Pedagogik efter Utöya och London

Under sommaren har två händelser fått mig att tänka kring demokrati och skolans roll i samhället. Massakern på Utöya och upploppen i London. Jag behöver kanske inte förklara att jag reagerar på våldet och förstörelsen – och bristen på empati som utövarna visar för sina medmänniskor. Med en förmåga att sätta sig in i andra människors situation skulle Anders Behring aldrig åkt till Utöya och ungdomarna i London skulle inte ha vandaliserat bostäder och affärer för sina bröder och systrar.

Hur kan sådant här hända? Frågan har gäckat mig den senaste månaden. Vilka är orsakerna? Jag funderar på om dessa ungdomar har haft en erfarenhet och upplevelse av ett demokratiskt samhälle och skola? En del av de resonemang som framkommer i media kring tänkbara orsaker utgår från en psykologiserande kunskapssyn där samhälleliga företeelser ges en psykologisk förklaring som går ut på att Behring och ungdomarna i London utgör en grupp avvikande individer med sociala störningar. Dessa störningar kan vara av en neuropsykologisk art eller ha uppkommit av försvårande omständigheter i uppväxten.

"Försvårande omständigheter" utgör visserligen en mer social förklaringsgrund och på så vis delvis en mer samhällelig syn, men jag hör mer sällan resonemang om hur vårt samhälle i vidare bemärkelse kanske "skapar" dessa händelser. Jag har emellertid lagt märke till några röster som exempelvis har velat markera att sådana här händelser aldrig sker i ett vakuum utan uppkommer och utformas i det samhälle där individerna växer upp och lever sina liv. Och det är i förlängningen av ett sådant resonemang som det blir intressant att fråga sig om ungdomarnas upplevelse av ett demokratiskt samhälle.

Skolan är samhällets största och viktigaste institution. För våra unga är skolan helt enkelt samhället vill jag påstå. Den viktiga frågan blir då hur lärare och elever kan ordna sina liv och sitt lärande på ett demokratiskt sätt, så att det visar på ett samhälle som vilar på gemenskap och ansvar – inte söndring och laglöshet; på lärande och skapande – inte förstörelse och ödeläggelse? Inte för att jag menar att det är skolans fel att Utöya och London händer och inte för att det nödvändigtvis skulle bota presumtiva vandalister utan för att en demokratisk skola håller fram det samhälle vi önskar och vill se.

Två principer är vägledande för mig i ett sådant demokratiskt och pedagogiskt arbete i skolan: 1) Mötet mellan unga människor och 2) delaktigheten i formandet av skollivet. Gemenskap och omsorg mellan människor växer fram när unga av olika slag och med skilda bakgrunder får mötas. Empatin stärks av att finna det gemensamma i det olika, det gemensamma i att vara ung och människa trots att man har olika ursprung, religion, sexuell identitet etcetera. Här behöver vi skapa ett skolsystem som inte segregerar utan underlättar för unga att träffa de som är olika. I klassrummet behövs bland annat mer av en pedagogik som ger eleverna möjlighet att samtala med varandra i stället för att var och en sitter med sina egna uppgifter.

Delaktigheten är grunden i en demokratisk pedagogik. Det är när jag deltar i ett samtal om de problem som berör mig och som jag vill förbättra som jag växer som människa och tar ansvar. Det är när jag blir lyssnad på och märker att just mina förslag tas tillvara, när jag ser hur förslagen konkretiseras i handlingar som omformar vårt gemensamma liv och lärande i skolan – det är då det blir meningsfullt att verka i samhället. Här behöver lärande och undervisning i skolan mer tydligt organiseras för delaktighet i stället för som nu sker när mållydnad och prestation blir det som alltmer förväntas av eleverna.

Vi kanske aldrig får helt svar på frågan hur Utöya och Londonupploppen kunde hända, men vi kan verka för att skapa en skola och ett samhälle där det inte finns någon tvekan om vilken värdegrund den står på och som med full kraft verkar för att de unga känner att skolan och samhället är något för dem att delta i.