Coachning inget nytt!

Coachning har blivit en trend i skolutveckling. I Skolverkets satsning Handledning för lärande har skolcoacherna anlitats för att ge skolorna coachning. Coachning är ett relativt nytt begrepp sägs det och skillnaden mellan coachning och handledning är att man inte ger råd i coachning vilket man enligt artikeln i Skolvärlden gör i handledning.

Jag vänder mig mot att att man försöker sälja in coachningkonceptet som något nytt som inte funnits tidigare. Det främjar inte, som jag ser det, utvecklingen av ett ledarskap för skolutveckling. För det första är coachning inte något nytt i skolan och för det andra är det att betrakta som en form av handledning.

Olika varianter av handledning har varit en hörnpelare i organisationsutveckling och skolutveckling sedan det sena 1970-talet i Sverige. Här ingår det som en del i  arbetslagets samtal för utveckling av verksamheten. Samtalet kan ske i grupp och det kan ske i par, externa experter kan vara involverade såväl som interna och kollegiala. I lärarutbildningen har också kunskap om handledning använts i samband med den verksamhetsförlagda utbildningen. Kurser i handledning har getts och ges på många högskolor till lärarutbildare i skolor.

Själv har jag byggt upp och gett kurser såväl för lärarutbildare som skolutvecklare där handledning har ingått som en del i ett ledarskap för skolutveckling. Vi har då orienterat om det breda kunskapsfältet "det professionella samtalet" och särskilt låtit deltagarna träna på kollegahandledning. Kolleghandledning bygger på de norska forskarna Handal och Lauvås teori om att lärare, liksom professionella i andra yrken, utvecklar en praktisk och vardaglig yrkesteori som vägleder och styr deras planering och genomförande av undervisning. En handledning behöver därför ta sikte på att för läraren göra den egna praktiska yrkesteorin synlig, och att som handledare inte ge råd. Därigenom kan läraren "frigöra" sig från denna och utveckla en mer vetenskapligt teori som grund för sitt lärarskap.

Handals och Lauvås kollegahandling innehåller långt fler dimensioner än det ensidigt målfokuserade perspektivet i coachning. Lärare som vill utveckla ett ledarskap för skolutveckling behöver ha flera modeller för handledning och samtal i sin verktygslåda, och de behöver veta vilken kunskapsgrund de vilar på. I verktygslådan kan coachningmodellen ingå som en modell eller ett perspektiv bland flera.

Skolutvecklare behöver odla sitt kritiska förhållningssätt nu när skolverksamheten tydligt ska vila på vetenskaplig grund. Och under årens lopp har jag lärt mig att när någon påstår att något är nytt och inte har förekommit tidigare i skolan, så är det nästan aldrig riktigt. Det är möjligen inte så spritt och välkänt, men inte nytt som kunskap betraktat. Första regeln i ett kritiskt och vetenskapligt förhållningssätt innebär att alltid undersöka sådana påståenden genom att helt enkelt studera den vetenskapliga litteraturen.


Några titlar:

Handal, G., & Lauvås, P. (2000). På egna villkor : en strategi för handledning (2., rev. uppl. ed.). Lund: Studentlitteratur.

Lauvås, P., Hofgaard Lycke, K., & Handal, G. (1997). Kollegahandledning i skolan. Lund: Studentlitteratur.

Hägg, K. & Kuoppa, S.M. (2007). Professionell vägledning: med samtal som redskap. (2., [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Engqvist, A. (1996). Om konsten att samtala. Stockholm: Rabén Prisma.

Gjems, L. (1997). Handledning i professionsgrupper: ett systemteoretiskt perspektiv på handledning. Lund: Studentlitteratur.