25-årsjubiléum

I dag för 25 år sedan, på Luciadagen, disputerade jag med avhandlingen Praktiserad skolförbättring vid Karlstads universitet. Jag var nervös kommer jag ihåg. Opponent var professor Tom Tiller. Min handledare Mats Ekholm hade börjat som generaldirektör på Skolverket. Han hade uppmanat undervisningsråden att läsa delar av min avhandling om förbättringsarbete, och han hade också uppmanat dem att åka till Karlstad och bevista disputationen. Den stora åhörarsalen var full.

Det gick ju bra, men det tog några år för mig att till fullo ta till mig vad jag hade skrivit. Och än i dag kan jag behöva se i avhandlingen för att påminna mig om vad det var för slags resonemang jag förde mer i detalj.

Nu är jag lycklig pensionär och seniorforskare som laddar för nästa års projekt, en ny bok om värdeskapande skolutveckling. Det ska bli så spännande och roligt att skriva den. Luciadagen är inledningen på jul. Jag passar på att önska er alla följare en God Jul och lugna fina helger med familj och vänner.

Tänk om...

Tänk om jag en morgon, när kaffet sakta sjunker in i kroppen och nyheterna rullar i bakgrunden, fick höra något annat än reaktiva åtgärder mot barn och ungdomar – sänkt straffålder, längre straff, indraget elevinflytande eller straffarbete i skolmatsalen. Tänk om jag i stället fick höra att regeringen beslutat om en ny utredning med titeln ”Barn och ungas rekrytering till samhällsgemenskapen.”

Tänk om ministern vid presskonferensen förklarade att man äntligen förstått att samhället måste vara minst lika aktivt som de kriminella gängen när det gäller att vinna barnens lojalitet. Barn förstår inte alltid att samhället inte är något som bara finns – det är något vi skapar tillsammans. Därför behöver samhället redskap för att aktivt rekrytera barn och unga till gemenskapen, så att de både vill och kan upprätthålla våra institutioner och utveckla dem för framtidens utmaningar.

Ministern fortsätter: Vi kan inte låta ungdomar lämna grundskolan utan hopp – utan tro på sig själva, på varandra, på att vi faktiskt kan bygga ett samhälle där alla får plats och kan bidra. Vi måste bjuda in barn och ungdomar till samtalet om, bygget av och omsorgen om gemenskapen. Vi måste lära dem hur man deltar, hur man förhandlar, hur man samarbetar.

Grundskolan, med förskola och fritidshem, säger ministern, är barns första och mest långvariga möte med en samhällsinstitution. Där måste de erfara att de blir sedda, lyssnade till och får delta på riktigt – så att de också lär sig ta ansvar, precis som vi vill att de ska göra som vuxna medborgare.

Tänk om jag fick höra att utredningen ska dra upp riktningen för framtidens skola – men också peka ut vad som kan göras här och nu, konkret och nära barnens vardag, för att öka känslan av tillhörighet och engagemang i det gemensamma. Grundskolor ska vara mötesplatser, inte selektionsmaskiner, proklamerar ministern. De ska lära barn att hantera värdekonflikter och skapa mening – så att de står emot de rörelser som lockar med enkla svar.

Bland utredningens punkter märks bland annat:

• att utforma en läroplan där kritiskt tänkande och demokratisk förmåga får en central plats,
• att analysera hur den digitala kulturen formar identiteter, gemenskap och medborgarskap – och hur det förändrar kunskap och bildning,
• att föreslå hur skola, förskola, fritidshem och fritidsgårdar kan samverka till en sammanhållen kraft för samhällsgemenskap.

Tänk om jag en morgon fick höra det. Tänk om vi slutade tala om barn som ett problem att kontrollera – och i stället såg dem som den framtid vi måste vinna.

