På ett skolledarseminarium i Almedalen fick jag ett antal frågor som jag gärna vill återvända till. Den första frågan gällde vad som saknas i rektorers utbildning, det vill säga i rektorsprogrammet? Ett förslag från en åhörare var att det borde ingå ett ekonomi- och budgetinslag eftersom just de ekonomiska ramarna effektivt sätter ramar kring det som rektor vill göra.
Det är naturligtvis intressant och relevant att ifrågasätta en utbildnings innehåll och föreslå förbättringar. Men här vill jag uppmärksamma att den formella och behörighetsgivande utbildningen när det gäller de pedagogiska yrkena är en mindre och introducerande del i den totala yrkesutvecklingen. Att då vid frågor om skolförbättring och här när det gäller ledarskapsförbättring, ensidigt ställa frågor om vad som saknas i utbildningen kan leda diskussionen på villovägar. När jag exempelvis föreläser om skolförbättring händer det återkommande att åhörare vill väcka frågan om hur lärarutbildningen borde se ut för att vi skulle komma tillrätta med de problem jag tar upp. Jag brukar då svara att det visserligen är en viktig fråga, men som leder bort från det forskning visar att rektorer och lärare gör i det dagliga arbetet på sin skola för att den ska bli framgångsrik.
Formell utbildning är viktigt, men än mer betydelsefullt är hur lärandet sker i den dagliga praktiken. Rektorer verkar i en lokal praktik där dess framgång beror av en närmast oöversiktlig mängd förhållanden. Därför vill jag rikta fokus mot hur rektorers lärande sker i det dagliga arbetet. Hur rektorers lärande i sin helhet ser under sitt yrkesliv är mer intressant än enbart de tre åren på 20 procent som rektorsprogrammet utgör. Den är förstås svårare att greppa och kanske är det därför vi håller så starkt kvar vid den formella utbildningens innehåll.
Men vad ska ett rektorsprogram innehålla med den här utgångspunkten? Det ena handlar om att ge rektorer kunskap och redskap för att undersöka och analysera den komplexa praktik de är verksamma i. Det innebär att rektorerna behöver skolas i ett vetenskapligt förhållningssätt. Rektorsprogrammet ligger på så kallad "avancerad nivå", vilket innebär att ambitionen när det gäller det vetenskapliga förhållningssättet är hög. Jag bedömer att vi som utbildare i programmet klarar det rätt bra.
Jag är mer bekymrad för den andra delen, som jag menar handlar om att ge grundläggande kunskap och redskap. Jag är rädd för att den avancerade nivåns perspektivtagande och kritiska betraktelsesätt överskuggar uppgiften att förmedla den relativt fasta och grundläggande kunskapen om hur man gör för att bygga och vårda en skolorganisation, hur man gör för att gå igång lärande processer i arbetslag som förbättrar undervisningen och hur man gör för att hålla fokus på uppdraget och inte lägga skulden på eleverna när skolan inte är framgångsrik.
Jag är rädd för att vi som universitetslärare tappar den kunskapen i vår iver att vara vetenskapligt kritiska och ge olika perspektiv på exempelvis skolorganisation. Och vi ser inte vad som utgör den grundläggande kunskapen, eller betydelsen av den, för att vi oftast själva inte har erfarenhet av rektorsyrket. Jag menar således att det finns en risk för att den grundläggande kunskapen och redskapen för rektorsyrket saknas i programmet, och att det är något vi som utbildare i programmet behöver se över.
Javisst är det så. Kunskapen om vad som tarvas för att bygga en stabil och hållbar lärande organisation måste finnas med som en stor del av rektorsprogrammet. Ta in skickliga praktiker (rektorer) som kan detta med de 4F:en.
SvaraRadera