällsdanande och personlighetsutvecklande institutionen för våra unga. Varje elev som inte får godkänt eller som hoppar av gymnasieskolan är ett misslyckande. Det är ett misslyckande för skolan, för samhället och förstås för den unga människan. Fler lärare i skolan som är ett av den rödgröna alliansens förslag löser inte heller detta. Det behövs mer omfattande reformförslag som strukturerar om arbetet för lärare och skolledare i skolan.

Trafiksäkerhetsverket har en nollvision, inga döda i trafiken ska tillåtas. Jag menar att vi behöver en nollvision i skolan. Inga icke-godkända eller utslagna elever ska tillåtas i den svenska skolan. Inga avhopp. Målet måste vara att alla unga ska finna sin plats i skolan och få en första erfarenhet av att de kan bidra till att göra sin egen och andra människors situation mer meningsfull.