De här små tavlorna pryder kontoret på universitetet. Det är mina första elever som har målat dem. År 1983 står det på baksidan av tavlorna. Jag var 23 år och hade varit mellanstadielärare i drygt ett år. Nu när jag nyss blivit professor funderar jag på hur det kom sig? Vad har varit min drivkraft?
Jag var inte en topplärare, långt därifrån. Men jag tyckte det var roligt att undervisa och framför allt var det fantastiskt att se när eleverna greps av lärandet. Det fick mig att ändra min undervisning för att just få se glädjen i deras ögon över att lära sig och utvecklas.
Jag upplevde att det var rätt så lätt att utvecklas som lärare. Det fanns så mycket tips och idéer, liksom teorier om lärande dokumenterade att problemet mest bestod i att finna det jag sökte för tillfället. Mycket hittade jag och använde ’rakt av’, annat handlade om att jag utvecklade min förståelse av lär- och undervisningsprocessen och utvecklade egna undervisningsredskap. Samtalen med kollegor på skolan, på andra skolor, och på kurser jag gick, utgjorde en viktig del i mitt eget lärande.
Och det är väl det som sedan har drivit mig; att få visa för andra lärare vilken glädje det är att förbättra undervisningen och se att eleverna skiner upp! Mycket av de grundläggande förutsättningarna för lärares lärande kan skolledare förbättra. Det hjälper om det finns strukturer för att ställa frågor, leta efter svaren, pröva nya idéer i praktiken och följa upp hur de fungerade.
Jag tittar på tavlorna. En del av eleverna skymtar förbi i minnet. Det var ju de som var den direkta drivkraften att jag tog tag i min egen utveckling som lärare! Jag löste långt ifrån alla problem jag stötte på, men tillräckligt många för att känna av kraften i det egna aktörskapet. Och sen är resten historia som man brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar