Lärandet - det allra heligaste i skolan. Hur hanterar vi det?

I går tog jag och löparkollegan en tur i eftermiddagsmörkret. Regnet slog på fönsterrutorna men väl ute var det bara duggregn. Morgonens rejäla kyla hade förbytts till mildväder. Efter en kvart kändes det underbart att vara på spåret igen! Turen fylldes som så många gånger förr av skolutvecklingstal. Jag var för tillfället uppfylld av alla skolor och dess lärare och rektorer som vill utvecklas och min egen roll i de förfrågningar om medverkan jag fick.

I bilen hem slogs jag av vad massiv denna upplevelse kan vara - av lärare som inte vill annat än att utvecklas, som inte vill annat än att förbättra verksamheten. I dessa lägen tycks skolor riktigt myllra av förbättringsiver. Och lika fullt kan å andra sidan uppelvelsen av motsatsen vara - det massiva motståndet mot alla förslag som innebär andra uppgifter för lärare än vad traditionen bjuder.

Många gånger fastnar vi, eller jag, i den senare upplevelsen. I motståndet, i upplevelsen av de stabilt rigida arbetsmönstren där distansen och det kritiska förhållningssättet inte finner mycket näring. Och så blir denna upplevelse utgångspunkt för de frågor jag ställer: Varför är motståndet så kompakt? Varför är skolor inte mer utvecklingsbenägna? Hur utvecklar man en skola med särbokultur till att omfatta en professionell kultur etc.

Men det kanske blir alldeles galet tänker jag. Hur blir det om vi stannar kvar i upplevelsen av att skolor med dess lärare och rektorer kan uppvisa båda ytterlägena, såväl det traditionellt stabila som det progressivt förnyande? Hur påverkas våra frågor om skolor och förbättring om vi utgår från att detta är ett naturligt läge för verksamheter med ett samhällsuppdrag likt skolans?

Det kanske är så att en organisation med lärande som uppdrag utsätts för starka inre drivkrafter ungefär som man resonerar om sjukvården som arbetar med människors hälsa och på något sätt behöver hantera det faktum att man dagligen har med människors liv och död att göra, ett faktum som väcker starka existentiella känslor.

Lärande är en process, tänker jag som kan utlova utveckling, inspiration, ja nytt liv skulle man kunna säga. Och när man har sagt det så finns myntets baksida genast där. Om inte lärprocessen får sin gång, om jag inte "orkar" eller andra lägger hinder i vägen, så kommer jag att fråntas detta liv.

Kanske är det så att en del av dem som arbetar i skolan ser möjligheterna i lärandet och får erfara det kittlande nya, medan andra aldrig greppar hur det går till. Och hur ska man uthärda den erfarenheten, när man befinner sig i lärandets allra heligaste rum, skolan, och ändå inte lyckas få till det? Ett sätt är att göra stabiliteten, icke rörelsen, till dygd. På så vis blir ytterligheterna ett faktum, stillaståendet kontra utvecklingsivern.

Om detta är ett naturligt inslag i skolor kan inte frågor om skolutveckling ta sin utgångspunkt i den ena eller andra ytterligheten, tänker jag. Jag vet inte riktigt var frågorna ska ta sin utgångspunkt. Kanske behöver man konfrontera det man är rädd för att man inte ska lyckas att hantera - det egna lärandet - på ett sätt som leder till att man förmår att ta in mer av världen.