Skolutveckling - en inställningsfråga?

I P1 morgon, onsdag, kunde vi höra Inspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler beskriva problemet på skolor där lärare och skolledare inte klarar av att ge elever det stöd de har rätt till. Det är en inställningsfråga förklarade Begler, där lärare och skolledare anser att det är eleverna och inte skolan som ska ändra sig. Per-Arne Andersson från Sveriges kommuner och landsting kände igen den inställningen. Det gör jag med, och den är oroväckande.

Det finns skolor som har ett annat angreppssätt berättade Begler och som visar på framkomliga vägar. Per-Arne Andersson menade att det är ett komplext problem och att det finns lite forskning om hur skolor kan gå tillväga.

Risken är, menar jag, att när vi definierar något som en inställningsfråga, så har vi gjort det oåtkomligt för förändring. Jag tänker att inställningen är formad av en långvarig erfarenhet och uppstår som en slags slutsats på hur vi vill förhålla oss i en situation där vi inte finner fram till alternativa handlingsstrategier. De frågor som lärare och skolledare har att hantera är socialt mycket komplexa. Lärare och skolledare behöver ”ta in” världen och livet, genom sina elever, i rejäla och ibland svårsmälta portioner.

Om inte förbättringskunskap finns tillgängligt i ett sådant läge, om hur lärare och skolledare kan arbeta för att förändra verksamheten och inte eleverna, då kan enda utvägen bli att ändra inställning till problemet. Det finns gott om forskning på det här området, men den ryms inte inom Skolinspektionens ansvarsområde. I det politiska läge som råder är väl Sveriges kommuner och landsting en tung part här med ansvar för att upprätta en sådan mottagande enhet för denna kunskap. I ett helt annat läge kan man förstås tänka sig en myndighet för skolutveckling som samlar denna kunskap och ger skolor stöd.