Lärandet - det allra heligaste i skolan. Hur hanterar vi det?

I går tog jag och löparkollegan en tur i eftermiddagsmörkret. Regnet slog på fönsterrutorna men väl ute var det bara duggregn. Morgonens rejäla kyla hade förbytts till mildväder. Efter en kvart kändes det underbart att vara på spåret igen! Turen fylldes som så många gånger förr av skolutvecklingstal. Jag var för tillfället uppfylld av alla skolor och dess lärare och rektorer som vill utvecklas och min egen roll i de förfrågningar om medverkan jag fick.

I bilen hem slogs jag av vad massiv denna upplevelse kan vara - av lärare som inte vill annat än att utvecklas, som inte vill annat än att förbättra verksamheten. I dessa lägen tycks skolor riktigt myllra av förbättringsiver. Och lika fullt kan å andra sidan uppelvelsen av motsatsen vara - det massiva motståndet mot alla förslag som innebär andra uppgifter för lärare än vad traditionen bjuder.

Många gånger fastnar vi, eller jag, i den senare upplevelsen. I motståndet, i upplevelsen av de stabilt rigida arbetsmönstren där distansen och det kritiska förhållningssättet inte finner mycket näring. Och så blir denna upplevelse utgångspunkt för de frågor jag ställer: Varför är motståndet så kompakt? Varför är skolor inte mer utvecklingsbenägna? Hur utvecklar man en skola med särbokultur till att omfatta en professionell kultur etc.

Men det kanske blir alldeles galet tänker jag. Hur blir det om vi stannar kvar i upplevelsen av att skolor med dess lärare och rektorer kan uppvisa båda ytterlägena, såväl det traditionellt stabila som det progressivt förnyande? Hur påverkas våra frågor om skolor och förbättring om vi utgår från att detta är ett naturligt läge för verksamheter med ett samhällsuppdrag likt skolans?

Det kanske är så att en organisation med lärande som uppdrag utsätts för starka inre drivkrafter ungefär som man resonerar om sjukvården som arbetar med människors hälsa och på något sätt behöver hantera det faktum att man dagligen har med människors liv och död att göra, ett faktum som väcker starka existentiella känslor.

Lärande är en process, tänker jag som kan utlova utveckling, inspiration, ja nytt liv skulle man kunna säga. Och när man har sagt det så finns myntets baksida genast där. Om inte lärprocessen får sin gång, om jag inte "orkar" eller andra lägger hinder i vägen, så kommer jag att fråntas detta liv.

Kanske är det så att en del av dem som arbetar i skolan ser möjligheterna i lärandet och får erfara det kittlande nya, medan andra aldrig greppar hur det går till. Och hur ska man uthärda den erfarenheten, när man befinner sig i lärandets allra heligaste rum, skolan, och ändå inte lyckas få till det? Ett sätt är att göra stabiliteten, icke rörelsen, till dygd. På så vis blir ytterligheterna ett faktum, stillaståendet kontra utvecklingsivern.

Om detta är ett naturligt inslag i skolor kan inte frågor om skolutveckling ta sin utgångspunkt i den ena eller andra ytterligheten, tänker jag. Jag vet inte riktigt var frågorna ska ta sin utgångspunkt. Kanske behöver man konfrontera det man är rädd för att man inte ska lyckas att hantera - det egna lärandet - på ett sätt som leder till att man förmår att ta in mer av världen.

Kvalitetsarbetet i skolans vardag

I dag har jag talat på en konferens om kvalitetsarbetet i skolans vardag. Konferensen varade under en dag och jag kom på plats strax före lunch. Vid lunchen hamnade jag vid ett bord med några lärare som alla arbetade på en och samma skola. Vi hann inte mycket mer än att presentera oss för varandra förrän en av lärarna raskt meddelade att han tyckte att statsmakterna hitta på alldeles för mycket annat som lärare skulle göra än att undervisa. Kollegan konstaterade att hon efter det man hittills hade lyssnat på inte hade fått mycket vägledning i hur det praktisk skulle gå till – att kvalitetsarbeta.

