Det svenska forskningsfiaskot är rubriken på ett inlägg på en artikel i Skolvärlden där författarna gör en poäng av att det överhuvudtaget sker för lite mängd och för lite excellent pedagogisk forskning och att den som görs inte är inriktad på undervisningsmetoder som ger effekt. En lista på 10 sätt som förbättrar elevernas prestationer presenteras:
1. Strukturerad utvärdering av enskilda lärare
2. Lärare får video-feedback på sin undervisning.
4. Insatser som minskar störande beteenden i klassrum.
5. Omfattande stöd till elever med inlärningssvårigheter.
6. Feedback från lärare till elev.
7. Goda relationer mellan elever och lärare.
8. Undervisning utspridd i tiden (ej blockundervisning).
9. Meta-kognitiva strategier för inlärning (till exempel minnesträning för att snabbt ta till sig en komplex text).
10. Direkt undervisning (klassisk katederundervisning).
I botten på listan, det vill säga sådant som till och med kan ha negativ effekt på elevers prestationer, hamnar exempelvis mentorskap, helordsmetoden vid läsinlärning, åldersblandade klasser och när elev bestämmer inlärningen – sådana metoder man kan finna en hel del av i våra svenska klassrum.
Det här är intressant och det är oroväckande att vi inte kan se mer av de tio punkterna i undervisningen. Här instämmer jag helt. Däremot menar jag att det också behövs forskning om hur skolor kan förbättra sig till att omfatta de strategier som tas upp i listan. För om det vore en enkel sak för skolor att omsätta en sådan här lista så skulle ju allt vara löst. Kanske är det så kallade forskningsfiaskot mer uttryck för en traditionell och förlegad syn på forskning och vilka frågor vi behöver ställa oss för att det ska bli bättre för eleverna i skolan. Skolförbättringsforskning har visat att skolors egna förbättrings- eller utvecklingsprocesser behöver se annorlunda ut för att just detta ska fungera. Några av punkter ovan skulle kunna ingå i sådan lista, exempelvis att det sker en strukturerad utvärdering av enskilda lärare och att lärare får video-feedback på sin undervisning. Andra skulle kunna vara:
· Långsiktig planering av förbättringsåtgärder med tät uppföljning.
· Ofta förekommande samtal mellan lärare och elever om det egna lärandet.
· Ett ledarskap för utveckling där flera lärare delar på ansvaret att förbättra verksamheten.
· Ett pådrivande och utmanande ledarskap.
· God interpersonell kompetens för att leda lärares grupprocesser.
· Förlägga förbättringsåtgärder till situationer där lärare och elever möts för att lära, för det mesta klassrummet.
· Kartläggning av läget som utgångspunkt för åtgärdsprogram för hur exempelvis organisationen, men även lärares undervisning ska förbättras.
Instämmer!
SvaraRaderaTror nyckeln att lyckas är ett ledarskap som innehåller ett tydligt svar på frågan "What's in it for me?". Ett ledarskap som är uthålligt och fokuserar lika mycket på den långsiktiga planeringen av FoU som den kortsiktiga lösningen av akuta tillsynsproblem.
Men det kräver förstås att vi börjar se skolan som en FoU-arena istället för en verkstad.
Eftersom de 10 punkterna är saker som många lärare tillämpar men tyvärr också är sådant som utsatts för felaktig och orättvis kritik så anser jag att den viktigaste skolförbättringsåtgärden bör vara att ta avstamp i lärares vardag och arbeta nedifrån och upp vid framtida skolförbättringar.
SvaraRaderaDen viktigaste kritiken mot skolforskningen var att den saknade implementeringsinriktning och att den handlar för lite om vardagsmetodik i skolan. Du har engagerat dig en hel del i just dessa områden men jag känner att när det gäller vetenskapliga artiklar och citeringar i utländsk skolforskning återstår en hel del arbete både när det gäller egen forskning och hos de källor du refererar till.