Lärandekrönikan, del 1: Robin

Elitskolor –"quick fixes" i stället för tålmodigt samhällsbyggande.

Det fanns en vision med den svenska grundskolan – enhetstanken – att den skulle samla samhällsmedborgarna i en bildningsinsstitution där de skulle lära känna varandra, sitt land, sina liv och sitt uppdrag som just samhällsmedborgare.

En av de stora svårigheterna i samhällsbyggandet handlar som jag ser det om att vi människor är så olika. Vi kommer från olika bakgrunder med olika förutsättningar, vi har olika behov och vi förtstår vår omvärld på skilda sätt. Förutsättningarna för att bygga en värld tilsammans är ingalunda givna – de behöver vi ge oss själva, se till att de finns där.

Jag tror inte att elitskolor är en sådan förutsättning som vi ska ge oss. Dess elever har naturligtvis rätt att få fylla sina behov, men jag menar att det inte är klokt att låta det ske i en isolerad gemenskap. För att vi ska lyckas bygga en bättre värld behöver vi lära oss att från tidig ålder umgås med oliksinnade och lära oss att vara tillsammans med våra olikheter.

Är jag romantisk? Nej, men visionär och uthålligt byggande.

Läs också på FredrikBloggen!

Skolavslutning – ett demonstrationstillfälle – men för vad?

Inte fel med skolavslutning i kyrkan skriver Mikael Oscarsson (Kd) på SvD Brännpunkt. Kd, som traditionens bevarare, kanske ska propagera för midvinterblotets återinförande också, skriver Hans Lind på sin blogg. Arash Asadi, liksom Gulan Avci, värnar traditionen och tycks se det som naturligt att skolan ska vara en slags behållare för diverse samhällssyften - i det här fallet bevarandet av traditioner, eller värnandet om barnens rätt att sjunga den blomstertid.

För mig står den pedagogiska verksamheten i fokus och det är i det sammanhanget jag vill förstå vad skolavslutningar kan vara och inte bör vara. Avslutningscermonier får nog betraktas som tillfällen då en verksamhets värdegrund demonstreras – och att demonstrera en religiös värdegrund i en pedagogisk verksamhet är abslout ingen självklarhet som jag ser det. Jag har tidigare utvecklat det i inlägget "Skolavslutning i kyrkan – inget för en skola med den lärande människan som värdegrund." Läs gärna!

Milstolpar och återvändsgränder – reflektioner i anslutning till förslaget om lärarlegitimation

I DN:s ledare är man tveksam till förslaget om lärarlegitimation. Obehöriga lärare kan också vara bra, menar ledarskribenten. Ett liknande resonemang förs i kulturbloggen. Själv gillar jag förslaget skarpt! Vi behöver en gång för alla göra upp med föreställningen att "så gott som alla" kan fungera som bra lärare – det kan aldrig vara grundvalen för en yrkeskår. Likt den amerkanske sociologen Lortie vill jag påstå att den föreställningen hämtar sin näring ur det faktum att läraryrket är det enda yrke där alla medborgare sedan sin egen skoltid har rikliga erfarenheter av skola och lärare. Men det är långt ifrån detsamma som att vi utan en kvalificerad utbildning är bra lärare som klarar av alla de uppgifter som lärare ska klara.

Förslaget om lärarlegitimation och ytterligare kvalifikationssteg kan om det genomförs bli en milstolpe i utvecklingen av lärarkåren. Andra förslag från Björklund funderar jag på om de är mer återvändsgränder än milstolpar. Som exempelvis de om fler nationella prov, skrifltiga omdömen i de yngre åren etc. Jag blir inte riktigt klok på var gränsen går mellan centralstyrning och ett decentraliserat ansvar. För om lärarkåren ska utvecklas behöver man ge den ett utökat ansvar i stället för att centralt styra den alltmer.

Låt jag ta exemplet med betyg och fler nationella prov. Jag resonerar som så: Bedömning och betyg är en av skolors och lärares kärnverksamheter, det sker löpande och vid särskilda tillfällen och det har stor betydelse för eleverna. För detta behöver lärarna således vara kompetenta. Ett sätt att bli kompetent är att nödgas utforma olika sätt att mäta och bedöma elevers prestationer liksom hur dessa mätningar ska bedömas. Det behöver man, menar jag, ta ett lokalt ansvar för och organisera i lärarlaget på den egna skolan för att det ska ge resultat i den dagliga undervisningen.

