Debatten om skolan – en levande demokrati!

Jag och Jan Lenander har utväxlat några kommentarer kring inlägget Vem står på elevernas och de ungas sida? Det sista inlägget från Jan ser ni nedan:

Jag tycker att det skulle finnas skolforskare som hjälpte till att visa hur mycket arbetsgivarna skulle vinna på att samarbeta med sin lärarkår. Jag tror att en kritisk granskning av hur förmyndaraktigt politiker och skolchefer agerat mot sina anställda skulle belysa många viktiga aspekter av hur vi får en bättre skola.

Nästan alla lärare har blivit det utifrån ett stort engagemang för eleverna och det borde öppna för enorma skolutvecklingsmöjligheter.

Det är alldeles riktigt som Jan säger att arbetsgivarna har mycket att vinna på att samarbeta med lärarna. I min egen forskning där jag i ett projekt följde 35 skolors utveckling från 1980 till 2001 fann vi att de skolor som bäst hade utvecklats i förhållande till styrdokumenten var de där det hade funnits och fanns en skolledare med god kommunikationsförmåga och med kunskap om hur man bygger en organisation för delaktighet. Jag skulle också vilja tillägga att det på dessa skolor fanns en lärarkår där det fanns en öppenhet för att undersöka nya reformkrav.

Också när det gäller andra nivåer inom skolorganisationen som skolchefs- och politikernivån visar forskning att ju mer samstämda aktörerna är på de skilda nivåerna, desto mer kraftfullt och enhetligt kommer skolutvecklingsprocesserna att fungera. Dilemmat består i att de olika nivåerna tänker kring skolutveckling från skilda utgångspunkter. Politikerna utifrån ideologi och sina partipolitiska program, skolchefen utifrån de kommunala verksamhets- och budgetmålen och lärarna utifrån ett elev- eller ämnesperspektiv. Ju bättre kommunikationen fungerar mellan dessa nivåer, desto bättre fungerar skolutvecklingen skulle man lite trivialt kunna uttrycka det. Och desto mer harmoniskt upplever lärarna det, skulle jag kunna tillägga.

Men även om kommunikationen skulle fungera riktigt bra så finns det i själva konstruktionen ett incitament till intressekonflikter. Det är visserligen ett dilemma att så många skilda intressegrupper har något att säga till om när det gäller skolans utveckling, och samtidigt är det fantastiskt att så många kan vara med och tänka om hur vi ska ta hand om våra unga! Frågan är om det skulle kunna se ut på något annat sätt om vi vill ha en skola som är brett förankrad bland medborgarna?

Att klara av kommunikationen mellan alla intressegrupper i skolan är en krävande uppgift och ledarna i skolan behöver ha god, för att inte säga mycket god, kompetens på det området. Det finns förstås skolor och kommuner där detta samtal inte fungerar och det mår ingen bra av, allra minst eleverna. Och här är vi flera skolforskare, menar jag, som kan hjälpa till med att fungera som stöd när samarbetet mellan lärare, elever, föräldrar, rektorer, skolchefer och politiker knakar. Men livliga och ibland heta diskussioner om lärande och skola kommer vi alltid att ha – och det ska vi ha, tänker jag. Det är ett uttryck för en levande demokrati!