Skriftliga omdömen - inte en väg till partnerskap för lärande

Skriftliga omdömen ska göra det tydligt för elever och föräldrar hur det går för eleven i skolan. Det är alldeles för otydligt nu tycks sålunda anhängarna av skriftliga omdömen mena. Det handlar om kommunikation, konstaterar jag. Dock ensidig tycks det, för det framstår som det gäller skolans eller lärarnas kommunikation till eleverna och föräldrarna. Inte om kommunikationen från eleven eller föräldrarna hur man upplever situationen i skolan. När det gäller de lärande processerna menar jag att det är nödvändigt att förstärka kommunikationen från båda parter. Jag skulle vilja säga att lärande i skolan handlar om att bygga en omfattande kommunikation – ett partnerskap, i stället för skriftliga meddelanden som ska levereras till mottagaren eleven och föräldrarna.

Nu kan förstås de skriftliga omdömena kommuniceras inom ramen för ett etablerat och ”gott” partnerskap med eleven och föräldrarna. Frågan är vilken tradition förslaget om skriftliga omdömen förstärker?

Vid sidan av traditionen med skriftliga omdömen, betyg, centrala prov etcetera, så finns också en stark tradition i svensk skola att upprätta ett partnerskap med hemmet för att stödja elevens lärande och utveckling. Sådana skrivningar kan man läsa om redan i 1940-talets skolutredningar. När enhetsskolan infördes så försökte statsmakterna främja denna tanke genom att i läroplanen skriva in kontaktforum som klassmöten, föräldramöten och åhörardagar. Enskilda samtal erbjöds elev och föräldrar när man på 1970-talet tog bort betygen för de tidigare åldrarna. Dessa samtal kom att gå under beteckningen kvartssamtal. Utvecklingssamtalen blev under 1990-talet ett sätt att fördjupa partnerskapstanken med eleven och hans eller hennes föräldrar. I dessa samtal skulle en ömsedig kommunikation föras för att främja elevens lärande.

Lindh & Lindh-Munther (2005) analyserade 25 videoinspelade utvecklingssamtal i år 6 samt genomförde 40 intervjuer och 245 enkäter för att belysa elevers och föräldrars möjlighet att vara delaktiga i sin egen/sitt barns lärande och utveckling. De konstaterar att dessa samtal mellan lärare, elev och föräldrar är komplicerade med många dilemman. I deras analys som fokuserar elevernas upplevelser visar det sig att det är bedömningsfunktionen som går som en röd tråd genom elevernas berättelse.

Det är tydligt att samtalen ger upphov till många olika känslor – en majoritet elever uppskattar samtalen, åtskilliga har blandade känslor och en del tycks känna mest obehag. En gemensam nämnare är dock att bedömning går som en röd tråd i elevernas utsagor. Det är bedömningen som uppskattas eller som man blir obehagligt berörd av. Det utvecklingssamtal som framträder i elevernas svar är inte det förnuftiga och konstruktiva möte som styrdokumenten påbjuder. Eleverna framträder inte som den postmoderna diskursens rationella barn, som nyanserat
kan resonera om egna brister och förtjänster. Tvärtom tycks de ha svårt att skilja mellan sak och person; de känner sig personligt träffade av bedömningarna. Svaren vittnar också om hur utsatta en del elever känner sig. Utvecklingssamtalets framåtsyftande, vägledande och planerande funktion återfinns mera sällan i elevernas svar. Vi kan här bara konstatera att elevernas erfarenheter står i bjärt kontrast till uppdraget som det formuleras i grundskoleförordningen. Nämligen att man i utvecklingssamtalet ska samtala om hur elevens utveckling bäst kan stödjas och vilka insatser som behövs för att nå målen. Elevernas svar ger inte underlag för slutsatsen att samtalet primärt skulle vara till för dem själva och ge vägledning för fortsatta studier och stöd i den personliga utvecklingen. (s 24)

Lindh & Lindh-Munther förklarar det här med att utvecklingssamtalen ingår i en lång utbildningshistorisk tradition där bedömning och betygssättning av eleverna är en kärnverksamhet. " /…/Utvecklingssamtalen skulle kunna ses som den historiska reproduktionens nutida variant av betyg. Det som på papperet har sken av vägledningssamtal är i praktiken en bedömningssituation. Det har eleverna insett." (s 24)

Risken är väl överhängande att de skriftliga omdömena kommer att förstärka den utbildningshistoriska traditionen av bedömning och betygssättning i stället för att utveckla lärares kompetens att främja elevernas kunskapsutveckling. Skriftliga omdömen som sådana gör kanske varken till eller från kan jag tänka. Problemet är att jag inte kan se några förslag som handlar om att stärka lärares kompetens att hantera den vidare situation som de skriftliga omdömena ingår i. Lindh & Lindh-Munther (2005) föreslår att lärarna behöver ha

*kännedom om det utbildningshistoriska sammanhanget liksom om de lokala förutsättningarna,
*betydande samtalskompetens; kunskap om strategier, metoder och färdigheter i skilda samtalssituationer, insikt om särskilda villkor för olika genrer av samtal, som i detta fall det institutionaliserade personliga samtalet,
*insikt om utvecklingssamtalet som en del i undervisningsplanering.

Lindhs och Lindh-Munthers undersökning visar att förslaget om skriftliga omdömen troligtvis kommer att förstärka ett lärande där bedömning och betygssättning är kärnan. Jag hoppas att åtminstone skolans lokala aktörer tar fasta på de råd ovan som Lindh och Lindh-Munther lämnar – för elevernas och deras lärandes skull.

Referenser

Lindh, G., & Lindh-Munther, A. (2005). "Antingen får man skäll eller beröm". En studie av utvecklingssamtal i elevers perspektiv., Studies in Educational Policy and Educational Philosophy (1) (s. 1-28).

Not

Vissa delar av inlägget ovan har jag hämtat från en artikel jag skrev till en tysk tidskrift. Den svenska versionen kan du ladda ner här.