”Å herregud!” utropade jag. ”Vilka krav ni ställer på mig som ska föreläsa härnäst!” Stämningen blev snart uppsluppen och vi talade om ditt och datt. Lunchen tog slut och det var dags för mig. Jag hade varit lite för ambitiös märkte jag snart och förberett för många presentationsbilder på den dryga timme jag hade på mig.

Efter föreläsningen var det fika. I ögonvrån sneglade jag och mina lunchkamrater på varann, men ingen av oss sa något. Undrar om de tyckte att de fick några praktiska verktyg? tänkte jag. Sen var det dags för nästa föreläsare som talade om aktionsforskning. Det var mycket praktiskt, tänkte jag. Här finns det många goda idéer att ta med sig hem för lärare!

Mina lunchkamrater fanns emellertid fortfarande kvar i sinnet och plötsligt tyckte jag se konferensen ur deras perspektiv. Jag vet inte, men jag kan nog tänka mig att de inte tyckte det gav dem särskilt mycket handfast hjälp. Vi forskare använder mycket ord och det blir gärna komprimerat. Går det överhuvudtaget att lära sig hur kvalitetsarbetet i skolans vardag kan gå till genom att gå på konferens och lyssna på föreläsningar? tänker jag.

När mina kamrater från lunchen uttryckte sin kritik frågade jag varför de hade anmält sig till konferensen. Det blev några ögonblicks tystnad. "Vår chef skickade hit oss", sa de sen, tittade på varann, skrattade, och konstaterade att det var en bra fråga jag ställde.

Visst kan det fungera att skicka lärare på en dags konferens för att lära sig hur kvalitetsarbetet i skolans vardag ska gå till, särskilt om det ingår som en del bland flera satsningar. Men först och främst tänker jag att det behöver upplevas – just i vardagen.

Det hjälper med teorier!

Har ni läst Silwa Claessons bok "Spår av teorier i praktiken"? Om inte så gör det! Silwa visar hur undervisningspraktiken kan påverkas av de teorier om lärande som lärare studerar. Hon visar också hur det går att härleda lärares praktik till olika teorier. Mycket spännande!

Silwas bok är ett inlägg i debatten om lärararbetet har någon teoretisk och ens vetenskaplig grund, tänker jag. Det har den uppfattar jag att Claesson säger. Hon låter oss ta del av några lärares undervisning och förhållningssätt till eleverna. I sina skarpa, men ändå ödmjuka tolkningar blir det klart hur lärarna ibland lyckas att omsätta teorier de anammat och likaså hur de ibland gör något helt annat än det de egentligen uttrycker att de vill.

Dessa fantastiska lärare!

Som forskare och skolutvecklare behöver man å ena sidan hålla reda på generella bilder av läget i våra skolor när det gäller olika områden, som exempelvis elevinflytande, läsinlärning eller sätt att värdera och bedöma elevernas prestationer. Å andra sidan behöver man också frigöra sig från dessa generella bilder för att kunna upptäcka kvaliteter inom olika områden som kanske helt bryter med den generella bilden.

I dag har varit en av dessa dagar då jag har fått vara med om att upptäcka, lyssna på och dofta några av dessa kvaliteter som helt bryter med den generalla bilden av skolan som en "inte alltför utvecklingsbenägen verksamhet". Ska jag vara uppriktig så får jag rätt ofta vara med om dessa fantastiska upplevelser för att jag möter lärare just i utbildningssituationer de har sökt till för att de vill utvecklas.

I dag har jag lyssnat på en lärare som hade så tappat sugen på läraryrket att hon hade gett upp hoppet att återvända till det. Emellertid övertalades hon av en engagerad rektor som sedan uppmärksammade hennes skolutvecklingsintresse på ett sätt så att livsandarna för läraryrket vaknade igen. Nu arbetar den här läraren med andra lärare för att skolutveckla. En människa - en rektor - kan göra skillnad, blev poängen i den här berättelsen.

En annan lärare hade nyss avslutat sin specialpedagogexamen och berättade om hur hon uppbackad av sin rektor tog sig för att besöka lärare och "observera" deras undervisning. Vidare fick jag höra talas om hur hon hade engagerat sig inför läromedelsbeställningen och bistått lärarna med omdömen om olika läromedel.

Plötsligt gick det att se specialpedagogens "nya" funktion i den praktiska verksamheten. En kvalitetet som bryter med många andra berättelser om hur specialpedagoger av normtrycket på skolan helt faller tillbaks i speciallärartraditionen.

Rätt ofta händer det också att andra omkring mig berättar om sådana där doftande kvaliteter de har upptäckt i sitt skolutforskande. Som mamman och sonen som misstänksamma av många katastrofala utvecklingssamtal nu gick till det första på den nya gymansieskolan - och som återvände helt lyckliga därifrån!

Läraren hade skickligt dirigerat ett samtal där sonen fick huvudrollen och redskapen för att på egen hand leda samtalet medan läraren dokumenterade. Tänk vilken upplevelse för den unge mannen att äntligen få ordet fullt ut i denna viktiga situation!

Det är viktigt att upptäcka dessa kvaliteter, de finns där överallt, rätt som det är har man dem framför sig - och stannar man inte upp och lyssnar finns det risk att man trampar på dem, och bara går förbi. Såna här dagar blir min övertygelse än starkare att vi visst är på väg att få en ännu bättre skola för våra barn och ungdomar.

Utvecklingspedagoger - framtidens pedagogiska ledare?

I dag bär det av till Halmstad för att starta en uppdragsutbildning. Halmstad kommun vill utbilda utvecklingspedagoger. Vad de mer exakt vill med dessa ska jag låta vara osagt, men det handlar i alla fall om att stärka det pedagogiska ledarskapet.

Den utbildning vi ger innehåller en hel del skolutvecklingskunskaper, grundläggande lärandeteorier samt kunskaper och färdigheter inom kommunnikationsområdet. Vi vill att utvecklingspedagoger ska erhålla färdigheter för att driva den egna eller andra skolors förbättringsprocesser samt bli goda gruppledare.

Är utvecklingspedagoger lösningen på den bristfälliga kopplingen mellan skolors mål- och resultatarbete och undervisningskvaliteten? Kommer utvecklingspedagogerna att bli de utmanande och stimulerande pedagogiska ledarna?

Förhoppningarna är stora. Flera kommuner satsar på den här typen av kompetensutveckling för sina medarbetare. Själv har jag kontakt med Hagfors, Järfälla, Nyköping och Årjäng... och som sagt var Halmstad, i det här ärendet.

Andra kommuner, såsom Karlstad, har flera års erfarenhet av utvecklingspedagoger. Men så vitt jag vet finns mycket lite dokumentation av resultatet. Vi behöver kunskap om vad som händer när utvecklingspedagogen verkar i praktiken för att kunna göra en ännu bättre utbildning. Hör gärna av er om ni har sådan dokumenterad kunskap!

Det finns så mycket jag inte begriper mig på...

Tillsammans med vänner och kollegor talar jag om våra barn och våra skolerfarenheter. Fall, så goda som några att reflektera kring. I dessa berättelser liksom frågor jag får vid föreläsningar framkommer återkommande teman. Det kan ju vara så att dessa teman endast dominerar vårt tal – men i många fall finns det nog belägg för att de också är dominerande i skolpraktiken.
Och ibland blir jag så funderande, jag begriper mig inte på de här fenomenen. Jag får helt enkelt ingen rätsida på dem, hur det kommer sig att de uppträder som de gör. Hur kan man förstå dem?