Liberalerna och elevinflytande

I går hörde jag på TV – med fasa – Liberalernas partiledare Simona Mohamsson föreslå att elevinflytandet ska tas bort ur skollagen och att lärare ska få möjlighet att bestraffa elever genom att låta dem hjälpa till i bamba. Tanken tycks vara att elevinflytande är detsamma som att eleverna bestämmer i skolan, och att bestraffning är ett sätt att få eleverna att inte upprepa sitt negativa beteende.

Men elevinflytande i skolan handlar ju om att lära sig att delta i ett samtal för förbättring – att få erfarenhet av att det kan löna sig att göra sin röst hörd, men att man inte alltid får exakt som man vill. Man kan behöva kompromissa, eller upptäcka att det finns andra sätt att förbättra något än det man själv först tänkt sig.

Att bestraffning inte är en bra metod vet vi – och särskilt inte i en institution som har lärande och utveckling som sitt främsta mål. Bestraffning bör vi spara till riktigt allvarliga saker och överlåta till andra myndigheter än skolan, tänker jag. Det finns andra sätt att sätta gränser än att bestraffa på det sätt som Mohamsson föreslår. Att hjälpa till i bamba eller att städa skolgården är aktiviteter som alla kan delta i, och som går att motivera utan bestraffningskraft. Det handlar om att skapa engagemang för den verksamhet och omgivning man som elev dagligen är en del av.

Och hur kommer det sig att Liberalerna – de frisinnade – hanterar ett problem i skolan genom att svartmåla hela kategorin barn och unga som några som behöver tystas och disciplineras? Var det inte de som ville motverka auktoritetstro och traditionalism och verka för alla individers frihet?

Skolan ska inte fostra till lydnad, utan till delaktighet och ansvar. Om vi vill att framtidens medborgare ska kunna tänka själva, ta ställning och bidra till samhällets utveckling, måste de få öva på det redan i skolan – inte tystas eller bestraffas för att de försöker.

Snart arbetsfri!

I dag fyller jag år! Om ett år är jag 65 och går i pension. Å, vad jag ser fram emot det, att äntligen bli arbetsfri, fri att arbeta med det jag vill! Då blir jag äntligen fri att fördjupa mig i och skriva om de problem och frågor jag vill; om hur en annan och mer meningsfull skola skulle kunna se ut.

Nu när jag ser tillbaka på mitt yrkesliv slår det mig att jag på ett sätt har gått i skola hela livet. Grundskola, gymnasium, högskola, sen arbetat som lärare, och därefter som skolforskare. Skola, skola, skola! Visst har jag fått lära mig mycket, och visst har jag mött många fantastiska lärare, men det har inte alltid har varit så meningsfullt. Det har varit få möjligheter att koppla lärandet till mina egna frågor, det jag har varit nyfiken på, och det har varit svårt att se sammanhangen.

Jag har studerat och presterat och gjort det lärare har sagt till mig. I arbetet som forskare har jag gjort det som meriteringsreglerna föreskriver; jagat medel för att få forska, skriva engelska artiklar och i övrigt vara bäst på allt för att så småningom kunna bli professor. För det mesta har det varit under tidspress. Det var visserligen en lättnad att få börja gymnasiet där jag åtminstone fick göra ett val, men tiden för frågor och samtal var minst lika kringskuren som på högstadiet. Något bättre blev det på högskolan. Då fick jag göra ytterligare ett val och behövde inte läsa alla ämnen på en gång som i grundskolan och på gymnasiet. Det minskade prestationspressen något.

Ja, vilket liv! Men det har förstås funnits undantag. Det finns ju ett liv innan och utanför skolan, även om det ibland inte har känts så. Som barn undersökte jag det mesta och hemma var det ingen som rynkade på näsan eller satte stopp för min nyfikenhet. Mamma och pappa förstod inte alltid vad jag höll på med och kunde sällan tala med mig om krukväxter, akvariefiskar, fåglar, blommor, virkning, stickning, knyppling, växtfärgning, trolleri, kemi, matlagning och allt annat jag höll på med. Det gjorde mig inte så mycket. Det gick ju att läsa om det mesta i böcker, och det fanns kamrater att tala med.

