Förslagen duggar tätt i utbildningspolitiken och många av dem undergräver medborgarnas tillit till att skolan kan ge dina och mina - och alla barn - en grund att stå på så de kan ta sig an sitt vuxenliv. Det är inte underligt om föräldrar och ungdomar börjar fråga sig vad man ska ha skolan till.
Senast är det RUT-avdrag för läxhjälp: Varför ska våra ungdomar gå tretton år (förskoleklass, grundskola, gymnasium) i skolan när vi ändå behöver komplettera med att köpa läxhjälp för att de ska klara sig?
Förslaget om obligatorisk sommarskola för elever som inte uppnått godkänt i år 9: Varför ska våra ungdomar gå tretton år i skolan och därefter ändå använda fritiden för att klara sig?
Förslagen om fler nationella prov: Varför ska våra ungdomar gå tretton år i skolan och ständigt prövas och testas, mätas och bedömas, när undervisningen ändå inte blir bättre?
Listan kan göras längre och också kompletteras med de förslag som inte läggs, exempelvis:
Bristen på förslag om att stärka elevernas demokratiska kunskaper och färdigheter: Varför ska våra ungdomar gå tretton år i skolan när den ändå inte ger dem redskap att samarbeta och ta sig fram i organisationer och företag?
Jag menar att skolan självklart kan klara detta. Nästan dagligen träffar jag lärare och rektorer som är engagerade, kunniga och nyfikna på att lära mer om lärande, ledarskap och skolutveckling. Men för att stödja dem behövs förslag som gör det lättare för skolor att agera som professionella organisationer med makt att fatta egna och välgrundade beslut om hur lärandet ska ordnas.
Vi behöver en skola att lita på när vi skickar våra barn till första klass. Skolan är barnets, och var också en gång föräldrarnas, första konkreta och långvariga möte med samhället. Då behöver vi lita på att de många år vi investerar i detta, och de skattepengar vi lägger där, ger en grund att stå på.
Och det är ju hela idén med ett samhälle. Att vi hjälps åt att bygga institutioner som ger alla en god grund att stå på. Att alla kommer ur skolan och i sin tur är riktigt duktiga på att ta vid detta samhällsbyggande. Man kan inte konstatera att skolan brister i sitt uppdrag, piska den för det och börja bygga sidostrukturer som är lättare att använda för vissa medborgare än andra. Då riskerar hela idén om vårt samhälle att krackelera. Då skapar vi ett samhälle som individen ska utnyttja i stället för att lita på - och vara med att bygga upp.
Vi får inte blunda för bristerna, men vi behöver gemensamt fortsätta att bygga en skola för alla, en sammanhållen och bättre skola, och som förmodligen behöver ser en hel del annorlunda ut i en nära framtid.
Åh så så sant!
SvaraRaderaJag tänker mycket på Hargreaves tankar i "Hållbart ledarskap i skolan" när jag läser ditt blogginlägg. Skall vi skapa något långsiktigt, som ger avtryck i framtiden, då måste vi arbeta med själva grunden.
Att skapa tillit, positiva förväntningar, goda relationer och en både krävande och "omfamnande" skola som vågar både utmana och stötta - det vore modellen.
Ja det heter ju numer att skolan ska utgå från "vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet". Jag har ägnat ganska mycket tid senaste åren att med att jaga forskning om läxor. Min bror som är disputerad ST-läkare och folkhälsoforskare gjorde jämförelse med vården och gav kommentaren "om läxor vore en metod hälso- sjukvården så hade socialstyrelsen förbjudit den för länge sedan". Just för att det saknas ordentlig forskning om dess effekter och de allvarliga bieffekter de ger, i form av konflikter i hemmen, skoltrötthet osv.
SvaraRaderaStefan Wennberg
Karlstad
Ingrid Westlund vid Linköpings universitet har forskat på läxor. Hon har bland annat gjort en rapport som heter Läxberättelser-läxor som tid och uppgift.I mitt inlägg http://blossing.blogspot.se/2008/05/d-var-det-dags-fr-lxor-igen-nstan-alla.html finner du mer om ämnet.
SvaraRadera