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att få till ett pedagogiskt ledarskap. Skolor vimlar ju av ledare, skolledare och lärare, och personer med pedagogisk kompetens. Och ändå…dessa två storheter går tydligen inte enkelt att addera. Visst är det märkligt?

Och jag begriper mig inte på det där med alla läxor och prov som ungdomarna framför allt på högstadiet och gymnasiet ska göra. Klarar man inte lärandet på den tid som eleverna tillbringar i skolan? Är inte det ett underkännande av lärarnas kompetens? Hur kommer det sig att ungdomarna först ska arbeta i skolan som är deras arbetstid och sen förutsätts att ta med sig stora delar av arbetet hem för att fortsätta där? Vilken annan yrkesgrupp skulle gå med på att ha det så? Vad handlar läxgivandet egentligen om?

Och sen förstår jag inte det där att man i förskolan ”minsann” alltid har arbetat i arbetslag! Vad betyder det? Att förskoleverksamheten i något avseende skulle vara bättre än skolverksamheten? Vad jag har sett och läst så är den inte särskilt mycket mer progressiv, utmanande eller frigörande utan i minst lika hög grad disciplinerande som skolan.

Och jag förstår mig inte heller på att elever på gymnasiet ska ha inskolning och gå halva dagen, eller att eleverna har hemstudietid medans lärarna har kompetensutveckling. Eller att eleverna har friluftsdagar, filmdagar varje dag i två till tre veckor innan skolan slutar för sommaren. Å ena sidan är tiden oerhört viktig i skolan med numera rigorösa system för närvarokontroll, men å andra sidan tycks en uppluckring av tidsanvändningen ske, eller?

Det händer så mycket intressanta saker i skolor.

Social fostran plus didaktiska ambitioner

Kommentar till Flumpedagogik och minisamhälle i skolan
Håller med dig i mycket du skriver. Visst ska vi vara sociala fostrare... men det har visat sig vara svårare i praktiken än i teorin.
av Lakrisalen den 19 november 2007 kl 10:32
==============================================
Ja det är svårt. Och det allra svåraste tror jag är att förena detta sociala fostrande med de didaktiska ambitionerna, så att de inte åtskiljs. Jag menar att det är denna samgång mellan det sociala och didaktiska som behöver till för att det ska bli riktigt meningsfullt för eleverna - och egentligen också för lärarna!
Och hur detta går till vet vi en hel del om, återkommer till det. Tyvärr syns inte mycket av den kunskapen i de skolpolitiska programmen. Till det får jag också återkomma!

Flumpedagogik och minisamhälle i skolan

Bryt med flumpedagogiken säger Inger Enkvist i SvD och för fram krav på ordning och reda i skolan. Inger argumenterar för att de vuxna omkring barnen och framför allt lärarna i skolan måste agera normsättare i stället för att djungelns lag tillåts råda där den starke bestämmer.
Jag instämmer! Lärare har en viktig uppgift att fungera som sociala fostrare vid sidan av att vara kunskapsförmedlare, eller kanske hellre bildningsvägledare.

Ibland hör man argumentet att det är föräldrarna som ska ta ansvaret för sina barn. Ja, det är ju förstås helt riktigt, men normsättning sker i den aktuella situationen - och i skolan finns ju inte föräldrarna på plats, där finns lärarna. Det är sålunda lärarna som behöver blanda sig i den stundom bökiga och slitsamma samvaron med ungdomarna för att ta strid om vilka normer som gäller.

"Att under skoltiden leva i ett minisamhälle där regler efterföljs är den allra bästa förberedelsen för att som vuxen leva i ett rättssamhälle." Citatet från Inger Enkvist känns nästan rätt, men... att leva i ett samhälle innebär väl också att man får vara delaktig i vilka regler som ska gälla och inte endast efterfölja redan uppsatta regler?

