Forskningsseminarierna jag inte blir klok på...

Härom veckan var jag på ett seminarium vid Göteborgs universitet som tog upp frågan om kvalitet i utbildningsvetenskaplig forskning. I den stora föreläsningssalen var vi alla församlade – doktorander, doktorer, docenter och professor – för att höra på några utvalda inlägg och diskutera det där med kvaliteten.

För det är väl det som är meningen med seminarier, att det ska vara ett aktivt deltagande. Att det ska bli en diskussion och dialog som kan främja lärandet.

Det blev det nu aldrig. Det var få som var aktiva. Inte jag heller... jag undrar varför? De flesta satt mol tysta. Det var några professorer som yttrade sig och en doktorand, tror jag. Annars var det mest ett antal föredrag som applåderades.

Några dagar senare var jag på ännu ett seminarium, ett så kallat slutseminarium där en doktorand fick respons på sitt arbete av en professor. Det var ett intressant och bra seminarium, på det viset att professorn gav bra och väl avvägd respons. Men... något aktivt deltagande vill jag nog inte påstå att det var bland oss andra. Jag såg runt på doktoranderna vid bordet, ingen av dem verkade ens ha en ansats att komma med inlägg när professorn bad om respons från deltagarna. Och här skulle de ju kunna lära sig så mycket, tänkte jag. Men återigen... jag sa inget jag heller...

Har vi lärt oss att vara tysta när de inbjudna ska tala? Är vi rädda att säga fel saker i kretsen av alla kloka och visa? Är seminarierna egentligen föreläsningar och inget att aktivera sig i? Ja, jag blir som sagt inte klok på det hela. Ibland får jag stunder när jag försöker bryta normen att vara tyst, men för det mesta faller jag in i mönstret. Visst har jag varit i andra miljöer där seminarierna verkligen har aktiverat, med det är undantag från regeln.