När jag kom ut som ny mellanstadielärare var året 1982. Läroplanen 1980 var den som gällde med stort friutrymme för läraren att lägga upp undervisningen. Jag förstår nu i efterhand att jag hade turen att få verka som lärare under en glugg i skolutvecklingens historia, då visionen om en skola för alla levde, då det fanns en tro på att vi i samhället och framför allt genom skolan kunde skapa en bättre värld. Jag mötte mina elevers behov genom att utveckla undervisningen med hjälp av Freinet- och Montessoripedagogik. Återigen kom litteraturen och samtalen med mina kamrater bli navet i mitt lärande.

Min handledare på forskarutbildningen frågade vad jag ville, vad jag ville undersöka och lära mig. Jag såg och förstod att han menade allvar. Jag svarade att jag ville skolutveckla, jag ville lära mig hur man gör för att göra skola och undervisning bättre. Min handledare förde lärande samtal med mig såsom jag aldrig tidigare hade upplevt. Det var magiskt! Det lärandet kändes i hela kroppen! Han fick mig att känna att jag deltog i ett spännande samhällsdrama om att utveckla skolan. Jag kände mig deltagande i något viktigt, att jag hade ett betydelsefullt uppdrag att genomföra. Tänk om vi kunde utveckla grundskolan till att bli en medborgarskola där alla elever känner att de har en viktig roll att spela i det spännande samhällsdramat!

De här undantagen från den prestationsinriktade och tidspressande skolan har som tur är gett mig en värdegrund och en drivkraft som jag har kunnat luta mig mot i tider av meriterings- och publikationshysteri. Men nu är jag led på att inte hinna tänka, att inte hinna läsa det andra forskare har undersökt, att inte hinna förstå de mer ogenomskådbara sammanhangen. Jag blir frustrerad när jag möter resultaten av den ensidigt målstyrda och vinsteffektiva forskningen; när jag läser artiklar som kommer fram till det vi redan visste, eller när jag läser avhandlingar där snabba och snäva litteratursökningar missar väsentliga forskningsbidrag. Och jag blir besviken när det inte finns plats för bildande samtal för att alla kamrater är upptagna av undervisning och undervisningsplanering, eller att just jaga meriteringspoäng.

Så jag ser fram emot att få vara arbetsfri! Att få vara en fri och tänkande människa! Under året som kommer vill jag bjuda in dig till föreläsningar och samtal om skolutveckling. Det blir ett sätt för mig att dela med mig av min forskning, men också att få diskutera viktiga frågor om skolans framtid. Hur kan vi skapa en annan och mer meningsfull skola? Vi ses!

Det omvälvande mötet med kollegahandledning

Samarbete är lösningen för att skolor ska bli bättre. Forskningslitteraturen ger klart besked om det. Men samarbete mellan lärare och skolledare är komplext, dels för att skoluppdraget i sig är omfattande och dels för att samarbete bygger på kommunikation mellan individer och i grupp. Och att kommunicera i en organisation är svårt, inte nog med att man ska förstå varandra, man ska också ha fokus på uppdraget i samtalet och vara problem- och lösningsinriktad för att kunna förbättra situationen. Det är många delar att hålla reda på och samtalet behöver ha olika karaktär i skilda faser för att innovativa lösningar ska bli möjliga att få fram. 

Men det finns hjälp att få! Handal och Lauvås har utarbetat en rad verktyg för det här ändamålet och den mest spridda samtalsmodellen är ”problemlösning i grupp” eller kollegahandledning som den ofta kallas. Jag kom första gången i kontakt med modellen i slutet på 1990-talet när jag arbetade på Högskolan i Karlstad, nu Karlstads universitet. Tillsammans med Anders Hedin planerade jag och genomförde kurser i kollegahandledning.