Men nu tar staten över det arbetet och gör fler nationella prov i stället. Vad är det lärare lär sig då? Ja, jag ställer mig tveksam till att de med fart blir kompetenta när det gäller att kartlägga elevers kunskapsutveckling och på ett nyanserat sätt förmår bedöma den. För risken finns att de i stället ger upp den egna yrkesbildningen och ägnar kraft att förstå sig på att utöva sitt lärarskap i enlighet med de nationella proven. Och det kan ju bli bra... men det kan ju också bli mekaniskt och oreflekterat... och helt enkelt begränsat eftersom skola och lärande är så mycket mer än nationella prov.

Men å andra sidan... ingenting behöver bli som man befarar, utefter någon lagenlig process. Och det gäller särskilt sociala verksamheter som skola. Det finns ju ett visst utrymme för att i den lokala verksamheten på egen hand forma situationer till endera milstolpar eller återvändsgränder. Lärare kan utveckla sin kompetens när det gäller kunskap, bedömning och betyg parallellt med ett ökat tryck vad gäller nationella prov. Bara man vet vad man vill utveckla så är det mesta möjligt!

Att läsa:
Lortie, Dan C. (2002). School-teacher : a sociological study. [2nd ed.] Chicago: University of Chicago Press

Framtidens klassrum - kan det va nåt?

Skolans förbättringshistoria dokumenterad!

På Billingstad barneskole fann vi i vår pågående utvärdering av Kunskapslyftet i Norge en intressant modell för att dokumentera skolans förbättringshistoria. När vi i de olika intervjugrupperna frågade om hur förbättringsarbetet brukar gå till på skolan hänvisade man till skolans framdriftsplan som ni kan se ovan. Här har man planerat för olika arbeten under tre år - i initierings-, implementerings- samt institutionaliseringsfasen kan man tänka. I planen blir det också tydligt hur de olika arbetena löper i varandra och hur de så småningom är tänkta att bli en del av skolans reguljära verksamhet. Riktigt fiffigt tycker jag!

Läxritualen – vad är det den vill dölja?

Då var det dags för läxor igen! Nästan alla lärare ger läxor, konstaterar Lärarnas tidning. Och det starkaste skälet till att man gör det är att man vill att eleverna ska träna på att ta ansvar. Ett annat tungt vägande skäl enligt lärarna i undersökningen är att föräldrarna ska bli delaktiga.

I samma tidning presenteras också en mycket intressant artikel om vad läxor egentligen är till för. Här har man bland andra intervjuat Jan-Olof Hellsten som har undersökt skolors läxtradition. Att ge läxor är en självklarhet som förblindar är Hellstens budskap. Vi ser inte problemen med läxgivandet just för att vi tar det för givet.

I en vetenskaplig artikel redovisar Hellsten hur läxor framtonar i olika slags texter som har med skola och undervisning att göra. Han konstaterar att läxor egentligen inte alls omnämns i så hög grad och att de nästan inte alls problematiseras. Det verkar inte som de tas på allvar som en inlärningsmetod. Men de värderas högt, lägger Hellsten märke till. De verkar med andra ord fylla en närmast symbolisk funktion, utgöra en slags ritual i skolverksamheten.

Att tillåta oss att en del av verksamheten i skolan som tar så stort utrymme för eleverna inte problematiseras, att den till stor det verkar försiggå på ett slags omedvetet sätt och tillmätas en symbolfunktion är helt oacceptabelt som jag ser det. Då handlar det om tro... igen! (Se tidigare inslag på bloggen).

Ritualer och symboler kan ge trygghet och skapa mening där tillvaron kan vara svår att greppa. Men de kan också stänga in och begränsa, vara ett utmärkt medel för att hålla fast vid föreställningar som är svåra att motivera sakligt. Och särskilt sådana föreställningar som är inskonsekventa i sin logik om de läggs på bordet. Som exempelvis den att skolan å ena sidan inte behandlas som elevers arbetsplats där de utför ett arbete och som således ger dem rätt till att efter avslutad arbetsdag ha fri tid (eftersom lärare ger arbetsuppgifter som kan utföras efter skoltid). Men å andra sidan så ger ju lärare läxor och säger därmed att det krävs ett arbete att lära. Å ena sidan är skola och lärande ett arbete, å andra sidan är det det inte. Rakt motsatta budskap!

