Skolavslutning i kyrkan – inget för en skola med den lärande människan som värdegrund.

Ska eleverna fira skolavslutning i kyrkan eller inte? När jag mellan åren 1982 till 1992 arbetade som lärare menade jag nog att avslutning skulle firas i kyrkan. Kanske inte med nån nödvändighet, men kom frågan upp tyckte jag det var naturligt. Det var vackert och fint. Det var en tradition tänkte jag mest, och jo… julens budskap om frid kändes rätt. Jag hade väl egentligen inte tänkt närmare på det.

Men vad är en skolavslutning, frågar jag mig i dag, eller vad borde den vara? En skolavslutning borde väl vara en summering av verksamheten? En avslutning kan också ha vissa ceremoniella eller högtidliga inslag. Syftet med dessa kan vara att göra klart den värdegrund som verksamheten vilar på och visa att man håller den högt, att den är viktig och att man värnar om den. Kanske tycker många att det är detta man gör genom att hålla avslutningen i kyrkan. Genom att låta en präst tala och påminna om julens budskap håller man fram den kristna värdegrunden som är den som det västerländska samhället och skolan vilar på.

Ja, det kanske stämmer till vissa delar, men skolverksamhet vilar också på en helt annan värdegrund än den kyrkliga verksamheten, tänker jag. Skolan sätter (väl) "den lärande människan” främst till skillnad från kyrkan som håller fram ”den troende människan”. Den lärande människan är den medvetet och fritt skapande människan som tar på sig det fulla ansvaret för sitt eget och sina medmänniskors liv. Den troende människan däremot vilar (faktiskt) på en grund som innebär att hon är bristfällig och behöver förlita sig på en utomstående makt för att bli den skapande människan.

Om skolan höll fram den lärande människan fullt ut skulle skolledare och lärare ta chansen att betona lärandet och sätta verksamhetens barn och ungdomar i första rummet. De skulle ta chansen att summera och betona vad skola och lärande innebär och vad man som ung kan ha för nytta av det. De kanske skulle meddela att lärande är en källa till att i gemenskap med andra omskapa sitt liv och sin närhet och ja! – skapa en bättre värld! Skolledare och lärare skulle ta chansen att med en lärande värdegrund blicka framåt och skapa en vision om ett möjligt liv för sina unga.

När våra barn och ungdomar ska fira och högtidlighålla att skolåret är slut förflyttas många till en annan lokal än den de vanligtvis håller till i och sätts att lyssna på en vuxen människa de inte känner till från det dagliga arbetet som dessutom inte är lärare utan innehar ett helt annat yrke. Det blir då svårt för eleverna att koppla ceremonin till det arbete de har åstadkommit under året och vad det har inneburit för dem och för andra.

Lärandet är situerat sluter sig den pedagogiska forskningen till, det vill säga lärandet främjas av att knytas till den situation där betydelsen återfinns eller där tillämpningarna ska genomföras. En skolavslutning som vill åskådliggöra den lärande människan skulle då genomföras i skolan med lärarna, och där eleverna fick ha en huvudroll. Där skulle man exempelvis visa vad man har lärt sig under året och vilken betydelse det har fått. I ett sådant här sammanhang skulle man, tänker jag, framför allt lyfta fram lärandet tillsammans med andra och det som kanske också har fått konsekvenser utanför skolan.

Skolavslutningar i skolan kan förstås äga rum med den troende människan som grund och det blir självklart lika märkligt som att hålla avslutningen i kyrkan. Och skolavslutning i kyrkan är inget för en skola med den lärande människan som värdegrund. Avslutning i kyrkan eller inte – frågan är snarare vad en avslutning är eller kan vara i en verksamhet som har lärande och inte tro som uppdrag.

Aktionslärande - för vem?

Häromdagen var vi några stycken som samlades för att diskutera Eli Moksnes Furus avhandling Rak lärarrygg. Den handlar om åtta lärares aktionslärande inom ramen för en utbildning som Eli var ledare för i Sverige. Aktionslärande är spännande! Genom att göra aktioner, till exempel pröva ett nytt arbetssätt med eleverna, studera och reflektera över utfallet, kan en kontinuerlig utveckling av praktiken åstadkommas.

Det finns flera olika riktningar av aktionslärande lärde vi oss. Vi lärde oss också att aktionslärande inte är samma sak som aktionsforskning. Ett sätt att göra skillnad verkar vara att förstå aktionslärande som det som läraren gör i exempelvis sin klass, medan aktionsforskning handlar om forskaren som kommer utifrån och vill studera det läraren gör, men samtidig vara en del av processen. Ungefär som Eli som var ledare för den utbildning i aktionslärande som lärarna genomgick.