Mötet med kollegahandledning var omvälvande! Som lärare längtade jag efter fördjupande samtal med mina kollegor om pedagogik på ett sätt som också kunde ge avtryck i min praktiska undervisning och som gjorde skillnad för eleverna. Jag hade visserligen fantastiskt professionella kollegor på den lilla landsbygdsskolan i Värmland där jag arbetade. Men jag ville mer! Jag ville ha fler samtal, jag ville komma fortare till kärnan i det pedagogiska problemet och jag ville komma fram till andra sätt att organisera undervisningen i stort som smått, såväl när det gällde att ändra relationerna mellan lärare och elever till hur olika innehållsliga moment skulle angripas. 

Kolleghandledning blev ett redskap för sådana samtal kollegor emellan. Jag kommer väl ihåg ett kurstillfälle när en äldre lärare efter avslutad kolleghandledning kom fram till mig och med tårar i ögonen uttryckte att hon under alla sina år som lärare aldrig hade lärt sig så mycket av sina kollegor, och att hon inte visste att det gick att lära sig så mycket av varandra. Det var förstås roligt att få den responsen som lärare i kursen, men det var också sorgligt att i hennes ansikte se hur den här läraren först i slutet av sin yrkesbana fick uppleva den omvälvande känslan av att vara tillsammans med kollegor för att lösa vardagliga undervisningsproblem.

Under åren har jag fört fram kollegahandledning i många sammanhang. Senast var det dags när vi fick rektorsprogrammet till Göteborgs universitet 2015 och vi skulle organisera professionshandledning. Kolleghandledning blev det självklara valet. Anna Hulterström tog ansvaret för att leda arbetet och nu har hon tillsammans med kollega Karin Careborg skrivit ett kapitel i boken Perspektiv på handledning för ledare i förskola och skola. Annas och Karins kapitel heter Handledning med fokus på att stödja och främja ledarhandlingar. En eftermiddag i oktober berättade de om sina erfarenheter på Kollegiet för utbildningsledarskap via zoom. De hade också bjudit in två rektorer, Kattis och Johan, som hade gått rektorsprogrammet och deltagit i professionshandledningen.

Återigen blev det ett omvälvande möte för mig! Anna och Karin berättade hur kollega-/professionshandledningen hade utvecklats till precis det där som jag ’ville mer’ när jag var ung lärare, fast i det här fallet handlade det om hur rektorerna kunde finna fram till ledarhandlingar som gjorde skillnad för lärarnas lärande, och deras planering och genomförande av undervisningen. Kattis oh Johan bekräftade, precis så hade det fungerat berättade de. Kattis och Johan berättade också hur de använde samtalsmodellen i sina egna verksamheter. Johan arbetade nu på en skolförvaltning och berättade att han använde modellen med rektorerna, och hur glada de blev att få göra det då de hade så goda erfarenheter av det från rektorsprogrammet.

Jag satt framför datorn vid zoommötet och jag tror jag fick lite tårar i ögonen, precis som läraren jag mötte för över tjugo år sedan. Men mina tårar var av ett annat slag. Jag visste det, tänkte jag! Det är en fantastisk samtalsmodell! När jag hörde Anna och Karin, och Kattis och Johan, så kunde jag ha förtröstan till att fler skulle komma att upptäcka det. De höll på att sprida kunskapen och färdigheten att kommunicera till alla som vill mer, som vill ha fler samtal och fortare komma fram till kärnan i det pedagogiska problemet och göra något åt det. Skolutveckling tar tid, tänkte jag, men där framför datorn kände jag: Nu händer det!

Om fyrahundra år...

Jag tycker om att se på historiska dramaserier. I sommar har jag sett Poldark och dramatiseringarna av Henrik den VII och VIII. Jag lever mig in i de olika karaktärernas livshändelser och föreställer mig hur jag skulle ha tänkt och handlat. Många gånger tänker jag ”men att de inte gör så… att de inte förstår det kloka i det…”. Jag inser förstås att jag formulerar mina tänkta handlingar utifrån den tid och det samhälle jag lever i, och att dramaseriernas författare försöker beskriva hur 1700-talets människor i Cornwall England tänkte, som i Poldark, eller adeln i 1400- och 1500-talets England i serierna om Henrik den VII och VIII.