Vi behöver se närmare på skolor där man inte har läxor – vad händer då? Eller åtminstone vad som händer när skolor arbetar mer medvetet med sitt läxgivande. Ett sådant exempel återges också i Lärarnas tidning. Men, alla ni lärare och skolor som har försökt att bryta läxritualen – hör av er och berätta: Vad händer?

Forskningsseminarierna jag inte blir klok på...

Härom veckan var jag på ett seminarium vid Göteborgs universitet som tog upp frågan om kvalitet i utbildningsvetenskaplig forskning. I den stora föreläsningssalen var vi alla församlade – doktorander, doktorer, docenter och professor – för att höra på några utvalda inlägg och diskutera det där med kvaliteten.

För det är väl det som är meningen med seminarier, att det ska vara ett aktivt deltagande. Att det ska bli en diskussion och dialog som kan främja lärandet.

Det blev det nu aldrig. Det var få som var aktiva. Inte jag heller... jag undrar varför? De flesta satt mol tysta. Det var några professorer som yttrade sig och en doktorand, tror jag. Annars var det mest ett antal föredrag som applåderades.

Några dagar senare var jag på ännu ett seminarium, ett så kallat slutseminarium där en doktorand fick respons på sitt arbete av en professor. Det var ett intressant och bra seminarium, på det viset att professorn gav bra och väl avvägd respons. Men... något aktivt deltagande vill jag nog inte påstå att det var bland oss andra. Jag såg runt på doktoranderna vid bordet, ingen av dem verkade ens ha en ansats att komma med inlägg när professorn bad om respons från deltagarna. Och här skulle de ju kunna lära sig så mycket, tänkte jag. Men återigen... jag sa inget jag heller...

Har vi lärt oss att vara tysta när de inbjudna ska tala? Är vi rädda att säga fel saker i kretsen av alla kloka och visa? Är seminarierna egentligen föreläsningar och inget att aktivera sig i? Ja, jag blir som sagt inte klok på det hela. Ibland får jag stunder när jag försöker bryta normen att vara tyst, men för det mesta faller jag in i mönstret. Visst har jag varit i andra miljöer där seminarierna verkligen har aktiverat, med det är undantag från regeln.

Utvärdera lärarna mera!

Ilmar Reepalu lägger ett förslag om att eleverna ska få betygsätta eller hellre - utvärdera sina lärare. Ett förslag väl värt att beakta läser jag på Johans blogg. Går väl inte... är Lisas budskap. Vad eleverna lär sig är inte så klart relaterat till vad lärarna faktiskt lär ut, menar hon. Mats Olsson utropar på sin lärarutbildarblogg att Reepalu är en olycksalig gubbe! Hur det har gått när elever ska betygsätta sina elever har vi ju sett i exempelvis USA.

Självklart ska vi använda eleverna för att få information om undervisningen i skolan och där spelar ju lärarna huvudrollen. Eleverna observerar skilda lärare i många olika situationer mest hela dagarna och har mycket information att ge. Det är snarare märkligt att det inte har gjorts tidigare.

Och vi behöver ju inte göra som man gör i USA, eller för den skull på andra ställen. Jag menar att det går att utarbeta ett bra instrument för att utvärdera på vilka sätt lärare organiserar undervisningen och hur bra de är på att förklara. Jag har själv medverkar vid ett flertal sådana utvärderingar.

Det är för övrigt intressant att debatten om att utvärdera lärare verkar väcka samma känslor som många elever har när de ska betygsättas av sina lärare. Hur ska jag som elev veta att det är det jag faktiskt kan som betygssätts och inte jag som person? Ska betygen vara drivkraften bakom mitt lärande? Ska jag inte lära mig för framtiden eller med utgångspunkt i det jag har behov av att lära mig?

Ja, tänker jag... det kan väl vara nyttigt att den yrkeskår som mer än någon annan bedömer och betygssätter får känna på hur det kan vara att sitta i det andra båset - om man nu hade glömt det sen man själv var elev. Det tror jag kan berika debatten.

Kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap

På Karlstads universitet har vi bildat ett kunskapscentrum för skolutveckling och ledarskap. Där hjälps vi åt för att undersöka och utveckla skolor och ledarskap. För min egen del kan jag och medarbetare särskilt bistå skolor med att göra lägesbedömningar av skolkulturen för att se på vilka sätt organisationen främjar eller hindrar lärarnas och rektorernas möjligheter att förbättra verksamheten. Sådana bedömningar görs på uppdrag och kan genomföras med lite olika fokus. Hör gärna av dig för att få reda på mer!