Om lärande, handledare och svartrockar

Under veckan har jag deltagit i en europeisk pedagogkonferens - ECER, European Conference on Educational Research – i Göteborg där 1700 deltagare samlades på Pedagogen. Temat för årets konferens var "From Teaching to Learning". Huvudföreläsare och artikelpresentatörer beskrev och problematiserade "den nya lärande-rörelsen".

I korthet uppfattade jag budskapet som att lärande i dag förstås som ett livslångt fenomen där individen under hela sin livstid har möjlighet att lära, dock på skilda sätt. Språklärandet togs som exempel där vi har levt med en föreställning att det sker i individens unga år, men där senare forskning visar att det också kan ske senare, fast under andra former. Här finns outnyttjad potenial för lärande var budskapet.

Vidare konstaterades att lärandet är knutet till människans sociala gemenskap. Optimalt verkar lärandet bli när vi talar med andra om det vi erfar, helst i den situation där vi håller på att erfara något. Lärandet är som forskarna uttrycker sig socio-kulturellt, situerat och dialogiskt. Hjärnforskningens nya rön lyftes också. En intressant uppgift var att forskarna här har kommit fram till att främre delen av hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25-års åldern och kanske ännu senare. Det är den främre delen som står för funktioner som planering och kontroll. Slutsatsen blev att våra ungdomar behöver stöd i sitt lärande och fostran längre upp i skolan än vi kanske har förstått.

Skiftet från undervisning till lärande har lett till att lärarens roll har förändrats konstaterade konferensens talare. Läraren har blivit mer av handledare och den som ska ge förutsättningar för elevernas lärande. Läraren ägnar i dag mer tid att förstå sig på hur eleven lär och att hjälpa honom eller henne att utveckla den egna förståelsen kring sitt lärande. Lärarens roll har rört sig från förmedlarens till handledarens - from teaching to learning.

Men jag får det inte riktigt att gå ihop!

Att påstå att lärarrollen i dag skulle vara handledande menar jag är en felaktig beskrivning. Utifrån lärar- och elevintervjuer i projekt jag deltar i skulle jag inte säga att lärarrollen är handledande i den lärande-mening jag beskrivit ovan. Utvecklingssamtal, portfolio och individuell utvecklingsplan utgör visserligen drivkrafter till ett socialt, situerat och dialogiskt lärande – men i intervjuerna hör jag ett tydlig stråk av en förmedlande tradition, där läraren med nya verktyg som exempelvis portfolio ger sken av att fördela lärandemakt till eleven, men där endast lärarens frågor besvaras. Det verkar inte vara så att elevens frågor och förslag på arbets- och undersökningsformer i någon utökad utsträckning ligger till grund för lärandet. Och inte heller verkar det vara dialogen, där tankar utväxlas på lika villkor, som genomsyrar samtalet mellan lärare och elev.

Detta stråk flyter samman med lärande-stråket och blir något annat än en handledande lärarroll. Den förmedlande lärarrollen där läraren enbart föreläser för eleverna är på väg ut ur skolorna, helt riktigt. Och visst är det också så att det i dag förekommer åtskilligt mer av utvecklingsarbete i skolor där lärare finner fram till hur de nya rönen kring lärande kan tillämpas i undervisningen.

Men att påstå att detta är huvudtrenden i våra svenska skolor ställer jag mig mycket tveksam till. Min egen och andras forskning visar att skolor visserligen har utvecklats till att bli arbetsplatser där mer av systematiskt arbete kring mål och resultat bedrivs, men där undervisningen tillsammans med eleverna förblir märkvärdigt oförändrad.

Det finns således behov av kritiska beskrivningar som kan kan ge oss nya infallsvinklar på den här problematiken och vad som håller på att hända när stråk av tradition och förnyelse flyter samman. Jag skulle vilja testa följande: att läraren uppträder i nya kläder som den lyssnande och vägledande handledaren, men med en förlegad kunskapssyn som kanske till och med tagit formen av tro, en blind övertygelse om kunskapens former och processer. Jag fortsätter: Läraren är inte handledande i lärandets tjänst utan i trons tjänst, i en sammanslutning av kunskapspräster som dagligen utför skilda IUP-ritualer på det att vi må bli övertygade om att lärande sker.

Med den här bilden framstår lärare som den moderna tidens svartrockar med överjordisk makt att forma det uppväxande släktet. Är det så? Nja, en metafor är en metafor och är till för att ge nya infallsvinklar. Den här metaforen är intressant för att den ger en infallsvinkel på styrkan i undervisningsformernas stabilitet i skolor. Den säger också något om vilken utmaning lärarkåren står inför när det gäller att ta till sig vetskapen om lärande. Bilden kan ge en vink om att den nya kunskapen om lärande inte kan tillämpas i våra skolor med mindre att lärarkåren i grunden omdanas. Att överge en tro sker ju inte så lätt – det sker sällan utan konvulsioner.

Kära läsare, när du nu har läst klart, passa då på att avge reaktioner och göra en klassificering nedan!