Skoleutvikling i praksis

Ny bok om skolutveckling där jag har skrivit ett kapitel med anledning av den utvärdering jag har medverkat i kring skolutveckling i Norge. Du kan läsa mer och beställa här.

Avslutningsorden i mitt kapitel lyder så här:

Jag har i det här kapitlet argumenterat för att man på skolor som vill utvecklas använder ett annat perspektiv än mål-medelperspektivet när man tänker igenom och genomför utvecklingsinsatserna. Det mer verksamma angreppssättet är ett situerat perspektiv. Min grundläggande tes är att det ger en mer effektrik skolutveckling när skolan koncentrerar sina insatser direkt på det som man vill förbättra. Ska den individualiserade undervisningen bli bättre behöver lärare och skolledare gå i närkamp med lärares sätt att arbeta tillsammans med de olika eleverna. Det kan gälla att se hur relationerna ser ut mellan elev och lärare, att hitta på varianter på hur lärare kan uppträda för att stödja elever i deras inlärning och ta reda på om dessa verkligen ledde till bättre inlärning. Detsamma gäller andra teman som kunskapslöftet berör. Är det evalueringen som är i fokus så behöver de sätt som används för att bedöma elevernas kunskaper granskas, nya varianter prövas och deras effekt belysas. Gäller utvecklingsinsatserna inlärning av de grundläggande färdigheterna i skrivning och räkning behöver lärare iaktta hur de själva agerar i klassrummen och hur de och elever samarbetar, nya varianter behöver prövas på hur eleverna kan göra för att lära och för hur lärarna kan underlätta inlärningen. Effekterna av de nya varianterna görs tydliga och slutsatser kan dras om vad som fungerar bättre och sämre.

Det situerade perspektivet leder till högst konkreta råd till skolor som vill utvecklas:

• Börja med att identifiera de parter som är huvudaktörer i den process som ska förbättras.
• Bestäm i vilka rum som utvecklingsprocesser ska ske.
• Avgör vid vilka tider denna process sker.
• Iaktta såväl hur den existerande verksamheten som förbättringsvarianterna fungerar i verkligheten.
• Ta ställning till vilket sätt att agera som ska användas i framtiden.

Eftersom det är elever och lärare som är huvudaktörerna när elever lär sig i skolan och det gemensamma arbetet huvudsakligen sker i klassrumstiden så kommer den skolutveckling som baseras på det situerade perspektivet att i högre grad skötas i klassrummet och under skoldagarna än under lärarnas konferens- eller fortbildningstid.