Ett genomgående drag i aktionslärandet verkar handla om styrkan i att processen initieras av de verksamma, det vill säga lärarna. Det är läraren som har ett problem som han eller hon har stött på i praktiken. Läraren har också många gånger en idé om hur problemet kan lösas eller angripas. Helst ska den här idén vara underbyggd av tidigare kunskap, kanske utgå från någon teori om lärande.

Genom att de verksamma initierar processen blir aktionen just verksamhetsanknuten och så att säga utbildningsvetenskapligt relevant. Vidare tänker man sig att lärarens motivation för att utveckla verksamheten blir starkare på det här sättet. I en riktning av aktionslärande menar man att det här sättet att arbeta ger lärarna en mer meningsfylld arbetsupplevelse. De upplever att de är centrum i verksamheten, att de äger den och får nyttja sin professionella kunskap fullt ut. De känner sig helt enkelt frigjorda från de många krav som andra i skolans värld har formulerat som nödvändiga för att skapa en bättre skola.

Den här särskilda inriktningen kallas för den emancipatoriska. Problemet är bara, tänker jag, i en verksamhet som skolan – vem det är som ska vara huvudmålet för frigörelsen? Lärarna eller eleverna? Det är problematiskt, tänker jag, just därför att i skolan samlas alla våra barn och ungdomar där lärarna har till uppgift att såväl fostra och bilda dem, ge dem kunskap för att skapa sig ett meningsfullt och gott liv. Och på samma sätt som man kan resonera om nödvändigheten med ett frigörande aktionslärande för lärarna kan man ju resonera om denna nödvändighet för eleverna, så att de kan frigöra sig från de sociala situationer de är födda till och skapa sig det meningsfulla liv de eftersträvar.

Jag undrar om det finns en risk för att när aktionslärandet tar plats i klassrummet så blir det framför allt lärarnas frigörelse som hamnar i förgrunden? Det är ju lärarens problem och hans eller hennes modell för hur man kan angripa det som kommer att gälla. Men om man nu ska tillämpa det emancipatoriska läranderesonemanget fullt ut så borde väl problemet formuleras på riktigt i praktiken, tänker jag. Det vill säga i den praktik där såväl elever och lärare lever och som till största delen befolkas av elever.

För om elever tillsammans med lärare formulerade problemet så kan det ju hända att det skulle uttryckas annorlunda än om läraren ensam gjorde det. Som det exempel i Furus avhandling där en lärare definierade problemet som bristande arbetsro medan eleverna tyckte att problemet var att de aldrig fick prata i klassrummet och att det blev så tråkigt!

Ja, ibland undrar jag – vad skulle hända om lärare intresserade sig mindre för sin egen frigörelse och mer åt sina elevers? Vad skulle hända om aktionslärandet startade i en problemformuleringsprocess tillsammans med eleverna? Det kanske skulle bli ett riktigt lärande för såväl elever som lärare.

Betygssättning i skolan - några frustrerade reflektioner.

Skolinspektionen ska kontrollera lärare hur de sätter betyg är nyheten i dag. Det pågår en betygsinflation, menar skolministern och likvärdigheten behöver säkras.

Och jag känner mig frustrerad. Frustrerad över att skolor inte klarar att kvalitetssäkra den egna betygssättningen och redogöra för den. Och frustrerad över att kontroll verkar vara regeringens kungsväg för att förbättra skolan. Jag tänker att regeringens skolpolitik är ett misstroende mot skolan och lärarprofessionen. Gång efter annan tycker jag att man säger att skolor, lärare och rektorer, inte klarar av sitt uppdrag och därför behöver kontrolleras. Staten bestämmer vilken kompetensutveckling lärare ska ha, i stället för att skolor själva planerar den utifrån en lägesbedömning av skolans kvalitet. Och nu menar regeringen att lärare inte klarar av att sätta betyg och därför behöver de kontrolleras.

Men hur kommer det sig, tänker jag, att skolor inte klarar att kvalitetssäkra sitt bedömningssystem. Varje dag bedömer lärare vad och hur eleverna presterar. Varje dag gör lärare mätningar av olika slag, muntliga såväl som skriftliga. Bedömning och betygssättning är en kärnverksamhet. Det finns således rika erfarenheter att utbyta, granska och förbättra – och ändå klarar man inte att redogöra för hur detta sker! Det är allvarligt för eleverna och det är allvarligt för professionen. Men inte vet jag om lärarna eller rektorerna själva bekymra sig särskilt mycket över det, eller?

