Häromdagen var vi några stycken som samlades för att diskutera Eli Moksnes Furus avhandling Rak lärarrygg. Den handlar om åtta lärares aktionslärande inom ramen för en utbildning som Eli var ledare för i Sverige. Aktionslärande är spännande! Genom att göra aktioner, till exempel pröva ett nytt arbetssätt med eleverna, studera och reflektera över utfallet, kan en kontinuerlig utveckling av praktiken åstadkommas.
Det finns flera olika riktningar av aktionslärande lärde vi oss. Vi lärde oss också att aktionslärande inte är samma sak som aktionsforskning. Ett sätt att göra skillnad verkar vara att förstå aktionslärande som det som läraren gör i exempelvis sin klass, medan aktionsforskning handlar om forskaren som kommer utifrån och vill studera det läraren gör, men samtidig vara en del av processen. Ungefär som Eli som var ledare för den utbildning i aktionslärande som lärarna genomgick.
Ett genomgående drag i aktionslärandet verkar handla om styrkan i att processen initieras av de verksamma, det vill säga lärarna. Det är läraren som har ett problem som han eller hon har stött på i praktiken. Läraren har också många gånger en idé om hur problemet kan lösas eller angripas. Helst ska den här idén vara underbyggd av tidigare kunskap, kanske utgå från någon teori om lärande.
Genom att de verksamma initierar processen blir aktionen just verksamhetsanknuten och så att säga utbildningsvetenskapligt relevant. Vidare tänker man sig att lärarens motivation för att utveckla verksamheten blir starkare på det här sättet. I en riktning av aktionslärande menar man att det här sättet att arbeta ger lärarna en mer meningsfylld arbetsupplevelse. De upplever att de är centrum i verksamheten, att de äger den och får nyttja sin professionella kunskap fullt ut. De känner sig helt enkelt frigjorda från de många krav som andra i skolans värld har formulerat som nödvändiga för att skapa en bättre skola.
Den här särskilda inriktningen kallas för den emancipatoriska. Problemet är bara, tänker jag, i en verksamhet som skolan – vem det är som ska vara huvudmålet för frigörelsen? Lärarna eller eleverna? Det är problematiskt, tänker jag, just därför att i skolan samlas alla våra barn och ungdomar där lärarna har till uppgift att såväl fostra och bilda dem, ge dem kunskap för att skapa sig ett meningsfullt och gott liv. Och på samma sätt som man kan resonera om nödvändigheten med ett frigörande aktionslärande för lärarna kan man ju resonera om denna nödvändighet för eleverna, så att de kan frigöra sig från de sociala situationer de är födda till och skapa sig det meningsfulla liv de eftersträvar.
Jag undrar om det finns en risk för att när aktionslärandet tar plats i klassrummet så blir det framför allt lärarnas frigörelse som hamnar i förgrunden? Det är ju lärarens problem och hans eller hennes modell för hur man kan angripa det som kommer att gälla. Men om man nu ska tillämpa det emancipatoriska läranderesonemanget fullt ut så borde väl problemet formuleras på riktigt i praktiken, tänker jag. Det vill säga i den praktik där såväl elever och lärare lever och som till största delen befolkas av elever.
För om elever tillsammans med lärare formulerade problemet så kan det ju hända att det skulle uttryckas annorlunda än om läraren ensam gjorde det. Som det exempel i Furus avhandling där en lärare definierade problemet som bristande arbetsro medan eleverna tyckte att problemet var att de aldrig fick prata i klassrummet och att det blev så tråkigt!
Ja, ibland undrar jag – vad skulle hända om lärare intresserade sig mindre för sin egen frigörelse och mer åt sina elevers? Vad skulle hända om aktionslärandet startade i en problemformuleringsprocess tillsammans med eleverna? Det kanske skulle bli ett riktigt lärande för såväl elever som lärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar