Vad är viktigare än elevers demokratilärande?

Rösträtt till salu är namnet på en rapport från statsvetare vid Göteborgs universitet om ungas inställning till demokratin. Några viktiga resultat sammanställs i punkterna:

• Var femte ung svensk mellan 18 och 29 år kan tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar.
• Var fjärde ung svensk tycker inte att det är så viktigt att de får leva i en demokrati men tycker att det vore bra, eller mycket bra, om Sverige styrdes av en "stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller allmänna val".
• Nästan 15 procent av de unga tycker att det vore bra, eller mycket bra, om Sverige styrdes av militären.

Forskarnas förklaring till resultatet går ut på att dessa unga menar att det ju är demokratin som har skapat de segregerade miljöer och bristande skolmiljöer som beskär deras framtida utvecklingsmiljöer... så varför ska man värna om demokratin!

Jag frågar mig: Vad är viktigare än att lära våra unga demokratiska arbets- och umgängesformer? Och vidare: Hur kommer det sig att vi inte förmår detta när vi har våra unga varje dag i minst nio år i samhällets viktigaste demokratidanande institution - skolan?

Jag menar att demokratiska arbets- och umgängesformer har en för svag ställning i vår läroplan. Det behöver skrivas fram tydligare, så det blir en genomgripande uppgift för lärare att ta sig an. Kjell Granström har gjort en sammanställning av klassrumsobservationer med intressanta iakttagelser för skolans demokratilärande.

/.../Skolans arbetssätt speglar således och förbereder eleverna för ett mer individualistiskt samhälle och mindre för ett samhälle som grundar sig på kollektiva gemensamma lösningar. Detta avspeglar sig också i den begränsade träning som eleverna får i att arbeta i grupp. Grupparbeten som bygger på deltagarnas gemensamma och samlade insatser är sparsamt förekommande, det är vanligare att grupparbete, av eleverna, omorganiseras till ett antal individuella uppgifter.
   Sammanfattningsvis kan man säga att den förändring som kan spåras i skolans arbetsformer signalerar att skolan förändrat sitt uppdrag från en tydlig gemensam medborgerlig fostran till att förbereda eleverna för individuella och privata projekt. En utveckling som av allt att döma bidrar till att bibehålla eller öka skillnaderna mellan eleverna från hem med goda kulturella och ekonomiska förutsättningar och elever från hem med mer begränsade resurser. (s. 242)

Granström för fram grupparbete som medel för att lära sig demokratiska arbetsformer. Jag instämmer! Grupparbete har egentligen aldrig haft något reellt genomslag i elevernas lärmiljö. Och lärare har egentligen aldrig haft kunskap om detta för att i detalj och steg för steg forma ett lärande där eleverna får erfarenheter av att arbeta med varandra: Hur man samtalar med varandra för att få fram ett problem som man vill veta mer om eller lösa, hur man brainstormar för att finna idéer kring hur man kan gå fram i sitt kunskapande, hur man gör när man inte är ense i gruppen vilken väg man ska gå, när det är lämpligt att tillsätta en särskild arbetsgrupp och så vidare. Mer kan man läsa i Handbok för grupparbete.