Skolinspektionen ska kontrollera lärare hur de sätter betyg är nyheten i dag. Det pågår en betygsinflation, menar skolministern och likvärdigheten behöver säkras.
Och jag känner mig frustrerad. Frustrerad över att skolor inte klarar att kvalitetssäkra den egna betygssättningen och redogöra för den. Och frustrerad över att kontroll verkar vara regeringens kungsväg för att förbättra skolan. Jag tänker att regeringens skolpolitik är ett misstroende mot skolan och lärarprofessionen. Gång efter annan tycker jag att man säger att skolor, lärare och rektorer, inte klarar av sitt uppdrag och därför behöver kontrolleras. Staten bestämmer vilken kompetensutveckling lärare ska ha, i stället för att skolor själva planerar den utifrån en lägesbedömning av skolans kvalitet. Och nu menar regeringen att lärare inte klarar av att sätta betyg och därför behöver de kontrolleras.
Men hur kommer det sig, tänker jag, att skolor inte klarar att kvalitetssäkra sitt bedömningssystem. Varje dag bedömer lärare vad och hur eleverna presterar. Varje dag gör lärare mätningar av olika slag, muntliga såväl som skriftliga. Bedömning och betygssättning är en kärnverksamhet. Det finns således rika erfarenheter att utbyta, granska och förbättra – och ändå klarar man inte att redogöra för hur detta sker! Det är allvarligt för eleverna och det är allvarligt för professionen. Men inte vet jag om lärarna eller rektorerna själva bekymra sig särskilt mycket över det, eller?
Och samtidigt undrar jag vilken regeringens långsiktiga strategi är? Är det att bygga en stark kontrollapparat eller är det att få skolor att agera mer ansvarigt utifrån en hög grad av självförnyande förmåga? Det vill säga en förmåga där man på skolan har kompetens att i arbetslagen granska och förbättra sättet att mäta kunskap och sätta betyg.
Utbildningsministern menar att bristerna kan bero på en ökad konkurrenssituation och en luddig läroplan. Jovisst kan det medverka. Men jag vill påstå att det i högre grad beror på en skolkultur som säger att man inte ska gräva i denna kunskapsfråga därför att den är så komplex att man inte riktigt vet var man hamnar. Därtill kommer en tradition där staten har gett order i frågan och signalerat att lärarna inte ska vara fullt ansvariga i frågan utan rätta sig efter de regler för betygssättning som formulerats av staten.
Jag menar att en långsiktig strategi behöver vila på att stärka kompetensen där betygssättningen avgörs, det vill säga bland lärare och elever på varje enskild skola. Då behöver de ökade kraven på att skolor ska hållas ansvariga för detta kombineras med en stödapparat så att okunskapen om kunskap och bedömning skingras på lokal nivå. En fortsatt ensidig kontrollapparat däremot, kommer att främja skolor och en profession som vänder blicken mot dem som kontrollerar och vad dessa säger om hur betygssättning ska gå till – i stället för att vända blicken inåt, mot den egna skolan och tillsammans med sina kollegor undersöka och förstå sig på frågan om kunskap och bedömning.
Idag då skolan är konkurrensutsatt tillkommer också det faktum att ytterligare en fråga adderas diskussionen; nämligen den om betygsinflation. Inte nog med att statliga och kommunala påbud alltid förföljt lärarna, nu finns misstro riktad mot professionen vad gäller betygssättning. Friskolor i synnerhet är i skottlinjen då en del menar att konsekvensen av att det här finns fler obehöriga lärare blir den att här ser betygsstatistiken bättre ut. Dock är de vetenskapliga bevisen undermåliga och man bör istället fundera över hur så många friskolor kunnat etablera sig om den kommunala skolan är fullgod i alla avseenden.
SvaraRaderaJohanna Killander