Och samtidigt undrar jag vilken regeringens långsiktiga strategi är? Är det att bygga en stark kontrollapparat eller är det att få skolor att agera mer ansvarigt utifrån en hög grad av självförnyande förmåga? Det vill säga en förmåga där man på skolan har kompetens att i arbetslagen granska och förbättra sättet att mäta kunskap och sätta betyg.

Utbildningsministern menar att bristerna kan bero på en ökad konkurrenssituation och en luddig läroplan. Jovisst kan det medverka. Men jag vill påstå att det i högre grad beror på en skolkultur som säger att man inte ska gräva i denna kunskapsfråga därför att den är så komplex att man inte riktigt vet var man hamnar. Därtill kommer en tradition där staten har gett order i frågan och signalerat att lärarna inte ska vara fullt ansvariga i frågan utan rätta sig efter de regler för betygssättning som formulerats av staten.

Jag menar att en långsiktig strategi behöver vila på att stärka kompetensen där betygssättningen avgörs, det vill säga bland lärare och elever på varje enskild skola. Då behöver de ökade kraven på att skolor ska hållas ansvariga för detta kombineras med en stödapparat så att okunskapen om kunskap och bedömning skingras på lokal nivå. En fortsatt ensidig kontrollapparat däremot, kommer att främja skolor och en profession som vänder blicken mot dem som kontrollerar och vad dessa säger om hur betygssättning ska gå till – i stället för att vända blicken inåt, mot den egna skolan och tillsammans med sina kollegor undersöka och förstå sig på frågan om kunskap och bedömning.

Samarbete för utveckling eller stagnation i förskolan.

I går tog jag, några lärledare, en rektor samt en utvecklingsledare äntligen tag i uppgiften att utarbeta ett instrument för att bedöma en förskolas arbetskultur. När jag är ute och föreläser om skolkultur så frågar personal på förskolor om de instrument jag har använt mig av också finns anpassade för förskolan. "Nej, tyvärr", säger jag, "men det kan ni säkert enkelt göra själv". Och samtidigt har jag tänkt att det där behöver jag nog sätta mig in i nån gång.

I går var det så dags! "Äntligen!" utropade lärledarna. "Vi på förskolan får alltid hör att vi kan anpassa allting som sägs om skolan till vår verksamhet. Men det är inte alltid så lätt." De här lärledarna utgick från en kategorisering av skolkultur som jag har använt mig av. De började tala om varför den hade väckt deras intresse. Samtalet, märkte jag, kom att handla om vad i kulturen som verkar hindrande för utveckling och hur lagarbetet då ter sig.

Jag lyssnade uppmärksamt och med tilltagande intresse. Jag började få svar, anade jag, på min undran som jag har skrivit om i ett annat inlägg här på bloggen : om vad det betyder att vi "minsann" alltid har jobbat i lag på förskolan... och som jag ibland kan få höra från förskolärare som vill mena att förskolan utmärks av en samarbetskultur i större utsträckning än skolan.

Lärledarna berättade om hur laget kan vara ett lag i så stor utsträckning att inidividerna har försvunnit, hur jag är detsamma som vi och hur att göra nånting själv betyder att vi gör så... "Men vad skulle hända", frågade jag, "om ni säger att ni ska diskutera er lärandesyn i laget och att var och en ska börja med egen reflektionstid under tre minuter och skriva ner några nyckelord kring den egna lärandesynen innan ni tar en gemensam diskussion?"

"Ja, då skulle de börja prata med varann om vad de skulle skriva och om jag hävdade att de skulle vara tysta och skriva själva skulle jag få frågan om jag varit på kurs och lärt mig något nytt påhitt!" uttryckte en lärledare.

Ingen konstig reaktion i och för sig, tänker jag. Men det var intressant att med ett sånt eftertryck få den beskrivningen från dessa lärledare, att lagarbete i förskolan inte alls behöver betyda samarbete för utveckling utan tvärtom samarbete för stagnation. Det här fenomenet finns redan dokumenterat från skolforskningen, men dessa lärledares berättelser visar på att det kan finns starkare mekanismer som verkar för detta kulturinslag i förskolan - men det är ännu bara ett antagande.

Vi fick en mycket givande dag tillsammans där vi mejslade fram texter om olika slags förskolekulturer. Nu går vi vidare och testar dem innan vi använder dem för att bedöma och kartlägga förskolors kulturer. På vägen hem slogs jag av den paradoxala upplevelsen jag haft. Att dels i berättelserna få kunskap om hur den begränsat professionella kulturen kan se ut på förskolor samtidigt som jag i arbetet med lärledarna fick erfara några mycket professionella förskollärares och ledares kompetens. Kul!