Om ungdomarna ska uppleva det meningsfullt att leva i ett minisamhälle behöver de uppleva att samhället är ungdomarna tillsammans med de vuxna, i det här fallet lärarna. De behöver uppleva att det är värt att uttrycka sin åsikt och att den kan göra skillnad i sampelet med lärarna. De behöver erfara att det inte endast är lärarnas regler som gäller.

I skolans minisamhälle är undervisning, lektioner, inläsning, läxor och prov huvudsaken. Dessa delar utgör huvuddelen av tiden. Det är sålunda kring dessa delar som det kan vara meningsfullt för eleverna att samspela om vilka normer som ska gälla. Här ska lärare ge sig in i striden - argumentera för och hålla fast vid vissa traditioner och släppa efter och pröva nytt i andra fall.

För tänk om det är så att att det är för att det inte fungerar på detta sätt som eleverna i vissa fall vänder skolan ryggen. Det vill säga de har förstått att det inte spelar någon roll vad de tycker. Lärare fortsätter att bete sig som de har gjort i alla tider i alla fall. Och vad värre är... många lärare reagerar inte ens när de försöker göra uppror i skolan utan skjuter problematiken vidare till föräldrarna eller lägger den på eleven själv och hennes bristande ansvar.

Dessa ständiga lärarröster

Häromdagen fann jag mig alldeles uttröttad på alla lärarröster!

Jag läste kapitel till en antologi om Lärares liv och arbete som jag fungerar som redaktör för. Kapitlen är skrivna av forskare med lite olika infallsvinklar, men många tar sin utgångspunkt i, och vill göra en poäng av, lärarnas röster. Det är lärare som har intervjuats om situationen i skolan och det är lärares berättelser om sitt yrkesliv som har dokumenterats.

Under läsandet blev jag, märkte jag, alltmer irriterad. Lärarnas upplevelser är förstås alldeles riktiga. Det är ju så de upplever sin situation - stressigt, hinner inte ta rast, försämrade arbetsvillkor i och med kommunaliseringen som lägger hinder i vägen för deras professionella yrkesutövande etc. Men vad är sant undrar jag!

Jag granskade min egen irritation och kan nog tro att det är eleven i mig som reagerar. Behöver inte frågan om vad som är sant i dessa lärarröster ställas mot andra röster, och lämpligen då eleverna för vilka skolan är till? undrar jag.

Med en nästan konspiratorisk misstanke började jag fundera på om inte dessa forskare som intresserar sig för lärarröster också själva är lärare. Visst är det bra att den egna professionens representanter undersöker yrkets grundvalar, men för vems räkning kan jag också undra? Man kan ju tänka sig ett resonmang om att kännedom om det egna yrkets förutsättningar och utveckling också gynnar eleverna. Man skulle också tänka sig ett utvidgat reflekterande kring hur den vunna kunskapen från lärarrösterna kan komma eleverna till godo. Men det saknas, åtminstone i de texter jag har läst.

Vem tecknar ner elevernas röster? Var finns de många berättelserna om hur de upplever sin situation i skolan? En antologi om elevernas liv och arbete - det kanske vore nåt härnäst!

Skolkulturer och elevresultat

Hade en föreläsning om skolors förbättringskulturer i torsdags i Malmö. Som vanligt fick jag frågan om skolor med en professionell kultur uppnår bättre elevresultat. Den kopplingen har jag ju själv inte undersökt, i alla fall inte elevresultat i form av betyg. Dagen därpå slog det mig att jag ändå ska undersöka en del av de 35 skolor vars förbättringsprocesser jag har följt från 1980 till 2001 och hur deras elevresultat faller ut i SALSA; skolverkets databas över skolors genomsnittliga meritvärde, justerat för bakgrundfaktorer som utländsk bakgrund och socioekonomiska förhållanden.

Upptäckte en del intressant där, återkommer när jag sammanställt det!
(Bilden hämtad från http://www.folkuniversitetet.se/templates/Page.aspx?id=66850)