Men ändå har jag svårt att slita mig från att den historiska situationen så tydligt sätter ramar för vårt tänkande och handlande. Senast slog det mig i ett avsnitt av Poldark där en av huvudpersonerna, Demelza, försöker argumentera för gruvarbetarna att samla barnen för att lära dem att läsa och skriva, för att på lång sikt förbättra livsvillkoren för arbetarna. Gruvarbetarna tycker att det är en befängd tanke. De behöver barnens inkomster från deras arbete i gruvan och kan inte se hur läsning och skrivning ska sätta mat på bordet.

Demelza såg framför sig att det behövdes en förändring i det system av relationer som reglerade utbildning mellan samhällsklasser, och mellan barn och vuxna. Hon hade en idé om att ett långsiktigt arbete för att inrätta en ny samhällsfunktion, skolor, skulle ge arbetarna förutsättningar att förbättra livsvillkoren. Det som var svårt för arbetarna att förstå var hur en förändring ”nån annanstans” än i gruvsituationen just nu, genom att barnen arbetade där och på så vis bidrog till familjens inkomst, skulle kunna vara en klok idé. Och det är klart att det var ett reellt problem som behövde lösas. Demelza hade viss framgång och lyckades samla en mindre grupp barn. Jag lever mig in i berättelsen och känner frustrationen riva i kroppen. Att de inte kunde förstå en sån enkel sak hör jag mig själv tänka.

Jag undrar: Vad är det i dag som vi inte kan förstå skulle vara framgångsrikt att långsiktigt satsa på? Vad kommer människor om två eller fyrahundra år se tillbaka på och förvånat undra hur vi inte kunde se det självklara i? Vilka förändringar skulle vi behöva göra ’nån annanstans’ i vårt samhälle för att på lång sikt komma åt de problem som nyhetsprogrammen rapporterar om kväll efter kväll? Jag tänker att utbildning och framför allt grundskola och gymnasieskola är detta ’nån annanstans’ som kan ge oss förutsättningar för att förbättra de problem vi står inför.

Ingen kan förutsäga vad som kommer att hända, men det är viktigt att ha visioner, inte bara för den nära framtiden och utan också för den tid som ligger långt framför oss. Det ger intressanta bilder av våra värderingar och förhoppningar för samhället. Viktiga frågor – svåra, men likväl nödvändiga att fundera på för att ge riktning och mening åt livet.

Om fyrahundra år tror jag att människor kommer att förvånas över att vi inte kunde se

• att all utbildning behöver vara fri för alla, att det inte ska kosta något att utbilda sig och att den ska vara tillgänglig för alla.
• att barn och unga med olika bakgrunder behöver mötas och lära känna varandra under skolgången. Skolgången ska inte segregera utan integrera människors olika förutsättningar och livserfarenheter för att ge bästa förutsättningar för samarbete.
• att att det ska vara möjligt att när som helst kliva på eller återuppta den utbildning man har pausat. Det ska inte finnas några återvändsgränder i utbildningssystemet. Det ska aldrig vara försent att utbilda sig och det ska alltid gå att komplettera den utbildning man har.
• att att utbildningsinformation och yrkesvägledning behöver vara en integrerad och kontinuerlig del av skolgången. De val man gör ska vara välinformerade, och också anpassade till samhällets behov.

De här fyra principerna, menar jag, skulle vara avgörande steg framåt i en utbildningspolitik som ger förutsättningar för att långsiktigt arbeta med många av de samhällsproblem vi står inför.

 

Skolverkstans Podcast

För att lyckas med skolförbättring behöver man titta på sig själv!

Varför lyckas vissa skolor bättre? Kan skolans självbild påverka skolans resultat? Och kan skolans kultur vara ett hinder för möjligheten att utvecklas? Det är några av de frågor som Bengt Randén tar upp med professor Ulf Blossing vid Göteborgs universitet.