Avstängning och övervakningskameror eller danslektioner i vuxensamspel?

Under veckan har det rasslat till i media om förslag för att få ordning i skolan. Detta med anledning av det senaste knivdådet mot en rektor. Skolverket rapporterar också att skolor redan har tillgripit åtgärder, som att avstänga gymnasieelever och att stänga grundskolor för några dagar. Det sker i högre grad nu än för några år sedan konstarerar man. "Vi behöver vakter i skolan!", säger eleverna. Övervakningskameror finns redan på plats i flera skolor.

"Ungdomar måste lära sig gränser och visa vuxna respekt!", är en annan replik som återkommer. Förslagen är många och det är väl bra, tänker jag. De kan nog hjälpa till att hantera akuta situationer och sätta "yttersta" gränser, men kommer de att lösa problemet på lång sikt? undrar jag.

Jag hör få förslag på åtgärder som verkar vara riktade mot det som skulle kunna vara orsaken till våldet, till normlösheten och respektlösheten. "Våldet är en spegel av samhället", konstaterar en del analytiker och tycks med det mena att det är något som skolan får acceptera. Vad betyder det där uttrycket att våldet är en spegel av samhället egentligen? Menas det att när ungdomarna inte är i skolan så är de i samhället !! och där härskar normlösheten, vilken de tar med sig till skolan när de återvänder dit?

Den tolkningen skulle förmodligen inte accepteras för skolan är ju också samhället skulle motargumentet bli. Aha, tänker jag, i så fall vore det också riktigt att säga att våldet är en spegel av skolan! Nej, det skulle nog inte heller gå hem och i varje fall inte vara en en särskilt populär tolkning.

Men, menar jag, det går inte riktigt att svära sig fri från den logiken. Skolan är en stor del av det samhälle som ungdomar möter. Och vi vuxna behöver verkligen på allvar fråga oss vad det är för samhälle vi låter våra undomar möta där. Och vi behöver påminna oss själva att det är vi som är samhället och att det också är vi som kan förbättra det och låta våra ungdomar möta ett samhälle i skolan som ger dem en förebild inför vuxenlivet.

Liksom Johan Sjövall, rektor på Vålbergsskolan i Karlstads kommun och som misshandlades på sin arbetsplats av före detta elever, menar jag att skolan har kompetens och demokratisansvaret för att förbättra situationen. Skolan är den viktigaste demokratidanande samhällsinstitution vi har, hävdar jag. När familjen i det moderna samhället inte längre förmår vara den fasta normsättande och fostrande grundstenen i samhället behöver skolan och de vuxna som finns där träda in.

Det betyder inte att hemmet eller andra delar i samhället kan frånsäga sig ansvar. Men det betyder att det inte går att backa tiden och återupprätta traditionella familjemönster. Och jag frågar mig om familjen någonsin generellt sett har fungerat som den där fasta grundsten? När det gäller att komma till rätta med våldet i skolan är det ingen framkomlig väg att lägga skulden på samhället eller föräldrarna genom att säga att "det är en bild av samhället" eller "att det är hemmets uppgift".

Under det förra seklets första hälft var barns och ungdomars hälsa ett samhällsproblem. Skolan blev då den samhällsinstitution som fick lära ut vikten av hygien och en väl sammansatt kost. Förutom att sprida information om detta så infördes rutiner i skolan som tvagning, matbespisning och gymnastik som också praktiskt hjälpte barnen och undomarna till nya vanor. Jag kan nog tänka att det också då fanns en debatt om att detta var familjens ansvar och inte något som skolan skulle engagera sig så till den grad för. I dag undrar jag om någon skulle bestrida betydelsen av dessa skolsatsningar för landets och medborgarnas utveckling.

Jag tänker att vi befinner oss i en liknande situation i dag. Men nu är det inte tvagning och dagliga mål mat som är i fokus. Och det är definitivt inte en fortsatt ensidig satsning på att ungdomarna ska prestera bättre resultat i svenska och matte som behövs! I stället handlar det om att införa rutiner i skolan som ger ungdomarna vana att umgås som blivande vuxna med andra vuxna. Vuxna relationer utmärks av respekt och respekt innebär att lyssna, känna in, ge respons och ge uttryck för egna känslor och viljeinriktningar. Vuxna relationer utmärks av ömsesidighet, av samspel. En god vuxenrelation är som en vacker dans med såväl enkla som komlicerade turer. De där turerna går att lära sig och vuxna i skolan behöver ta ett ansvar för att lära våra ungdomar det. Det är faktiskt rätt kul att dansa!

Och vad kan vara mer viktigt?